måndag 30 december 2013

Knorr knorr knorr

Förklaringen till lillungens knorrande upptäckte jag för cirka nittio minuter sedan. Den första lelle tanden! Och då har jag väntat på detta i typ fyra månader, och kände runt i munnen igår liksom. Känns så skönt att veta att det är det som pågår och alltså ha nappar och gurkstavar i kylen, inte tro att han är hungrig eller har ont i magen och inom kort se fram emot en bebis som tuggar sin mat!

Mina topp-tre bästa ljud

3. Basen i skogen, som när man inte ens ser festen än, får blodet att sjunga, fjärilarna fladdra i magen och fötterna att dansa.

2. När smöret tystnat och man lägger i den hackade löken.

1. Att gå in i barnens rum när de sover och höra deras, för tillfället rossliga, andetag.

Slut på lista!

Sömn hit och dit

Var skittrött, somnade typ halv nio. Vaknade vid midnatt och sedan dess...inte en blund. Tror att jag kanske är hungrig men jag orkar inte göra något. Eller tugga.

Ligger dock och planerar saker att äta. Mycket lycka i att hitta grötris i skafferit, samtidigt som jag har både mjölk, grädde och apelsiner hemma. Mm. Så nu skickar jag ut massa önskningar om att både minnas detta imorgon samt orka göra det. Ska även göra soppa och rotmos nämligen. Sen behöver jag inte laga mat på några dagar.

Har en teori om att jag har sovit så ryckigt sen jag kom hem för att jag hann bli så utvilad hos mina föräldrar. Kanske stämmer. Men roligt, nu blir jag grusig i ögonen och kom på att jag kan göra godnatt-te och en macka.
Snille.

Spontanitet; inte min paradgren

Replik, som jag snott från MASH, och hoppas kunna få säga till någon någongång;

- du ger de längsta komplimanger jag hört.

söndag 29 december 2013

När poängen inte alls går hem

Hade en mycket kort mejlkonversation på communityt där jag hänger. Allt han skrev slutade med ett frågetecken. Och finns det något som gör mig irriterad är det när folk inte kan säga, tycka, göra något utan att be om tillåtelse. Sjukt avtändande.
Så jag skriver

Nä, nu är det för mycket frågor för min smak.

Och får svaret

Vad menar du nu?

(OBS, han frågade inte rimliga saker om mig utan mer i stil med "får jag önska dig godnatt?" och "vågar jag prata med dig?" Blööööö.)

lördag 28 december 2013

Sämsta kombon

Att samma natt som jag har svårt att somna, samtidigt som skittrött och huvudvärk, drömmer mycket och oroligt när jag väl sover och vaknar vid minsta lilla...

...så är det samma natt då Lillebror verkar lida av exakt samma grej. Och magknip?

I vanliga fall sover vi båda som Björnar.

tisdag 24 december 2013

Just nu - juledition

- är hela mina föräldrars hus julfixat

- borden är uppställda och dukade. Vi blir tjugo personer till lunch, sen är det skiftbyte och så blir vi lika många ikväll. Fast andra familjer.

- strömmar det julmusik ur högtalarna

- är samtliga julfina. Nästan. Jag har hår och ena handens naglar kvar.

- kan jag känna att detta blir en helt okej jul, trots att barnen inte är hos mig.

- vill jag önska er en riktigt god jul!

lördag 21 december 2013

Kanske min favoritdag på hela året

Vintersolståndet.

Jag: Jippie, nu kan det inte bli värre! 

Andra: Buhu, årets mörkaste dag.

Är ju lite olika hur man tar saker, det är det ju. 

torsdag 19 december 2013

Jag orkar inte vara en person med problem



Har märkt att jag tycker det är svårt att skriva om min själ. Universum. Hur jag matrialiserar saker och människor ur tomma intet. Hur jag aldrig aldrig tappar fokus och riktning. 
För allt låter pretentiöst. Klyschigt. Jag är bra på att guida och att lära ut. Inte så bra på att bara beskriva i största allmänhet.

Men jag kan säga några saker om vad jag pysslar med nu, eller som precis fallit på plats.
Det ena är att jag inte ber om ursäkt för mig. Jag förminskar varken mig själv eller min tro - snarare tvärtom. Jag garvar åt mig själv när jag i lokala P4-kanalen går ut som Yogalärare. Hoho. Jag menar, jag tycker ju att jag är det; men det är utan utbildning eller minsta papper. Jag är bara duktig.

Det andra är min kropp. Gud vad den är smart. Jag låter den bestämma takten. Och nu när själen får vila och slipper slåss med andras demoner - så andas den ut. Slappnar av. Sänker rustningen. Skalar av lager för lager. Tack.

Och det tredje; pragmatiken. Jag har inget intresse av att göra saker svårare än vad det är. Jag ältar inte. Och om jag svävar iväg, eller fastnar så låter jag mig göra det. En stund. Sen förankrar jag i kroppen, planerar och fixar och grejar med konkreta saker. Egot älskar att göra dramor och jag orkar bara inte ta det på allvar.

onsdag 18 december 2013

Plugghuvudet

Jag går i tankar om att jag nästa termin ska racerplugga de stackars gymnasiekurserna jag har kvar till fullt betyg. Studenten till sommaren alltså, höhö. Och sen ska jag väl bli nåt när jag blir stor, så jag kan försörja mina barn.

Och jag är ju inte dum, men jag har inget direkt läshuvud. Ingen studieteknik. Har seglat igenom allt hittills genom att fatta helheten och inte kunna så mycket detaljer. Vissa saker fattar jag innan jag läst en rad. Annat går inte in hur jag än gör. Och mycket däremellan gör jag inte för att jag inte ser poängen/tycker det är tråkigt/hellre gör en annan uppgift.

Det är så konstigt det där. För med yogan så räckte det att jag bara blinkade så kunde jag namnen på sanskrit, följder, fördelar osv osv som ett rinnande vatten. Det var aldrig tal om att sitta och plugga något. Jag kan bara titta på en position och se varför den är bra och vad man ska tänka på, utan att jag ens gjort den själv.

När jag var tolv lärde jag mig rida lätt ur en bok fast jag nästan aldrig red. När jag nästa gång kom upp på en häst så kunde jag och ingen fattade hur det gått till.

Och nu då. Tänker jag väl lite grann motbevisa mig själv. Lära om. Att även om jag inte kan saker direkt så betyder inte det att jag inte kan lära mig. Vända min tjurskallighet till något bra.

Besattheten fortsätter

I helgen när jag hängde med vännerna var jag tvungen att prata om Jesper Rönndahl. Jag var tvungen att berätta om allt; mejl och Facebook och presenter och kram och hur jag som aldrig youtube:ar har sett allt som finns. Och till slut så försökte jag sammanfatta varför, vad det är jag gillar. Ja, han är snygg. Har fina tänder och händer. Har den perfekta skånskan. Är rolig. Verkar snäll.

Så säger vännens pojkvän, sådär som bara han gör

Du gillar honom för att han är smart

och så gick han.

Och jag. Tystnade.
Och inser att ja. Det är precis det. Inget kvasiintellektuellt, inget pretentiöst, det är ödmjukt och ärligt. Jag skulle älska att få bolla teorier med denna människa. Jag skulle frodas i att få kasta fram en tråd och dra och nysta och spåna och vrida tills mindfuckmössan åker på.
Och det känns mycket mindre tonårsaktigt att attraheras av någon pga smart istället för snygga tänder.

söndag 15 december 2013

Hur man har en trekant i sin hand

Igårnatt hamnade jag på Pustervik med Klara och hennes kille Gustav Vasa. Var lagom rund under fötterna, på ett föredömligt glatt humör och skitsnygg, lösögonfransar och allt.

Efter nån timme eller två, mycket dans och en öl så började jag känna att det kunde vara dags att dra sig hemåt. Och så säger jag till Klara att

" egentligen skulle jag vilja hångla först, men jag jagar ju inte sånt "

och så står vi där. Snackar, dricker, tittar på folk, dansar. Och eftersom hon ser ut som catwoman börjar en kille, med kompis, prata med henne. Så jag pratar med kompisen. Och sen med killen. Och till sist med båda - för Klara drar iväg för att dansa med sin kille. 

Och volymen är så hög så varje gång någon ska säga något får vi luta oss riktigt riktigt nära. Och den ena killen får verkligen upp ögonen för mig och står och klappar på mig. Säger, med den fulles innerlighet att

" du är så attraktiv "

Och den andre, skämtar och frågar och driver samtalet. Och vi står närmare och närmare och en man på varje sida och en kram här och en kram där, pussar på kinderna och djupa blickar. Och den där laddningen. Och att veta att hade omständigheterna varit lite annorlunda hade de följt med mig hem båda två.

Så nä, jag fick inte hångla. Men att stå och få två snygga killars odelade uppmärksamhet i en timme - så mycket bättre och precis vad jag behövde.

torsdag 12 december 2013

Saker jag minns

När jag var runt tretton hade jag en fantastisk mustigt lila tröja, långa ärmar, djup ringning både fram och bak. Trikån höll form och färg trots flitigt användande.

Några år tidigare, innan brösten kom, hade jag en hel sommar då jag i princip bara använde en blus i den mest perfekta honungsgula färgen. 

Och någonstans däremellan ägde jag den härligaste stickade polotröjan, midjekort med precis lagom fluffig krage. Och ja, den hade också den perfekta färgen; varm terracotta. Samtidigt hade jag ett läppstift i samma ton och jösses vad snygg jag kände mig.

Och det var där min minnestråd började. För det där läppstiftet, eller rättare sagt, den färgen; vill ha! Letar och letar, har ännu inte stött på något ens i närheten. (Fast ja, jag letar fortfarande efter plagg i de färgerna jag beskrev ovan. Särskilt den honungsgula.)

tisdag 10 december 2013

Snacka allvar

Alltså denna min medicin. Så pålitlig, hjälpsam och oumbärlig. Så jävla dyr. Tre månaders förbrukning för 1800 kronor - och ja, man måste ta ut allt på en gång. Och just nu, så himla jobbiga biverkningar.

Tryck över bröstet. Rastlöshet. Ingen aptit. Inga hungerskänslor. Mer frekventa Alice-syndrom. Illamående. Yrsel. Minskad förmåga till kreativt tänkande.

Det mesta kan jag ändå härleda till detta med aptiten. Så dåligt som jag ätit i höst har jag nog aldrig ätit. Jag får liksom vara glad om jag är sugen på något alls och hålla till godo. Och när jag ätit synnerligen lite under några dagar kommer illamåendet och yrseln som ett brev på posten. Blodsockret är rekordlågt. Och jag måste tvinga mig själv att småäta hela tiden, det är det bästa sättet att lura huvudet att jag inte "äter".
Börjar nu också koppla ihop andra saker med bristen på bra mat; blåsor i munnen, skiviga naglar, ömma läppar, torra ögon, känslig hy. Jag får ingen rutin på någon träning eftersom jag inte vågar fresta på min kropp när den inte riktigt får den näring den behöver just nu.

Så, imorgon är det jag som plockar fram varje kosttillskott jag äger, bokar tid hos en dietist efter nyår samt håller ut till lördag. Då åker jag nämligen på två veckors "semester" till mina föräldrar och räknar med att kunna vila och hitta rätt. För som jag minns det försvinner biverkningarna efter något halvår eller så. Och det vore himla skönt.

fredag 6 december 2013

Livsnjutarn

Hur jag gör vardag fin när jag inte har pengar;

Frukost: Te med kolasmak.
Seeeeen lunch: Överblivna köttbullar och potatismos på de sista potatisarna.
Mellanmål: Fruktsallad som blev över efter storungens kvällsmat.
Fika: Några hemgjorda kolor och överbliven glögg.

Och nu, halv tolv på natten, insåg jag att jag inte kunde somna för att jag var hungrig!!! Och då kändes det som en lyx att kunna värma potatismosresterna och slänga i några gröna ärtor som skräpade i frysen.

Jag vet ju hur man festar till det, det gör jag ju.

torsdag 5 december 2013

Lika delar skönt/störigt/roligt

Hänger ju på qruiser igen. Finns mycket man kan säga om den sidan, bland annat att det är skönt att vara där hetero inte är norm.

Samma sak är också väldigt -se rubrik- när man klickar sig in hos snygg man. Och så är han gay.

Det händer ju aldrig nånannanstans.

söndag 1 december 2013

Tiden alltså! Just nu går det så fort och jag är lika delar stressad och nöjd med det. Nu har jag ett dygn till innan barnen kommer och det ska bli så skönt med lite stadga. Bara det att jag fortfarande (alltid?!) har massor med saker att fixa som jag helst hunnit innan dess. 

Idag har jag lyxen att vakna upp i mitt nytapetserade sovrum; jösses vad fint det är. Också väldigt nöjd att jag släpade in sängen själv igår, så skönt att bara pilla med småsaker nu. Vad mera är att idag ska en vän och jag ut och klippa granris och sedan göra kransar. 

Det är ganska mycket som skaver just nu och jag gör mitt bästa för att fokusera på en dag i taget, andas och jorda.

lördag 30 november 2013

Blogga aldrig full.

Åh, Malmö jag älskar dig. Ovillkorligt och förbehållslöst.

PS. Är inte full. Är bara väldigt glad. Och kär.

PPS. Okej, har druckit ett par öl. Och blivit kysst av skäggig man. OBS!!! Ej kär i denna man, är bara kär i Malmö. Och livet.

måndag 25 november 2013

Förändring

Idag har jag matat bebis, bäddat säng, klätt på och sminkat, gjort varma mackor till frukost, rustat barnen för vintern, dragit upp gardiner, bäddat sängar, borstat tänder. Innan åtta.

Vidare körde jag till Simrishamn, besökte läkare, handlade, körde hem via vänner för att hämta upp glömd Kanin, lastade in, städade uteplatsen, skruvade ihop ett bord, bar ner sommar och två cyklar till källaren. Innan tolv.

Sen betalade jag räkningar, fyllde i viktiga papper, svarade på mejl, matade bebis, hämtade på dagis, gick hem, matade och bytte på bebis, gjorde pizza med storungen, la bebis, åt och såg på film. Innan fyra.

Och precis när jag trodde att jag var slut; plockade, gosade, matade, pyjamasade, läste godnattsaga, nattade, diskade, yogade, gjorde fika, tände ljus och slängde mig i soffan. Innan sju.

Jag överdriver inte när jag säger att för ett år sedan var den här en veckas aktiviteter för mig. Nu är det varje dag. Och jag kreverar inte! Jag sover och sen är jag pigg! Jag har tusen idéer och gör många av dem! Mmm. Må bra. Det är grejor det.

fredag 22 november 2013

Just nu

- njuter jag som en liten dåre över att barnen är hemma igen. Och att de sover. Och klockan är bara halv sju.

- tänker jag mycket på det sista fixet här hemma. Ska bli så skönt!

- har jag registrerat mig på min gamla "dating"sida. Och det är kul! Men ovant. Och jag vet inte riktigt vad jag vill att det ska leda till.

- börjar kanske min aptit återvända. Synd då att det enda jag är sugen på är kött.

onsdag 20 november 2013

Knarkhösten - en uppdatering

Så, när var det nu? I mitten på september började jag ganska hastigt ta Concerta igen när jag insåg att mitt extremt korta tålamod/stubin inte bara var en dålig dag.

Jag vet inte riktigt varför med för första gången kände jag verkligen hur knarkig denna medicin är. När tabletten kickade in var det som att någon tände lampan. När effekterna gick ur kroppen på eftermiddagen släcktes den igen. Och jag har känt mig så tacksam att få ha den som stöd, vill inte ens tänka på hur jag varit/mått annars.

Nu, efter cirka två månaders konsekvent användande börjar de där skarpa kanterna rundas av. Det är inte längre som att jag faller ner i ett hål av trötthet när tabletten är slut. Känslan av att faktiskt laddat upp mitt eget batteri såpass att jag fungerar även på egna ben. Än tänker jag inte sluta medicinera dock.

Positiva effekter i korthet:
- är mer samlad
- har mer energi
- har kortare sträcka mellan tanke och handling
- är mer jämn i humör och ork
- större initiativförmåga

Bieffekter i korthet:
- lätt höjd puls
- ingen aptit
- viktnedgång (vilket ju inte är något problem i sig för mig)
- ständigt kissnödig
- muskelspänningar ibland

Med tanke på hur mycket bättre jag mår hade jag lätt stått ut med fler bieffekter. Så värt det.

måndag 18 november 2013

Curlar mig själv

Satt och började känna mig stressad inför imorgon; duscha, diska, packa skötväskan, tömma bil, gå ut med hunden, mata samtliga levande varelser, klä samtliga människor, lasta in vagn och barn i bil, lämna på dagis. Innan nio imorgon bitti.

Så nu har jag gjort de tre första punkterna. Innan jag somnar tänkte jag även tömma bil och lägga fram kläder till mig själv plus duka för frukosten och ladda vattenkokaren.
Och helt plötsligt kändes den där stressiga morgonen inte alls så stressig.

lördag 16 november 2013

Märkliga instinktiva reaktioner

Fin vän som mår dåligt. Som längtar efter barn familj stabilitet trygghet jord. Som kanske inte ens kan bli gravid. Och hon pratar och jag minns inte ens vad hon sa men att min reaktion var

du kan få en bebis av mig.

Vet inte riktigt vad det kom ifrån. Men att jag på fullaste allvar kände att hon kan få lillebror om det gör henne lycklig. 

torsdag 14 november 2013

Än så länge;

Har jag läst ut två böcker, sovit fjorton timmar, lagat pasta för första gången på två månader, haft min kurator på hembesök och njuter av att inte ha något som är bråttom.

Det konstigaste är att detta inte är en engångsföreteelse; varannan vecka kommer jag ha fem dagar på raken solo. Varannan vecka tre dagar. Sjukt.

onsdag 13 november 2013

Ambitioner och verklighet

Sånt jag tänker att jag ska göra när jag inte har barnen:
- sortera; papper, alla kaoslådor, pysselsaker, kläder osv.
- ändra om i några av köksskåpen
- bära ner saker till källaren och iaf börja organisera mina två skitstora förråd.
- hitta storungens vinterskor
- optimera min sminkhörna
- laga mycket mat, särskilt sånt som barnen inte äter, typ kött
- träna; yoga, promenera utan vagn, göra videos på youtube

Vad jag i ärlighetens namn tror att jag kommer göra:
- sova
- läsa
- äta chokladbollar

Fast nu när jag tittar på det verkar det inte orimligt att jag faktiskt kommer göra något på min ambitionslista på de dagarna jag har. Känns positivt. 
Ska tilläggas att eftersom jag knappt sitter ner när barnen är här (eftersom min medicin gör mig sjukt handlingskraftig och effektiv) så känns det bra att låta kroppen komma ikapp sig själv.

torsdag 7 november 2013

Att bli nyförälskad

Jag hörde (läste? Såg? Ingen vet.) att om man vill kicka igång förälskelsen i en relation ska man göra nya saker tillsammans. Det hade något med att samma hormoner frigjordes? (Måste ha varit Institutet...) I vilket fall tänkte jag att samma sak måste ju gälla även om man inte är i en relation.

Och jag då, som gärna ser samma serie, filmer, läser samma böcker många gånger om. Lagar gärna mycket mat som jag sedan äter i flera dagar. Älskar rutiner, växer i det välbekanta. Slappnar av i det trygga och stressar av när jag kan göra det jag gör med förbundna ögon.
Vilken utmaning!

Så jag försöker. Väljer något nytt på Netflix. Lånar nytt på biblioteket, istället för att välja i min egen hylla. När min matlust återvänder ska jag förkovra mig i nya recept. För att inte tala om flytten och allt som kommer med det.

Ibland är det svårt.
Ibland är det roligt.
Men jag tycker verkligen att det funkar. Och vad är bättre än att känna sig förälskad "utan anledning"?

torsdag 31 oktober 2013

Ålderskris

Om det var något jag trodde om mig så var det att jag aldrig skulle få någon slags ålderspanik. När jag var tolv trodde folk jag var sexton, jag kan fortfarande åka på barnbiljett, när jag är med Mannen tror omgivningen att vi är jämnåriga trots fjorton års skillnad. Så det har aldrig spelat någon roll. Spelar fortfarande ingen roll

men

hur blev jag tjugofem? Inte för att det är gammalt utan mer att de senaste fem åren försvann i en blinkning. Och redan nu inser jag att de åren som varit är de jag ska minnas i hela mitt liv. Precis som de var. Och att jag snart inte ens enligt sj är ungdom längre.


Fast nyss var det en farbror som trodde jag var nitton, trots min nya fina hatt, så det finns hopp om det.

söndag 27 oktober 2013

Överraskar mig själv hela tiden

Är en person som grillar i oktober. Är en person som helst av allt tänder levande ljus när det blir mörkt, elektriskt stör mig (det skyller jag på tripparna). Är en person som är så hönsig kring mina barn att jag häpnar. Klarar bebisen verkligen en natt utan mig? Hos sin pappa!? Herregud. Nu får jag ge mig.

Också förvånas jag över att det lilla ludret helt plötsligt befinner sig i min tankeperiferi igen. Och stör ihjäl mig. Kan hon inte bara försvinna från jordens yta? (Där har jag vett att skämmas lite). Jag förstår inte varför alla verkar tycka så synd om henne? Och försvara henne? Så vill jag lite sjunka genom marken när jag får reda på att hon har pratat om allt med alla, och folk pratar ju och...alla visste tydligen, utom jag. Känns ytterst märkligt att all personal på byns krog (där hon jobbat) vet precis allt.

Ja jösses. Återigen är jag glad att jag inte har något att dölja. Samt att jag starkt överväger att degradera mina relationer till hennes vänner till enbart bekanta. För jag orkar inte veta att folk inte bjuder in oss till samma grejor, höra andra ge mig hennes story, eller ens hennes namn. Jag behöver inte sånt som gör mig illamående och får mig att tappa fokus på det som är viktigt. 

Att andas.
Lyfta hakan. Noggrant välja vad jag vill ha. Vem. Vad jag vill göra. Och att jag vill aldrig aldrig förknippas med någon som henne. 

torsdag 24 oktober 2013

I mål

Lillebror sover i spjälsäng i barnens rum ca 19-07 utan uppvak - check!

Jag går promenader utan att få ont - check!

Efter borstande, klippande, kammande, inpackande, börjar jag få fason på mitt hår - check!

Har flera trevliga planer framöver, bara för mig - check!

Umgås med minst en annan person än barnen varje vecka - check!


Jag tycker att det går bra det här!

onsdag 16 oktober 2013

Gränser

Den här såpan som är mitt liv. Har inte skrivit så mycket om det på ett tag. Inte för att det inte "händer" något, utan för att det som händer går för mig bortom skrift. Med tanke på mitt minne borde jag säkert skriva ned mer, men. Det får inte plats.

Jag har sagt så länge att jag behöver gränser. Känner mig som ett barn som ska färglägga innanför linjerna, och färgen hamnar överallt. Jag önskar så mycket att det var vettigt att göra en tydlig gräns i min och Mannrns relation. En punkt. Ett slut. Och jag tänker i mitt huvud att det är så och sen...pratar jag som att det är meningen att vi ska lösa våra knutar och leva tillsammans. Som att vi fortfarande älskar varandra. 

Jag är så gränslös och så stolt över det många gånger.

Åh. Nä. Kan inte reda i allt som bubblar nu. Jag skulle behöva en kväll eller två, utan barn och bara få vräka ur mig allt som finns inom mig. Tal, text, bild, dans, sång. Tack.

Tråkigt om vikt - mest för mitt eget minne

Sedan sjätte juni har jag tappat elva kilo. Tre av dem har försvunnit de tre senaste veckorna.
Så nu har jag typ lika mycket kvar innan jag är tillbaka där jag var förra sommaren. Och sen tjugofem till innan Mumsan.

Och alltså, går det i samma takt som de senaste veckorna så kan jag alltså nå min bästa vikt till nästa höst. 

Fast ärligt talat hoppas jag mest på att hinna smalna tillräckligt för att få igen min vinterjacka när det blir kallt.

tisdag 15 oktober 2013

Vill aldrig glömma denna dröm

Jag har "vunnit" att Jesper Rönndal ska fira min födelsedag. Så sammanhanget är att vi är någonstans och förbereder en stor fest...

...och så ska jag duscha. Det får jag göra i ett badkar med duschdraperi. Och på Andra sidan står Jesper och berättar saker för mig (i bar överkropp). Jag tvålar in mig. Han pratar. Vi lutar oss mot varandra, rygg mot rygg, genom det tunna blöta tyget. Till slut kan jag inte hålla mig, drar undan draperiet och möter hans blick. Han hoppas in i de varma strålarna med mig, vi slingrar oss om varandra och han tvättar mitt hår.

Alltså, jag har ju aldrig träffat Jesper. Är hans största fan, men...en sån här dröm? Vart kom det ifrån? Dock är min spontana känsla såhär; det är en sådan partner jag vill ha. En som berättar historier för mig. En som hyllar mig och min kropp och inte kan hålla sig ifrån mig. En som tvättar mitt hår med samma passion.

Tack Jesper, för en fantastisk natt.

fredag 11 oktober 2013

Kom precis på en sak!

Nackdel med att först bo fyra våningar upp i Malmö och sedan mitt ute på landet - vanan att gå runt naken i tid och otid.

Inte lika lämpligt när man bor på markplan mitt i en liten by. Kanske.

Mvh
Skäms inte för sig

torsdag 10 oktober 2013

Runt runt runt

Så kom den där stunden, ett par dagar innan flytten då jag insåg med glasklar skärpa; det här är inte bara en dålig dag.

Det är inte bara idag jag har tålamod kort som en tändsticka, och med samma lättantändliga kapacitet. Det är inte bara idag jag är så stressad över allt som ska göras att jag inte gör något alls. Det är inte bara idag jag saknar förmåga att tänka sammanhängande, slutföra det jag påbörjat och organisera mig själv och min omgivning.

Hej ADHD. Trevligt att träffas igen. Ergo; hej Concerta. Och den stora frågan; hur gör jag med bebisen?
Som ett under tar han helt plötsligt flaskan utan problem

och

dimman liksom lättar. Hjärnan funkar. Orken återvänder, energin samlas. Andra stora fördelar är att jag inte vill sova hela tiden, språnget tanke-handling blir superkort och jag tänker ofta ofta att det är såhär normala människor funkar hela tiden. Helt plötsligt är det inte bara jag som måste mata bebisen och jag kan lukta lite på livet som komma skall.

Nackdelar: något förhöjd puls. Lätt knarkig känsla. Noll aptit. Men det är så lätt värt det just nu.

måndag 7 oktober 2013

Behöver spy ur mig lite

Alltså tiden just nu?! Kaos, lättnad, ilska, förnöjsamhet, lugn, hopp, nervositet, oro, glädje, stolthet, förvirring, överlägsenhet, stress, apati, effektivitet...and so on i all evighet amen. Jag tar mig just nu från den ena ytterligheten till den andra på två sekunder blankt. Ena stunden kan jag inte förstå hur jag hade överlevt utan barnen som ramar in min dag och ger mig anledningar att ta mig ut, håller mig i rörelse. I nästa andetag tänker jag att det hade varit så oändligt mycket lättare själv.

Och jag får känslan av att det är något jag skjuter upp, något jag inte tar tag i. För jag tänker hela tiden att det kommer bli lättare, bättre, annorlunda när bebisen kommer/vi flyttar/varannanveckorna börjar/jag slutar amma osv osv. Men. Jag väntar fortfarande på något? Ett sammanbrott? Genombrott? Avbrott? Utbrott? Eller så börjar jag deala knark for a living, så blir det bara ett vanligt brott.

Så planerar jag barnens rum när lillebror inte behöver spjälsäng. Och kommer på mig; kommer vi ens bo här då? Och jag känner mig nöjd över hur jag äntligen har alla mina kläder i garderober i mitt rum. Tänker sen; skulle någon annan få plats? Det finns så många luckor. Tomma lådor i alla mina byråer. Tomma skåp i köket. Tom säng. Inte för att jag någonsin känner mig ensam, det ligger liksom inte för mig.

Hursomhelst. Till våren är det annorlunda. Igen.

fredag 4 oktober 2013

Jag är

Det började på högstadiet. Mina Vänner och jag började säga "jag är bäst", ungefär hela tiden. Jag minns inte varför. Men det gjorde något med mig. Det var omöjligt att känna sig liten med den attityden.

Senare ändrade jag det till "bra". För det räcker. Och idag inser jag att jag ursäktar sällan mig själv, min existens. Jag sträcker på mig. Jag skrattar, pratar, gråter med självklarhet. Även om jag såklart har dagar då det känns som jag smälter in i väggen så faller det mig aldrig in att dölja min kropp. Här är jag. Och jag älskar färg och mönster. Jag äger ett enda svart plagg. Varför skämmas?

Så. Jag är snygg, glad, intresserad, stolt och nöjd. Jag försöker vara mer följsam och flexibel. Jag utvecklas. Och på mitt sätt är jag otroligt envis. Detta behöver jag komma ihåg. Kanske återigen ta till slagorden.

Jag är bäst.

måndag 30 september 2013

Och huset är äntligen helt tömt

Känns som jag kan andas ut för första gången på flera veckor. Nu bor jag här. I byn. Och de närmaste veckorna ska jag bara vara sjukt snäll mot mig. Inte stressa. Inte lyfta, bära, klättra, krypa. Duscha varmt. Lugna promenader. Umgås med vänner. Yoga. Laga grytor. Sova. Läsa. Osv osv.

Tack för att jag har min lilla vrå här i världen.

lördag 28 september 2013

Just nu

Packar - upp mest. Bär. Matar barn. Tänker, och får ont i huvudet. Yogar, lite varje dag - ett måste för kropp och humör. Stressar över flyttstädning men...vad är det värsta som kan hända?

Har planer. Storslagna. Enkla. Mumsan har fått dille på varm choklad. Och jag tänker mig; tänk att vara den mamman som varje dag förbereder en termos choklad och mackor så det är redo efter dagis? Och inser att jag då vill göra sockerfritt chokladpulver. Kanske med stevia?

Och tiden rusar fram. Fartblind. Andlös. 

onsdag 25 september 2013

Denna dag vill jag minnas

Vaknar halv sju av att baby B pratar borta i sin säng. Blir ofantligt nöjd över att han sovit ungefär tolv timmar med bara en liten vaggning vid ett.
Lagom när han ammat klart kommer Mumsan upp. Vi tittar lite på Pippi, sen får M jacka och mössa och stövlar och sätter sig på trappan och målar med gatukritor. Jag gör gröt till oss alla tre och vi sitter vid bordet och äter.
På med kläder och iväg till dagis. B somnar i vagnen.
Går via verkstaden på vägen tillbaka, får vagnsdäcken pumpade. Handlar. Går hem.
B sover. Jag vilar.
Han vaknar och vi äter, packar upp, tvättar. Går via en prylaffär på väg till dagis. Handlar fina saker.
Hämtar M.
Hem med alla ungar, in i säng med den ena och en flaska till den andra.

Och så sitter jag och min fina dotter vid bordet och dricker varm choklad och äter en smörgås. Hon pratar så mycket, berättar om sin dag och det är en sån fin stund.

Resten av eftermiddagen är ett jonglerande med barn, städning, matning, läggning. Strax innan åtta sover båda. Jag förbereder kvällsfika. Yogar. Duschar. Får vänner på besök. Dricker litervis med te. Pratar mycket.

Och nu. Nyduschad i ny bäddad säng. Sovande nöjda barn. En glad och balanserad själ.

Härmed önskar jag mig fler dagar som denna. Tack.

tisdag 24 september 2013

Flytt pågår

I lördags flyttade jag det mesta av mitt bohag till min lilla lägenhet i byn. Och trots att huset inte är helt tömt och att allt packande och lyftande har fått min rygg att vilja hälsa hem - himmel vad skönt!

fredag 20 september 2013

Vad vill jag bli när jag blir stor?

Har en tanke att efter jul börja ta tag i att få klart min himla gymnasiekompetens - helst utan att dö stora tristessdöden. Inte för att jag tror att jag vill plugga vidare, men om jag vill det så kan jag.

Rent teoretiskt skulle jag älska att jobba på café igen men som det är nu skulle min kropp kapsejsa av slitet. 

Sen har jag tänkt länge att jag skulle göra ett receptionist/sekreterarjobb himla bra - men hur blir man det?

Mamma rekommenderar biblioteket, så får jag möjlighet tänker jag arbetsträna där.

I flera år har jag också haft koll på en prästinne-utbildning, det känns som klippt och skuret för mig. Men jag vill gärna ha en chef - är det någon som behöver en prästinna?

Och så är det ju lärarbiten. Har man begåvats med en sådan naturlig pedagogisk ådra ska man ju använda den! Dessutom är det något av det roligaste jag vet.

Hur blir man matkritiker? För det hade jag nog tyckt var fantastiskt roligt.

Eller något helt annat? Skyltfönsterstylist? Spåtant på heltid? Guide? Reseledare? Organisatör?

Ja, herregud. Det är ju ett under om jag någonsin kommer fram till något.

Äntligen.

Imorgon flyttar jag ut. Som jag har längtat! Och allt är ordnat, jag har till och med fixat en soffa.

Än så länge är det mest skönt. Jag tror att jag kommer känna mig väldigt lättad. Plats att andas. Promenera med barnen till förskolan. Inreda. Bjuda över vänner och inte behöva ta hänsyn till när han inte är hemma. Bara det att ha ett eget sovrum!

Ja. Nu börjar det. Nästa fas.

onsdag 18 september 2013

Effektivisera mera

Min måne (som ju är Kräftans himlakropp) står i Jungfrun. Jag tycker ofta att hon kan vara lite störig, men för det mesta väger hon ändå upp för Kräftans nostalgiska och sentimentala sidor med sina pragmatiska och praktiska dito.

Vad jag gillar mest med henne är att hon är bäst på att tänka ut de absolut mest effektiva sätten att göra saker på. Nu försöker jag ändå stävja detta och släppa på prestationen och slappna av liksom, men det är ändå värdefullt.

Nu har jag t.ex långt om länge städat upp min telefon, ordnat bloglovin och tumblr, tagit bort appar jag inte använder osv. Känner mig fortfarande lite förvirrad över hur lätt och smidigt det gick och hur snabbt det går att kolla allt. Mer tid till bubble Mania!

Har också äntligen skaffat Sporify, tusen år efter alla andra. Kanske även ska uppdatera min telefon, lämna in datorn på inre service, säkerhetskopiera alla bilder och beställa allt jag behöver till nya lyan? Verkar ju vara i ett jungfruligt flow just nu, bäst att ta vara på det.

lördag 14 september 2013

Experiment pågår

I måndags började jag utesluta vetemjöl ur min kost. Redan dag tre märkte jag stor skillnad på så vis att mina händer inte värkte alls samt att hela kroppen kändes mindre öm.

Idag var jag på kalas och i sann utforskar-anda åt jag tårta, bullar, bröd och pasta.

Nu gör det så ont i händer och knän att jag nästan vill gråta.

Och kan ju konstatera att det tydligen funkar. Det är ju lätt värt detta lilla bök för att inte ha ont i hela kroppen hela tiden.

fredag 13 september 2013

Just nu

- tänker jag mest av allt på inredning. Mycket för att inte tänka på allt annat.

- ångrar jag redan att det är så mycket saker jag glömt bort med B. När grät han sin första tår? Hur gammal var han egentligen när han log ordentligt första gången?

- älskar jag mina vänner så mycket att det gör ont. 

- har jag otroligt svårt att planera hösten. Lite enerverande då det är så mycket jag vill göra.

- leker jag rysk roulette i köket. Jag vet liksom aldrig vad eller när något kommer misslyckas. Senast var det marängtårtan som inte reste sig. Tur att det är lika gitt ändå!

onsdag 11 september 2013

Fast baby B bara är tre månader...

...så känner jag mer och mer att han inte kan vara min sista bebis. Av många olika anledningar.

Dels älskar jag att vara gravid. Förutom foglossning så mår jag som en drottning. Jag känner mig vacker och magisk.

Dels vill jag inte hela mitt liv ha två förlossningsminnen; ett där jag var så sjukt chockad och trött och besviken och ett där själva förlossningen var fantastisk men då de där magiska stunderna då man med barnets far beundrar sitt underverk helt uteblivit. Att jag inte fick en sekund att njuta av en hel familj - det är jag och mina barn liksom.

Dels ser jag fram emot att nästa gång vara ännu mer avslappnad - inte stressa över igångsättning eller smärta, utan bara  vara närvarande och lugn. Och helst inte stressa över att få hjärtat krossat heller.

Sen är det ju så jäkla mysigt med sådana här små bebisar. Jag hade helt glömt hur det kändes att vara någons hela värld på detta sätt. Magiskt.

tisdag 10 september 2013

Flödet

Sen den där torsdagen i maj har livet forsat fram. Från att sakta flyta drogs proppen ut och en ström av händelser människor samtal tankar känslor virvlat förbi.

Min lya ramlade ner i knät på mig. Jag bad och fick - som alltid. Och sedan jag skrev på kontraktet har jag klurat på det här med soffa, det enda i möbelväg jag inte redan har. Pengar. Storlek. Stil. Färg. Hämtning. Så mycket att ordna och bestämma.

Men så ramlade såklart en soffa ner i knät på mig. Varför inte? 
Jag har sagt det förr, men äntligen fungerar livet som det brukar göra för mig. Jag ber och jag får. 

Tack!

måndag 9 september 2013

En slags lösning

Det började lite som ett skämt innan jag insåg det storslagna i det. 

Om jag förutsätter att han aldrig menar det han säger, alltid ljuger och aldrig kommer fullfölja det han lovar - då kommer jag aldrig mer bli besviken! Och det som råkar vara sant blir en positiv bonus. 


För att inte glömma...

Baby B upptäcker sin kropp. Han sitter och betraktar sin fötter, rör på dem och man ser tendensen att han vill ta på dem.

Han griper tag i saker och drar det mot sitt ansikte. Har man tur griper han tag om en huvud och drar det till sig och man får en mycket blöt puss.

Han är tre månader och mest av allt älskar han när man pratar med honom. Varje dag har vi långa långa samtal.

Så fort hans syster är inom synhåll får inget annat någon uppmärksamhet.

En prima pojke. På alla sätt.
Och min son!

onsdag 4 september 2013

Magkänslan

Min intuition är min bästa vän. Den har aldrig fel. Och de gånger jag gått rakt emot det har det alltid blivit katastrof. Jag hoppas att jag för sista gången tvingar mig själv att göra något när hela mitt väsen skriker nej. 

På samma sätt önskar jag mig mod att möta det jag vet är sant. För jag har vetat från sekunden jag träffade Mannen att vi kommer vara gamla tillsammans. Och jag vet det fortfarande. Det skrämmer skiten ur mig.

Hur bra min intuition än visar mig resultatet - så är vägen dit inte alltid lika tydlig. Men jag vet vart jag är på väg, och aldrig har jag tvivlat på det.

tisdag 3 september 2013

Snart är det över

På lördag har jag planerat in ett litet kalas för lillebror. Det blir ju inget dop, så det blir såhär istället. Datumet har varit bestämt i sex veckor.

Och Mannen tänker inte komma. Han ska vara med henne. Två timmars kalas. För sin son. Kan inte hjälpa att det känns jävligt pinsamt. Hans föräldrar kommer. Mina kommer. Våra vänner. Och han är inte här.

Nej, han ville knulla istället.

Två veckor kvar, så flyttar jag. 
Äntligen.

måndag 2 september 2013

Ingenting kan få mig att falla, vad jag har i min garderob det vet alla

Har tänkt mycket på hur jobbigt det verkar vara att hela tiden förändra sig beroende på sammanhanget. Att, även om man inte direkt ljuger, behöva hålla isär vem som vet vad. 

I det känner jag mig stark - jag har inget att dölja. Jag står för allt jag känner, tycker, tänker, skriver, säger. Inget är tillrättalagt eller polerat.



(Okej, det enda jag är restriktiv med är att prata om droger - där väljer jag ju lite mer vem jag kan berätta för. Men hade det inte varit så jäkla olagligt och stigmatiserat hade jag varit precis lika öppen med det som med allt annat.)

onsdag 28 augusti 2013

Snörp

Jag vet ju att hans intention inte var att välja bort sina barn men ibland när jag tittar på lillebror känns det som hjärtat går sönder. Och att han tyckte så länge att vi skulle kunna leva som förut - med undantagen att han absolut inte ville ha sex, inte vara kär i mig och inte heller ens försöka ändra på det.

Så jag skulle fortsätta vara städerska, kock och barnskötare. Mysigt. 
Och så tycker han att det är jag som ska anstränga mig för att vinna tillbaka honom. Kan inte riktigt komma över den biten. Att han lämnar mig med orden "om jag bara blir en bättre människa så kommer han vilja ha mig igen". Puh.

Lillebror ja. Här ligger han och lever med en förälder som önskar att han inte fanns. Och han är ändå det gladaste roligaste finaste ungen. Och jag får älska för två.

tisdag 27 augusti 2013

Lyxvardag

Att stoppa ner lillungen i sjalen och när den stora är på dagis åka på utflykt. Till havet. Och plocka björnbär. Och se en harunge. Och strax äta lunch på Kiviks Lilla Råa. Då snackar vi lyx fast allt finns precis runt knuten.

lördag 24 augusti 2013

Rastlösheten

Jag tror inte att någon som träffat mig skulle beskriva mig som rastlös. Inga problem att vara stilla. Kan vara ganska...sävlig när jag tänker och pratar, ofta när jag är okoncentrerad eller alldeles för koncentrerad. ADHD hos mig beter sig lite konstigt. Inte heller jag har identifierat mig som en rastlös person. 

Men på senare år har jag mött den rastlösa sidan hos mig i form av behovet av förändring. Gärna snabba. Gärna radikala. Gärna sånt som lika fort kan förändras igen. När jag var i tonåren var det mycket hårfärger. Numera är det gärna ommöblering - vad jag älskar detta! Som en karamell att suga på länge när jag planerar. Och sedan en dags arbete eller två och voilá! ett helt nytt liv! Det ger mig så mycket energi.

Och på många sätt är ju det ommöbleringarnas ommöblering, det här att flytta. Så jag måste erkänna det; jag älskar det! När jag väl börjar packa eller packa upp vill jag inte sluta. Jag är skoningslös i slänga/spara/sälja-bedömandet. Och jag önskar innerligt att jag kunde vara så dynamisk som jag är mitt i en flytt alltid. 

fredag 23 augusti 2013

Ett nu

Bonhustrun skrev om att det är som att glida in i ett parallellt universum, det här med att separera. De sista veckorna, med jobb och dagis och läggningar, har varit skrämmande normala. Allt är som förut. Och ändå inte. För det märks ju. Att vi kan prata helt normalt om barnen, logistik och flyttarna men mycket nogsamt undviker alla andra samtalsämnen.

Att han försöker klappa min arm och jag stelnar till och på en sekund hinner så mycket hända mellan oss. På något sätt tror jag att han trott att inget skulle förändras. Och hans min...att jag alltid varit hans, helt förbehållslöst. Och nu. Som främlingar.

söndag 18 augusti 2013

Speglingar

Vi skojade om det, efter bröllopet att det var min dag. Inte vår. Och den överväldigande tacksamheten jag kände för min familj och mina vänner hade ingen gräns. Har ingen gräns. Det var så enormt för mig att så många ansträngde sig så mycket. För mig. 

Jag kände mig inte värdig.
Och samtidigt. Jag skulle ju göra exakt samma för var och en av dem. Många gånger om. 

De senaste månaderna har varit en enda lång parad av sådana ögonblick, där jag häpnar över all omtanke och kärlek och stöttning jag får från alla håll. Äkta uppriktig vänskap. Från bloggvärlden, människor jag aldrig ens träffat. Från bekanta. Från släkt och familj. Alla sluter upp. 

Och jag tänker. Man har inte sådana vänner om man inte själv är en bra vän.
Och.
Det spelar ingen roll att en person inte älskar mig, när det finns så många andra som gör det. Jag är rik.

torsdag 15 augusti 2013

När jag levde i en väska

Visst är det så att man ofta vid stora livsförändringar ser tillbaka på sitt liv? Som att jag inför min andra förlossning tänkte mycket på den första. Eller att man tänker tillbaka på andra relationer när en tar slut. Osv.

Just nu har jag kommit att tänka på sist jag var singel. Hur det var. Hur jag mådde. Allt som hände. Det hade precis tagit slut med min tjej. Våren sörjde jag och sen kom sommaren och för första gången på fem år var jag och min bff singlar samtidigt. Och återigen bodde vi bara en promenad från varandra. Och återigen hängde vi typ hela tiden. 

Och den sommaren, mer än någonsin, bodde jag i min handväska. Jag hade alltid tandborste, deo, smink. En liten borste. Ett rent linne, rena trosor. Mp3 och ett anteckningsblock. Extra batterier. Bok. Solglasögon. Och med det var jag kittad för allt. Flera gånger i veckan tog jag tåget ner till Göteborg och jag visste aldrig riktigt när jag skulle åka hem igen.
Och det var fester och utflykter och fikor och nya människor i det oändliga.

Det bästa är väl att den sommaren var startskottet och året som följde var nog det bästa i mitt liv. Så många engångsligg. Första lägenheten. Så många nya vänner. Flirtar överallt. Träningen. Känslan av att lyfta efter många års depression. Utforska mig själv och livet med stora yviga rörelser. 
Jag har aldrig varit så smal. Så snygg. Så tillfreds. Så hungrig på liv.

Och jag var alltid redo. Väskan alltid packad.

onsdag 14 augusti 2013

tisdag 13 augusti 2013

Ilskan och depressionen

Igår körde jag bil en lite längre bit än jag brukar. Och jag älskar det. Älskar frihetskänslan. Älskar att känna mig så kompetent. Älskar att något som är så märkligt ändå, känns så självklart.

Och så undrade jag varför jag kunde känna mig så levande trots allt som pågår? Det är inte alls likt mig. Min vanliga reaktion på jobbigheter är ångest och depression. Och när jag känner mig deprimerad har jag inte alls förmågan att njuta av min omgivning och mig själv.

Då kom det ikapp mig. Det som flera olika personer sagt till mig den senaste tiden. Som jag mest ryckt på axlarna åt.

depression är ilska som riktas inåt

Så kanske är det här att faktiskt rikta ilskan utåt det bästa som hänt mig. För i det finns inte ett spår av självömkan eller passivitet. Bara ett jävlar anamma och något vasst och kristallklart.

måndag 12 augusti 2013

Vem är du?

Jag kan inte tro att det är samma man jag gifte mig med. Har han alltid varit såhär arrogant? Självgod? Egoistisk? Empatilös? Oförstående? Elak? Manipulativ? Haft sådana gudskomplex? Varit så hånfull? Haft sådan brist på självinsikt? Varit så småaktig? Hänsynslös?

Jag vet dock att det inte finns ett spår kvar av mannen jag en gång älskade så uppriktigt och frimodigt. Och för sex månader sedan hade jag kunnat gå ed på att om vi skulle separera skulle det aldrig någonsin gå till såhär. För jag var övertygad om att vi alltid skulle vara vänner. Men vad är det man säger...med sådana vänner behöver man inga fiender?


söndag 11 augusti 2013

Singelgrejer jag gör

I typ kronologisk ordning;

1. Är kass på att äta bra. Glömmer bort. Tar en frukt. Glömmer bort. Tar en glass. Osv osv. Inte bra när man tex ammar, tränar och försöker må bra i största allmänhet. 

2. Äter massor av samma sak. För efter ett tag kommer jag på att det bästa sättet (efter att bjuda folk på middag) att få mig att äta är om det alltid finns någon form av mat klar. Just nu kokar jag enorma mängder quinoa, och kommer leva på det och grönsaker en stund.

3. Förvånar mig själv genom att inte bara göra ingenting (som jag är expert på) utan vara mycket bra på att aktivera mig. Förutom att hålla efter disk och tvätt och plock och packning gör jag traderapaket, läser, skriver, planerar målningar och inredning.



Känner mig i största allmänhet (efter första fem dagarna själv) lite som när man tar de första stegen ner i vattnet en varm sommardag. Man vet att det egentligen inte är kallt och att det kommer vara skönt så fort man doppad sig och ändå...är det jäkligt tufft. Och det liksom ilar av någon skräckblandad förtjusning. För som sagt, det är ju inte jag som förlorar något på den här situationen. Och det är inte jag som måste leva med att ha gjort massor av människor illa. Och det är inte jag som väljer bort min familj. Så kom an bara, singelskapet! Dig var jag jävligt bra kompis med en gång i tiden!

fredag 9 augusti 2013

Förtydliganden

Fick frågan varför Mannen inte flyttat när han nu träffat någon annan.

Ett svar är att jag vet inte. Det jag vet är att hon fortfarande bor hemma hos sin mamma och jag bara antar att det inte passar sig att en man på nästan 40 flyttar in. Den andra anledningen kan vara (här är jag mycket förvirrad) är att de tydligen inte direkt är tillsammans. De är kära, ligger med varandra, träffas så fort de kan, planerar att skaffa barn och leva ihop med är inte ett par. 

Fråga mig inte. Inte för att jag inte vill svara, utan för att jag verkligen inte fattar. Enligt honom lämnar han inte mig för att vara med henne utan för att han helt enkelt inte vill vara med mig. Vet inte om det gör mig någon skillnad, faktum kvarstår;

- han gick bakom ryggen på mig under hela graviditeten
- när han ska berätta det för mig börjar han med att ljuga ännu mer och ber om lov att få ligga med henne eftersom vårt sexliv stod still (här i skenet av att de inte haft sex än) och jag vill bara att vi ska lösa det mellan oss.
- när det då framkommer att de redan har en pågående relation och det egentligen inte spelar någon roll vad jag tycker ber jag honom att antingen flytta eller inte träffa henne förrän barnet är fött (jag är i nionde månaden.) men han vägrar. 
- och en dag när B är två veckor gammal (två dagar efter vi gemensamt kommit fram till en plan med parterapi, flytt osv) så kommer han hem och har bestämt att vi ska skiljas.
- dagar senare har han fyllt i papper och skickat in dem (och är inte det konstigt? Att man kan skiljas bara den ena vill det?) och jag hade återigen inget att säga till om.

Och sedan dess har det bara varit ett enda långt uthärdande. Inklusive iskyla, gräl, psykakuten, sobril, ångestattacker och ilskan som förgör allt annat.

torsdag 8 augusti 2013

Bokstavligt talat

Det roliga i att Mannen ger sig av och tydligen tältar någonstans. När jag frågar om det kommer vara så nu svarar han trumpet att

ja, du säger ju att du inte vill att jag ska vara här, så nu tar jag dig på orden

Åh Gud. Så jag har bett om något i fyra månader och när han ääääääntligen gör som jag ber är det med någon slags demonstrativ underton? Som att jag inte menade allvar? Har fnissat åt detta hela kvällen. 

Allt som var fantastiskt, för nyansernas skull

Den gången då jag frös och vi badade i timmar, bara fyllde på med varmt vatten. När vi väl klev upp var det mörkt ute, alla rutor i hela lägenheten immiga, levande ljus överallt och flera buketter med röda rosor. Vi la oss på kuddar på golvet, lyssnade på musik och pratade i timmar. 

Att han alltid visat mig och lärt mig nya saker utan att vara det minsta nedlåtande. Därmed fått mig att växa genom att inte låta mig vara i min bekvämlighetzzon.

Av alla människor jag träffat är han den som förstår mig mest. Han är den enda jag alltid kunnat säga allt till, varje liten eller stor tanke. Och de är många.

Att vi har så otroligt lika preferenser när det gäller ordning, mat, städning, inredning, musik osv. Det har gjort så himla mycket så himla lätt. 

Alla fester. Gud vad jag har haft roligt när vi sprungit runt i Skånes skogar tillsammans.

Och det där att jag de första tre åren av vår relation var fruktansvärt tänd på honom, hela tiden, varje dag. Sen att han aldrig tände på mig är en annan sak, men för mig var det en mycket härlig energi att befinna mig i. Konstant nykär och kåt i tre år, för det kommer jag alltid vara glad.

onsdag 7 augusti 2013

På ett dygn kan mycket hända

Igår eftermiddag fick jag för mig att titta i den där lilla skrivboken han alltid sitter och skriver i. Vad jag läste gjorde mig så arg att jag rev isär den. Är inte stolt över detta, men...jag förstår mig. 

Klockan ett på natten upptäcker Mannen detta - tänder alla lampor, vänder upp och ned på halva huset, sliter mig ur sängen med hot om att slå mig om jag inte gör som han säger, brottar ner mig och vrider telefonen ur min hand, tar sedan även dator och bilnyckel. Sen visar det sig att han går in på min blogg, tar bort de inlägg han inte godkänner, och tog sedan bort hela bloggen.

Alltså. Jag har nog aldrig varit så rädd som jag var inatt. Det tog timmar för mig att våga somna. Mitt i allt stod han och skrek åt mig att jag är en skit som inte är värd att leva med. 

Han krossar mitt hjärta, tvingar mig att leva mitt i deras relation, slår isär min familj, kränker mig genom att vara helt öppen med att han har någon annan och dessutom inte ångrar något, skriver sida upp och sida ner om ludret, hur don ska ha det, att han vill ha barn med henne utan att en enda gång nämna sina befintliga barn eller mig (förutom att han var stolt över att kunna meditera trots att jag grät i rummet bredvid)

och

att jag tar hans dagbok är något han ska bestraffa mig för, och ringa socialen och göra en polisanmälan. 

Vad han inte tycks förstå är att han kan inte göra mig mer illa längre. Han kan ta allt jag äger, det spelar ingen roll. Han berömmer sig själv, att han är stor och snäll och stark. Allt jag ser är att han behandlar mig som skit och när jag reagerar på det ger han igen tusenfalt.

Ett gräl vi hade för några år sedan började som vanligt med att han satt och sexchattade och jag blev ledsen och förbannad. Den gången blev det så mycket att jag till slut puttade på honom. Då gav han mig en stehård rak höger och jag fick sitta igenom julafton med hans familj med översminkad blåtira. Jag ramlade dessutom så illa av slaget att jag slet av muskelfästen i ena axeln. Det tog månader innan det läkte.

Mönstret: Han gör något tillräckligt mycket för mig att bli riktigt riktigt arg (det tar en stund) och när jag reagerar svarar han med en motattack som får min reaktion att bli en droppe i havet.
Sen är allt mitt fel.

Jag ger er sinnebilden av att leva med en egoistisk, självupptagen, manipulativ missbrukare. 

lördag 3 augusti 2013

Ljuset i slutet osv osv.

Jag har ju skrivit på kontrakt på en lägenhet i grannbyn. En ljuvlig tre på sjuttio-nånting kvadrat, uteplats, bra litet kök och på en lugn och stilla gata. En sextiotalsdröm med massor av orginaldetaljer. Där ska vi bo, jag och ungarna, ett stenkast från dagis.

Och förhoppningsvis flyttar vi redan om en månad. Hoppas hoppas.

torsdag 1 augusti 2013

Det onämnbara

Det här att jag på riktigt överväger att om han tar Mumsan, jag tar Lillebror och sedan behöver vi aldrig mer prata med varandra...beskriver det ungefär vilken panik jag har?

onsdag 31 juli 2013

Prima bebis

På läkarbesöket idag kunde sköterskan och doktorn inte sluta berömma min bebis;

"Oh, vad han är pigg och vaken!"
"Vad han ler och skrattar!"
"Åh, han har gått upp så bra i vikt!"
"Sover han redan hela nätter? Nämen!"

Osv, osv tills det nästan blev lite löjligt. Men han är fantastisk, det är han ju. Symmetriska hudveck hade han också.

tisdag 30 juli 2013

Sånt jag ska göra när jag bor själv

- äta kyckling! Sjukt sugen på flygande Jacob.

- fylla på med skivor, böcker och film.

- bjuda in vänner och prata så mycket strunt jag vill. Kanske till och med över ett glas vin!

- bannlysa pappershögar, kaktusar och obäddade sängar.

Den andliga klyschan

Nu ska jag försöka reda ut något som jag grunnat på en tid. Det handlar om flera saker samtidigt; andlighet och mänsklighet. Balans. Reaktion och konstruktion. Känslor och vilja. Egot, hjärtat, sinnet och själen. Samhället och tron. Val.

Jag tror på att allt vi upplever är något vi har valt, någon gång. Jag tror på att allt som händer oss har ett högre syfte, en högre funktion. Jag har full tillit till att allt blir som det ska, att jag är stöttad och skyddad. Jag tror på att jag varje dag blir guidad i vem och hur jag ska vara.

Med allt det sagt, för att understryka att jag i grund och botten har total tillit, så vill jag prata om några saker jag inte tror på. Att trycka ner sina känslor. Att inbilla sig att det går att koppla bort sig och sina handlingar från sin omgivning. Att använda begrepp som "det blir som det ska" och "allt har en mening" för att inte på riktigt känna att man faktiskt sårar någon annan. Eller för att inte helt ta ansvar för vad man själv vill. Hela vår funktion som människor är att vi är sociala varelser. Flockdjur. Tanken att vi kan göra något oberoende av vår omgivning blir skev.

Ja, ibland behöver man göra saker fast det kommer såra någon. Som att avsluta en relation. Och det är helt okej. Men om du har vetskapen om att du gör något som kommer göra någon annan illa är det ditt ansvar att försöka göra det så schysst som möjligt. För den andra. Och blir jag själv utsatt för något, är det mitt ansvar att ta vara på min reaktion. Om det finns något som är "mer andligt" än något annat så är det att faktiskt vara närvarande i vad som händer, utan att gömma sig bakom klyschor. För hur stora sanningar det än må vara, så blir det bara schablonartat när det används utan förståelse.

Jag kan tillåta mig själv att vara riktigt arg och ledsen just nu. För jag vet att jag kommer inte vara det för evigt. Och jag vet att om jag inte är det nu kommer jag behöva vara det någon annan gång. För känslor försvinner inte. Att värdera känslor och tillstånd som bra eller dåliga tror jag kan skapa ett märkligt förhållningssätt till dem.

Här blir arketyperna viktiga för mig igen. Och kanske är det första gången jag verkligen kommer i kontakt med hjältinnan i mig. Hon som kämpar. Hon som inte ger efter för det behagliga utan står ut i smärtan. Märkligt nog har jag nog aldrig känt mig så stark som jag gör nu. Övergiven och sorgsen och förbannad och svartsjuk och sur - och samtidigt fullt tillfreds i vetskapen om att jag alltid gjort mitt allra bästa. Och är det inte tillräckligt, är jag inte tillräckligt, då är det inte min förlust.

Jag har ingen andlig sida. Jag är andlig hela jag, i minsta cell. I varje tillstånd, i varje känsla, i varje humör och situation är jag i kontakt med alltet, universum, gud. I varje sekund är jag gud. Och det är ingen ansträngning. Det är att aldrig någonsin vara vilse.

måndag 29 juli 2013

Tre snabba

1. Jag har mens. Hur fertil/vital/viril får man vara?

2. Jag tänker nästan oavbrutet på min lägenhet. Det är det enda som inte gör ont i allt det här.

3. Jag längtar efter lusten att laga mat igen. Som med allt annat just nu tänker jag att till hösten, då!

lördag 27 juli 2013

Dagdrömmeri - lite av min paradgren

Scenario - jag ärver en ganska stor summa pengar av min biologiska pappa som jag inte känner. En såpass stor summa att jag med den och mina föräldrar som borgenärer kan köpa en lägenhet i Malmö (området mellan Sorgenfriskolan och St Knuts torg vore fint). Väl där hittar jag någon trevlig förskola/skola till ungarna, arbetstränar/praktiserar/jobbar på Nya Andrum samt börjar träna på mitt gamla gym. För att inte tala om att jag skulle hänga på yogaskolan typ hela tiden.

Och så levde vi lyckliga i alla våra dagar!

torsdag 25 juli 2013

Insikt

Har jag kontroll över mig själv försvinner behovet att kontrollera andra.

onsdag 24 juli 2013

Tvåbarnsmor

För någon vecka sedan slog det mig att jag (kanske) fått alla mina barn innan jag fyllt tjugofem. Om femton år är jag alltså fyrtio och har har tonåringar som förhoppningsvis är ganska självgående. Det är märkligt att tänka så. För det betyder att den här bebisen är min sista och att allt jag gör och upplever potentiellt är för sista gången. Vet att det bara blir roligare men en viss sentimental sorg ligger på lur.

Och helt plötsligt förstår jag till fullo hur ens yngsta barn alltid "förblir" en bebis. Även om jag verkligen hoppas jag kan avhålla mig från en sådan behandling.

Hursomhelst är det lite märkligt att vara klar. Nu behöver inte bebiskläder sparas och läggas undan - för även om det blir ett barn till så lär det dröja. Min plan är dock att spara några få plagg i varje storlek och lägga undan. Och förutom det ska jag verkligen njuta av att snusa bebis, att kunna bära honom på magen, amningen osv osv. För kanske är det sista gången.

tisdag 23 juli 2013

Vad var det egentligen som hände?

Jo, jag åkte ju till akuten häromdagen med avsikt att bli inlagd. Just då kändes det som att jag skulle behöva ligga på nån psyk-avdelning i flera månader - sådant kaos var det inom mig. Under resan ner var jag samtidigt ganska orolig över om jag faktiskt skulle få hjälp - mina erfarenheter kring sjukvården är lite så och så kring den punkten.

I väntrummet försökte jag hålla ihop mig själv (gick sådär, och jag förstår inte riktigt hur jag både körde bil, parkerade och betalde biljett i det tillståndet) och när jag väl kom in till mottagningsluckan bara brast det för mig. Och vilket bemötande jag fick! Makalöst!

När kvällen kom, efter många turer (Mannen kom och lämnade Bebisen, jag blev skeppad till ett annat sjukhus, fick prata med många olika personer längs vägen) installerades jag till slut i ett rum på barnmedicin och fick ligga där över natten. Redan på kvällen kände jag att det inte skulle bli något långvarigt och dagen efter blev jag utskriven och kunde åka hem med återgärder som lite lugnande tabletter vid behov samt en akutkontakt i väntan på att min egen kurator kommer tillbaka från semestern.

Och det som fick det att vända för mig, från att tro att jag höll på att bli galen, till att finna ett mycket trevligt rationellt lugn, var bekräftelsen. Att de såg mig och sa att jag är i en kris, det är inget konstigt att reagera starkt, vi hjälper dig osv. Att få ord på vissa saker. Och även fast jag själv gått igenom krisens olika stadier någon dag innan hade jag inte riktigt tagit till mig att det var mig det handlade om. Men nu förstår jag - och vet att det kommer kännas annorlunda. Detta handlar inte om att bli deprimerad igen. Det handlar om att jag behöver tillåta mig att känna, och på något vis är jag starkare än någonsin.

Och de lugnande tabletterna? Har jag inte ens hämtat ut.



(En läkare sa att jag hade det viktigaste verktyget av dem alla; humor. Höhö.)

söndag 21 juli 2013

Kom systrar bröder - dansa för att hjärtat blöder

Kärleken jag känt de senaste dagarna - så välbehövlig. Har liksom bomull i hjärtat över att jag i en kris upplever att mina vänner känns som en arme som sluter upp kring mig - och jag är general. På given order skulle de följa mig varsomhelst.

Väldigt förenklat naturligtvis. Men på något plan mår jag bättre än på länge - jag fungerar bäst när jag vet vad som gäller, hur jobbiga saker det än är jag får veta. Då kan jag reagera och sedan som vanligt lista ut hur jag gör det bästa av det. Strategi. Plan. Struktur. Sånt går jag igång på. Har jag det får ingen ångest plats. 

Och inatt drömmer jag om mina trupper, och dansen och en tung bas.

torsdag 18 juli 2013

Äntligen känner jag igen mig!

Mannen skäller på mig för att jag inte tagit tag i det här med lägenheter. Min pust gick lite grann ur mig för ett par veckor sedan när den lägenheten jag ville ha tydligen inte var "aktuell" för mig.

Så visar det sig idag att den blivit tillgänglig igen, och jag skriver kontrakt på stående fot, utan att ens tittat på lägenheten. För jag visste så fort jag såg den att där skulle jag bo. Och äntligen funkar jag och universum så som jag är van vid - jag tänker, universum gör, jag säger ja tack! när det kommer. Som alltid.

(För bara det att säga upp huset man bor i innan man har någon annanstans att bo - det verkar vara så jag rullar. Tredje gången nu.)

Och när jag väl flyttat och landat...då ska jag bli så totalt jävla fantastisk som jag är och Mannen kan ångra sig hela vägen hem till henne.

onsdag 17 juli 2013

En skymt av meningen

Även om jag är fruktansvärt ledsen (och arg och förbannad och frustrerad och häpen och chockad och tusen andra känslor) så upplever jag faktiskt inte ett uns av tankar i stil med vad kommer det bli av mig? Jag är inte en som är ensam, jag omges hela tiden av människor som bekräftar och utmanar och uppmuntrar. Inte heller har jag några problem med mitt eget sällskap. Så ensam kommer jag aldrig bli. 

Och genom alla moln så har jag flera gånger sett en guldklimp i fjärran; denna erfarenhet kommer göra mig otroligt mycket bättre på det där jag nu kommer arbeta med. Ovärderligt. Jag räknar alltså med att jag kommer vara mer förstående, inkännande och ödmjuk. För jag vet. Jag vet hur det känns när hela ens värld rämnar och allt är kaos. Och någon gång kommer jag veta hur det känns när allt lagt sig. 

Därför ger jag mig själv tillåtelse att känna allt jag känner och jag ber om styrkan att våga vara närvarande i det. Ingen känsla är dålig.

tisdag 16 juli 2013

Så outsägligt ledsen

Igår blev det för mycket. Sorgen, ilskan, vanmakten, maktlösheten, frustrationen, förvirringen. Kanske mest förvirringen. För de orden som kommer ut hur hans mun stämmer inte med något i min världsbild. Ni vet den där delen i boken Vattenmelonen då James försöker få tillbaka Claire genom att berätta att allt är hennes fel? Och om hon bara ändrar hela sin person blir allt bättre. Och hur hon sedan får reda på genom gemensamma vänner att han är förkrossad - det hon får är en lugn självbelåten man som klappar henne nedlåtande på huvudet och gör hans svek till hennes. Den förvirringen lever jag i.

Till slut blev det för mycket. Det spelade tydligen ingen roll att jag bönade om någon slags frist för jag kan inte hantera det här. Det är för mycket känslor och ord och tankar att jag får panik. Och då såg jag allvaret i det. Mina flyktkänslor. Min ångest. Min panik. Min outsägliga sorg. Mitt självskadebeteende, att straffa mig, för allt detta är mitt fel...

Så jag åkte till akuten. Själv. (Och den jobbigaste parentesen i mitt liv; jag åkte ifrån bebisen. Gud. Vem gör så?) Nu är jag inlagd - genom psyk men jag får ligga på barn eftersom de tyckte det var bäst att bebisen var hos mig. Att alla skulle må bättre av det.

Och nu vet jag inget annat än att jag klarar inte av att hantera detta själv. Och jag har bett om hjälp. Kris kallar dom det, det jag är i. Jösses vad det ordet känns futtigt.

söndag 14 juli 2013

Identitetens olika lager

Av någon anledning får jag hem en tjock tidning fyra gånger om året om friluftsliv. Kan vara för att jag handlat på Naturkompaniet någon gång? Jag älskar i vilket fall att läsa den. Skildringarna av olika naturupplevelser. Vandring. Skidåkning. Hundspann. Kajak. Långfärdsskridskor. Tält.
Mycket är det nog för att jag gillar smarta saker och friluftsvärlden kryllar av sådana. 

Sen älskar jag nog de där stunderna eftersom jag kan upprätthålla en liten önskan om att jag är en sådan där frilufsig person. Som tycker det är avkopplande att vandra en helg. Som har funktionella skor och inte mjuka ballerinas. Som har shorts och inte långa fladdriga kjolar. 

Och kanske kan jag vara en sån person, jag har ju faktiskt aldrig provat. Det jag vet är att jag tycker om att paddla och åka skidor. Men det är vandringen som lockar mest. Så enkelt och lättillgängligt. Och jag lovar mig att någon gång ska jag ha de där väl ingådda kängorna, funktionella kläderna och många mil i benen. För först då kommer jag veta om jag faktiskt "är sådan" eller om det är önsketänkande.

14 juli

Idag är vår bröllopsdag. 

För ett år sedan lovade vi varandra att leva, stötta och älska varandra. Jag har aldrig varit så lycklig.

Vad mycket som kan hända på ett år.

lördag 13 juli 2013

Om inte nu, så finns det ett sen

Andra gången jag träffade Mannen åkte jag de trettio milen ner till Malmö. En ganska varm och solig majdag möter han mig vid bussen och sen går vi hem till honom genom stan. Han jobbar fortfarande och pratar i telefon hela vägen och går två steg före hela tiden.
Detta ger mig möjligheten att verkligen insupa staden - och där har vi en förälskelse som aldrig dör. Utan den hade jag aldrig flyttat så bestämt som jag gjorde.

I vilket fall så kommer vi fram till slut och klättrar upp för de där trapporna jag sedan sprungit i hundratals gånger. Han låser upp och jag kliver in och i mitt sinne, hjärta och själ fanns bara ett enda ord. 

Hemma.

Och så är det fortfarande. Han är för alltid mitt hemma, min hamn och min bästa vän. Och jag vet, know it in my bones, att vi kommer bli gamla tillsammans. Aldrig har jag tvivlat på det. Inget av det som händer nu känns på riktigt, så därför drar jag slutsatsen att det inte är det. En fas. En paus. Ett utvecklingssprång. Kalla det vad som helst men inget är över.

Dagens yoga och MammaMage

- första nivån i appen MammaMagen (fyra övningar)
- Katten
- Padahastasana
- Sittande padahastasana
+ ett par olika hantelövningar

Idag kändes det extra skönt att få sträcka ut och hitta muskler - i allt kaos har jag så lätt för att glömma min kropp och jag mår så himla mycket bättre när jag är i kontakt med den. Fibromyalgins stumhet har börjat komma krypande men den här gången vet jag att det inte hjälper att lyssna på den. Lugnt men målmedvetet är min plan, små steg i taget.

fredag 12 juli 2013

Älskade barn

Ungen min badar tills hon är blå om läpparna. Till slut får jag upp henne ur vattnet med löfte om glass. Sen står hon där insvept i handduken och huttrar. Och svarar mina förslag på att hon kanske vill ha te eller varm choklad med att hon vill ha glass. Efter långt förklarande går hon med på te - när hon försäkrat sig flera gånger om att det inte var antingen eller som gällde.

Sen frågade hon när hon skulle bada igen.

torsdag 11 juli 2013

Dagens yoga

Mina post-preggo-yogaambitioner fick sig ju en liten törn, men när man väntar på grannen i dennes trädgård så är det ju ett ypperligt tillfälle att börja igen.

Det blev mycket mjukt och stilla, med bara stående övningar ungefär så som följer;
- padahastasana
- trikonasana
- talasana (två variationer)

och diverse enkla coreövningar och balansövningar. Sjukt vilken stor skillnad det är att hitta balans utan en bebis i magen. Lätt som en plätt!

tisdag 9 juli 2013

Något slags genombrott

Igår pratade jag. I timmar. Jag pratade på stranden, i en säng, vid köksbordet. Jag pratade om väder, bebisar och mat. Men mest av allt pratade jag om vår relation. För även om det var olika personer som lyssnade så var det oöverträffat rekord i att sätta ord på vad jag känner. Tänker. Tycker. Hoppas. Aldrig förr har jag satt ord på så mycket. 

På något sätt är det som jag bara blivit tystare och tystare det här året. Och gårdagen var otroligt förlösande. Kanske är saker lite tydligare. Lite mer förstår jag varför jag känner som jag gör. 

Så. Kanske hundra till sådana dagar så har jag fått rätsida på detta.

lördag 6 juli 2013

Min gåva

När jag var femton gjorde jag en abort. Det var chockartat och intensivt, men gav inga djupare sår. Från det jag fick reda på att jag var gravid till att jag inte var det gick det inte mer än nån vecka. Min kille fick bara allt dumpat i knät; beslutet att göra abort tog jag helt utan att ens konsultera honom. Vi bodde dessutom tjugo mil från varandra och jag tror inte ens vi hann ses innan det väl var gjort.

När vi väl sågs kände jag att jag ändå ville prata om det, bearbeta. Även om jag inte ångrade mig så fanns det ett behov hos mig att få berätta allt jag kände och tänkte på. Han betedde sig skitkonstigt, inte alls som på telefon. Nu var han stöddig och kall och sa saker som att det  var bäst att vi bara glömde hela grejen och aldrig mer nämnde det. 

Jag blev helt rasande. Inte så mycket över vad han sa, utan att jag såg och visste att han inte ens trodde på det själv. Eller, det var liksom inte hans ord. Han försökte övertyga sig själv lika mycket som mig. Där och då stod han på sig att han visst tyckte så. Senare kom det fram att han pratat med nån kompis som gjort abort och upprepade helt enkelt det hon sagt till honom. 

Det var första gången jag minns att det hände. Sedan dess har det hänt oräkneliga gånger - att jag bara vetat huruvida personen framför mig talar sanning/själv är övertygad/är programmerad eller inte. Och för varje ord Mannen yttrar i den här soppan slår alla mina larm igång på full skala. Han må låta lugn och säker och kunna argumentera för sin sak i all oändlighet och låta mycket övertygande, men det spelar ingen roll. För jag vet. Och jag har aldrig fel. 

Och på något sätt är det det som är svårast. Att jag inte ens tror på det han säger. Konsekvenserna är ändå att vi separerar, men det där skitsnacket han försöker få mig att köpa...nej. Det är en sak att han nu förändrar hela min framtid, jag går inte med på hans sätt att skriva om det förflutna enbart för det ska vara lättare för honom att lämna mig. 

torsdag 4 juli 2013

"Hemma"

Kan med stor lättnad konstatera att jag fortfarande kan manifestera - gårdagens bilresa blev precis som jag önskat mig. Båda barnen somnade inom fyrtio minuter, sen var det bara jag, Sommarpratarna och en godispåse med nästan bara choklad.

Så nu är jag "hemma". Och utmaningen är att inte falla in i gamla vanor. Så himla svårt.

tisdag 2 juli 2013

Ledord

Do no harm

but take no shit

måndag 1 juli 2013

Vad som gör ont

Jag minns inte sista gången vi kysstes. 

För det skulle ju bli tusentals till.

Aldrig mer.

lördag 29 juni 2013

Vidhåller att man inte får större prövningar än vad man klarar av

Alltså tacksamheten jag känner över att Lillebror sover i snitt 18h/dygn - enorm! För jag hade inte klarat av att inte få vila just nu. Att få sova minst fem sammanhängande timmar varje dygn, och kanske sju totalt. Att ha ytterligare några timmar då jag bara kan vara. Prata umgås duscha skriva andas. Jag är på gränsen av min kapacitet och utan vilan skulle det koka över. 

Så jag tackar mina barn och alla gudar och gudinnor, universum och livet och älvor och änglar och vad mer som kan vara inblandade för att de sover gott - och för att jag i skrivande stund lyssnar till deras djupa andetag. Tydligen är det inte bara jag som kan snarka ibland.

torsdag 27 juni 2013

Universums sätt att kompensera?

Är i behov av amningvänliga kläder. Går in i butik och rycker åt mig två klänningar med bra ringningar. Gör snabb överslagsräkning, tar också en hatt till Mumsan. 

I kassan reagerade jag lite på att det blev väldigt billigt (men hade fullt upp att betala med signatur pga ammat bort kod).

Ser när jag kommer hem att hon inte tog betalt för den dyraste klänningen. Men larmade av och stoppade ner i påsen.
Tack tack!

onsdag 26 juni 2013

Det psykosomatiska

De senaste dygnen har ju varit minst sagt turbulenta. Igår började jag känna mig konstig och idag var jag övertygad om att jag åkt på en riktig influensa.

Täppt i bihålorna. Huvudvärk. Ömmande hals. Illamående. En förlamande trötthet. Värk i varenda led och muskel i hela kroppen.

Sen slog det mig att det nog inte alls var influensa. Snarare en mycket fysisk reaktion på att först leva i känslomässigt vakuum i flera månader och sedan bli brutalt övergiven. Helt nyförlöst också, med allt vad det innebär. Och en lugn kväll och två panodil senare är alla symtom borta.

Utom värken i lederna.
Och jag tänker. Att min fibromyalgi utlöstes av det mycket traumatiska med Mumsans förlossning har jag inga tvivel om. Men kanske är det så att det var åren av anspänning, misströstan, tvivel och oro som skapade den. Att ständigt vara på min vakt, bli förbisedd, osedd, ohörd. Att vara så inkopplad i en annan att jag vaknade i princip varje natt, låg där i mörkret och visste att nu, nu har han sex med någon via datorn. Att försöka prata om att något var fel, det kändes inte bra, inte sunt, och få höra att det bara var min svartsjuka.

Så kanske sa min kropp ifrån till slut, på samma sätt som den kollapsat nu. (Och här håller jag alla tummar att mjölken inte sinar.) Och nu när jag är något på spåren finns ju faktiskt en ärlig chans att bli frisk, även om jag tror att rehabiliteringen tar ett par år.

måndag 24 juni 2013

Han vill skiljas. Vägrar ens prata om sätt att gå vidare.

Hur hände det? Hur blev jag ensamstående tvåbarnsmor?

På riktigt så känner jag mig på gränsen till ett sammanbrott. Det här är inte sant.

Dagens yoga

- uppvärmning
- talasana
- padahastasana
- adho mukha svanasana
och fyra övningar från appen Mammamagen.

Den här gången fick jag sällskap av Mumsan ungefär när jag var klar med uppvärmningen och det var ju trevligt och så, men ja, inte alls lika fokuserat och så. Därför fick jag inga stora känslomässiga upplevelser, det var bara skönt att sträcka ut kroppen. Jag är även lite förvånad över att jag känner mig såpass stark som jag gör, att kroppen känns följsam och smidig.

lördag 22 juni 2013

Och alla sjunger;

It's my blog and I write what I want to, about whom I want to
It's my blog and I write what I want to, about whom I want to

What would you do if it happened to you?

Lallalala!

fredag 21 juni 2013

Första yogan efter förlossning

Idag gjorde jag ett första trevande yogapass och jisses vad skönt det var. Samt lite läskigt. När man (jag) inte yogat ordentligt på ett tag så är det inte bara kroppen som stelnar till utan hela energisystemet. Då frigörs, i det här fallet, tre månaders skit och det gjorde mig både snurrig, illamående, matt och lycklig på samma gång. Och som efter varje gång frågar jag mig själv varför jag inte gör detta alltid?

Mitt pass såg ut som följer, efter en lättare uppvärmning;
- talasana (trädet)
- Padahastasana (hand till fot)
- liggande vridning
- prasarittamottasana med vridning
- marjariasana (katten)

och en liten meditation på det. Perfekt början, tog inte mer än trettio minuter.

onsdag 19 juni 2013

För minnet alt. BarnNytt

Lillebrors ungefärliga dygnsrytm nu, två veckor gammal;

00-06 - Sover
06-08 - Vaken och äter två gånger
08-11 - Sover
11-13 - Vaken och äter två gånger
13-16 - Sover
16-18 - Vaken och äter två gånger
18-21 - Sover
21-00 - Vaken och äter förhoppningsvis tre gånger innan natten.

Vi har det ganska gött alltså!
Samtidigt gör Mumsan stora utvecklingssprång; den senaste veckan har hon både bajsat och kissat i pottan. Stoltheten! För övrigt frågar hon efter Lillebror det första hon gör varje morgon och är väldigt mån om honom. Det bådar gott för stundande semester. 

lördag 15 juni 2013

Lite olika perspektiv

Ska träffa en bloggkompis nästa vecka. I samtalet planerar vi runt hennes tid hos barnmorskan. Jag säger att det är lugnt för mig att ta det senare, men att vi kan ta det en annan dag om hon tycker det blir stressigt. 

Haha, skrattar hon, och säger att det är ingen risk.

Och jag känner mig lite dum. För med min stresskänslighet hade jag absolut kunnat tycka att det blev för mycket. Träffa en ny person, på ny plats. Körningen. Gravid. Direkt efter en kontroll.

Det blir alltid märkligt för mig att möta att jag är ett undantag. Normala folk klarar saker. Normala folk blir inte stressade över samma saker som jag, inte heller lika mycket. Och min omsorg om andra säger helt klart mest om mig. Samt får mig att framstå som mesig och ängslig. 

Tack och lov känner jag mig långt från att identifiera mig med mina diagnoser. Men ibland är de lite mer närvarande om vi säger så.

torsdag 13 juni 2013

Yogaplaner

Man tror det inte om mig, men jag kan vara väldigt otålig. Ha svårt att ge saker tid. Framförallt mig och min kropp. För att komma runt det gör jag ständigt överenskommelser med mig själv. Idag fick jag göra dealen att jag får börja med asanas om tidigast en vecka. Tills dess får jag bara göra enkla ledrullningar.

Min nästa plan är att inte instruera till hösten utan lägga min tid på att vara elev på min yogaskola och läka. Förhoppningsvis kan jag bli antagen till deras yogalärarutbildning sen och i samband med det börja lära ut igen. Det är ju något jag älskar.

tisdag 11 juni 2013

Den säkra vägen

När jag fick M var jag mycket noga med att detta inte skulle bli en s.k mammablogg. Tycker jag har hållit en bra balans genom åren. Fram tills nu, då det enda jag tydligen kan skriva om rör bebis, förlossning eller saker däromkring. 

Tråkigt, men tryggt. För just nu är mitt liv mer än någonsin ett korthus och det känns som att om jag bara andas i fel riktning så kommer allt rasa. I transformationens namn behöver allt rasa, jag är väl medveten om detta, men just nu orkar jag inte. Just nu är det viktigare för mig med en vardag som fungerar och en kropp som ska läka än att reda ut flera års röra. 

Detta måste jag bestämma mig för varje dag, för det är så svårt att inte tänka på det. På vad jag vill. På vad som är bäst. På svek och lögner och tillit. På förlåtelse och respekt. Och vilket håll jag än tittar leder det bara till att jag blir yr i huvudet och än mer förvirrad.

Så därför. Texter om bebis, kroppen och att vara mamma är vad jag kan få ur mig. Må vara att det blir en mammablogg ett tag då.

måndag 10 juni 2013

Sånt jag glömt

- hur ömma, pulserande, levande, stenhårda och känsliga ammande bröst är. Hur de kan gå från helt vanliga, typ, till sprickfärdiga bara bebisen gnyr. Vet ju att det går över om några veckor, men just nu...oj oj oj.

- att förhålla sig till en ickerytm. Det kommer även här dröja några veckor innan möjliga sov- och ätvanor kan skönjas. 

- att det då och då några dagar efter födseln kan klumsa ner blodklumpar ur en när man går på toaletten. 

- det där med att känna sig så smal! Fast jag mest ser ut som en väldigt mjuk barbapappa.

- en viss...overklighetskänsla. Som att själv vara nyfödd. Ett hudlöst tillstånd, allt går rakt in, eller rakt igenom och det är svårt att veta vad som är viktigt och sant egentligen. Bubblan brukar den kallas. 

lördag 8 juni 2013

Summa sumarum

Kanske har jag börjat landa lite nu. Fatta att jag faktiskt gjort det igen - och överlevt. Vi har redan hunnit prata mycket om hur otroligt mycket bättre allt kändes den här gången. Rent fysiskt var det ju en lyckad förlossning sist med, men det var jobbigare på många sätt. Det som kändes bättre var;

- tiden; det tog ungefär en fjärdedel så lång tid. Tretton timmar är mycket mer lätthanterligt än två dygn. Nu räknar jag inte dagarna innan, då jag hade värkar men det stannade upp. 

- kontakten med min kropp. Det låter så himla fånigt, men det hjälpte mig verkligen att säga (stöna, skrika) JA med varje värk, särskilt när de blev mer intensiva. Jag uppfann även något slags mantra under dagen i stil med "kom ner kom ner" för att hela tiden komma ihåg vad som skulle ske. Det gjorde att jag inte försökte fly från min kropp utan kunde stanna i upplevelsen och välkomna det som hände. 

- TENS. Magisk! Hade den på mig hela dagen, var guld värt i bilen. Överlag var jag mycket mer proaktiv när det gällde smärtlindring vilket gjorde att jag var i kontroll och i fas med min kropp när vi kom in till förlossningen. Sist var jag panikslagen och utmattad.

- andningen. Samma sak här, det kändes lite fånigt innan, men jag är så himla glad att jag övade på och faktiskt lyckades använda djupandningen. Sen upplever jag att lustgasen (som jag andades de sista två-tre timmarna) hjälper till att hålla andningen närvarande. 

- barnmorskan. Vi hade lyckan att med en gång få en barnmorska som vi funkade perfekt med. Det var skönt att känna att vi pratade samma språk - det vill säga, mycket bilder och visuellt språk.

Fanns fler detaljer som gjorde detta till en bra och fin upplevelse men sammantaget känner jag att det var min egen inställning och förberedelse som gjorde mest skillnad. Och det här att jag nu är hemma (hann äta och sova fem timmar i sträck första kvällen/natten!) och förhåller mig till livet med två barn...makalöst. Sen att det finns en man, en medboende, en hund, en katt, ett hus, en bil, en trädgård och allt annat samtidigt. Det är välsignat och intensivt.

fredag 7 juni 2013

Föda lite barn del fyra

Så åkte vi in, redan kvart i ett var vi inhysta i ett rum och äntligen fick jag verkligen uppleva det där som man läser om; värkarna som vågor. Pauserna då jag faktiskt kunde slappna av och vila. Fram till nu hade timmarna innan vi satte oss i bilen varit de jobbigaste - tack och lov med fantastiskt stöd från både Milea och Mannen.

Så flöt timmarna - öppen fem centimeter, gött! Fin koll på andningen. TENSen som var en hjälte. Och beröringen, vet inte hur många gånger jag skrikit "klappa på mig!" . Kanske framförallt en helt perfekt barnmorska för oss som gjorde allt rätt.

Som sist var det som jobbigast precis innan krystvärkarna - som mörkast innan gryning. Och lättnaden när jag började trycka, kände bebisen så nära, vetskapen om att det snart skulle vara över. De fick mig ur sängen till stående, i tron att det fortfarande var ett tag kvar. En handfull värkar senare var han ute! Sensationen när han gled ur mig, blodet som bildade en pöl vid mina fötter och tomheten innuti. 

Summan nu är att alla mår bra. Han sover i sin balja. Jag ska försöka komma dit också.

torsdag 6 juni 2013

Föda lite barn del tre

Vaknade återigen av att värkarna kommit tillbaka samt tilltagit i styrka. Gick på toa och låg sedan i två timmar och sov mellan och igenom dem. För någon timme sedan blev det lite för mycket och Mannen fick hämta TENSen. Första gången jag testade i skarpt läge och tack och lov fungerar den utmärkt!

Har även haft kontakt med förlossningen och idag kommer vi åka in när det blir mer intensivt alt. om det stannar av igen. Känns bra med en plan.

onsdag 5 juni 2013

Föda lite barn del två

Ja, sen rann det ut i sanden. Sedan nio imorse har jag bara haft en handfull ordentliga värkar. Lite skönt att få vila, men så trött jag blir av att ständigt ligga i beredskap. Kroppen jobbar och jobbar men det händer inte mycket. Skulle gissa att jag är öppen ca fyra centimeter och snart kommer det behövas mycket mer kraft. 

Så nu får jag väl äta pasta. Och glass. Kolhydratladda liksom.

Föda lite barn

Tisdag kväll-igår kväll: ganska mesiga värkar, stundtals väldigt regelbundet men med en del uppehåll. Kunde utan problem somna och sova igenom dem.

Inatt vaknade jag av att jag gnydde. Det tog ändå några gånger innan jag förstod varför. Vid fem gick jag upp och upptäckte att teckenblödningen äntligen börjat. Värkarna är ungefär sju minuter emellan, men fortfarande lite oregelbundna. De är såpass starka att jag måste pausa och andas igenom dem men bara ca nittio sekunder långa.

Det kan säkert ta ett dygn till men nu är det igång!

måndag 3 juni 2013

The perks of being pregnant

Jag tror att jag hör till den skaran kvinnor som välsignats med så kallat gravidglow. För trots en del besvär (foglossning, halsbränna och myror i benen) så mår jag generellt sett otroligt bra under pregnansen. Knappt någon förkylning, någon av gångerna, faktiskt nästan inte alls ont i ryggen, ingen märklig hårväxt, ingen nästäppa, otroligt lite illamående samt helt superba värden hela tiden. 

Det jag kanske såg fram emot mest inför den här graviditeten var den helt felfria huden jag hade sist. Inte en endaste finne på tio månader, det är inte fy skam! Dock får jag inget preggohår - men jag slipper också sörja när det ramlar av under amningen. 

På det hela taget är jag alltså väldigt nöjd och tillfreds. 

söndag 2 juni 2013

Funderingar från badrummet

Ni vet när man i perioder blir fruktansvärt trött på mat? Trött på att komma på vad man ska äta, handla, laga och även själva ätandet. Det känns bara som ett nödvändigt ont för att underhålla kroppen. 

Jag har lite grann samma relation till att gå på toaletten. I perioder blir jag fruktansvärt trött på detta ständiga springande. Och att hela tiden behöva fråga sig om man behöver kissa innan man gör något. Att lite grann i bakhuvudet hålla koll på var det finns toaletter när man går på stan. 

Jösses alltså, vad mycket enklare det vore om man bara behövde gå en gång om dagen eller så - och dessutom kunde bestämma när!

torsdag 30 maj 2013

Gravid i tionde månaden

Detta börjar bli löjligt. Jag skulle vilja säga att jag aldrig varit såhär gravid, men det kommer vara sant först om två dagar. Med M hade ju förlossningen dock satt igång vid det här laget, även om det skulle ta två dygn. 

Konstigt nog känns det mer overkligt för var dag som går att det kan komma en bebis när som helst. För varje dag som går utan minsta värk känns det som jag kan, och kommer, vara gravid för alltid.

Idag ska jag till barnmorskan och tillsammans ska vi försöka förmå ("konsultera") förlossningsjouren att sätta igång mig nu och inte vänta en vecka till. Då kanske det blir en majunge ändå.

söndag 26 maj 2013

Varför jag orkar

Flera gånger de senaste veckorna har jag fått (och ställt mig) frågan hur jag orkar. Orkar jag? Varför stannar jag? Står jag ut med mer? Klarar jag detta? 

Jag har inte hela svaret, men idag slog det mig att en del av orsaken till att jag orkar kämpa är att jag har något att återvända till. Ungefär fyrtio mil bort finns ett helt samhälle där jag på något sätt fortfarande är en del av. Mina föräldrars församling där det finns många många som genuint bryr sig om mig. Folk som uppriktigt frågar, stöttar och kramar när jag hälsar på. Människor som inte alls eller väldigt lite förstår mig och min tro och mina val men som ändå finns där. 
Lägg till en hel hög släkt, ingift och blodsbunden, vänner och bekanta som på alla sätt visat att de finns för mig 

- då är det inte svårt att vara stark. Det är inte svårt att orka lite till. Det är inte farligt att bli sårad, knäckt och bedragen. För jag har något att gå tillbaka till. Jag har ett sammanhang. När jag än behöver.

torsdag 23 maj 2013

Karma och hämnd - med musik!

Trots att jag är en sådan känslomänniska så har jag en väldigt rationell sida (Jungfru i månen, hejhej!) när det kommer till relationer och djupare känslor. Det innebär i praktiken att jag kan bli uppfylld av en känsla men ganska snart landa och kunna återgå till att tänka ut vilket som bör vara mitt nästa steg.

Så ja, självklart drömmer jag om att göra all kinds av dumma saker när jag är ledsen eller arg. För det mesta stannar det vid en tanke. Ibland kastar jag saker, om jag blir tillräckligt frustrerad. Ibland häller jag soppa på folk som jag tycker har öronen fulla av vax.

Men så lugnar jag mig. Och hur mycket jag än kan vilja i just den här situationen jag befinner mig nu, vara någon slags hämndens ängel så måste jag lita på att det inte behövs. Karma. Jag måste tro att övriga inblandade kommer få vad de förtjänar. För det är inte meningen att man medvetet gör någon annan illa och sedan får må bra i all evighet. Som exempel har jag valt att inte gå ut med vem hon är, trots att vänner har frågat. Stundtals har jag varit svindlande nära att lägga ut den där äckliga bilden jag hittade på henne (kanske skriva ut den och hänga upp den vid affären) men hindrat mig. För det är inte den människan jag vill vara. Jag har levt i fem år i en relation med en aktiv missbrukare utan att själv en enda gång ljugit, bedragit eller spelat spel. Jag tänker inte börja nu.

Och låten som förföljer mig i dessa dagar är...


måndag 20 maj 2013

Still no baby

Och ja, jag vet att jag inte ens är framme vid beräknat datum men jag är så fruktansvärt otålig. Dock har inte handy man-killarna kommit och satt krokar i taket till vaggan än. Och jag har inte köpt någon bra mjuk babyfilt. Eller bindor. Så det finns ju saker att fixa. Men jag längtar efter min bebis!

tisdag 14 maj 2013

Föda lite barn

På inrådan av vänner sträckkollar jag nu på En Unge i Minuten för att se om min kropp kan bli lite inspirerad. För jösses vad jag verkligen vill föda barn nu.

söndag 12 maj 2013

Med fokus på det fina

Känslan när man vaknar en solig söndagsmorgon och 
- huset är städat
- sängen renbäddad
- ungens rum i ordning
- fjorton portioner lasagne i frysen

är kanske något av det skönaste jag vet. Idag ska vi inte göra något annat än att ta på oss söndagskläder och bli bjudna på middag. Precis lagom.

fredag 10 maj 2013

Jag är ett djur

Det är få tillstånd jag befunnit mig i där jag känner mig lika djurisk som jag gör nu. Allt handlar om överlevnad, skydd och trygghet. Jag klarar inte ens av att tänka på en större bild, lyfta och hitta perspektiv. Jag är alltigenom jord. 

Med det försöker jag också gå in i att vara ett djur. Vad är mina instinkter? Och just nu vill jag mest sova, så då gör jag det. Sen vill jag möblera om, städa och plocka. Detta fattar jag själv vore mycket dumt att göra själv så jag hoppas att få hjälp med det i helgen.

Sist vill jag laga enorma mängder mat och fylla frysen med färdiga portioner - och det projektet tänkte jag inleda idag med lasagne.

(fast vad jag vill mest av allt är att ta mina ungar och krypa längst in i en grotta och gömma oss tills kusten är klar)

tisdag 7 maj 2013

Duktig bebis

Åh, lättnaden när bebisen vid dagens ultraljud har vänt på sig. Själv! Och nu håller jag alla tummar att han vill ligga så tills han kommer ut. Vilket blir snart hoppas jag.

lördag 4 maj 2013

Verkligheten

Jag tror att en av anledningarna till att vändningen igår inte gick alls var att jag inte alls kunde acceptera att det var sant. Allt jag tänkte var att "jag vill inte vara här" och den inställningen hjälper en inte att andas igenom processen direkt. Själva nyckeln i närvaro ligger ju i att verkligen kunna omfamna och acceptera nuet såsom det ser ut just nu.

Och i mitt nu finns det (kanske för första gången?) i princip inget som jag vill/kan/orkar acceptera.
Fel hus, och jag drömmer om det rätta varje natt. En relation vars överlevnad är högst questionable. Ett svek och känsla av övergivenhet som jag inte ens vågar tänka på fullt ut för då dör jag. Och slutligen då ett barn som ska födas och som dessutom ligger fel.

Jag vet precis vad jag vill ha, men förstår inte hur något av detta ska ta mig dit. För jag kan inte acceptera att det verkligen är över - en hel framtid som bara försvann.

fredag 3 maj 2013

Den oväntade vändningen (höhö)

Jo, så igår kväll åkte jag in till förlossningen för att kolla att allt var väl med den lille som inte rört på sig så mycket de sista dagarna.

Chocken! när det framkommer att han efter att ha legat huvud ner i minst femton veckor nu ligger huvud upp. Förstår inte när han vänt sig, jag har inte märkt något alls.

Så idag hade vi tid för vändning. Obehaget! Var så himla spänd och rädd och nervös, det hjälpte inte direkt. Efter några försök gav doktorn upp med orden "vill inte tortera mig". Och nu, från ingenstans blev risken för kejsarsnitt betydligt större, även om jag väljer att föda vaginalt. Och även om jag väljer det måste en bäckenröntgen avgöra om det är möjligt.

Jag är så himla trött.

lördag 27 april 2013

Att följa, lyssna, känna

Tanken; i säng i tid, lite andningsövningar, liggande lätt kvällsgymnastik, några godisbitar och sömn.

Realiteten; kan inte djupandas längre, mår illa när jag försöker. Längtar efter mina lungor. Kan nästan inte ligga bekvämt alls, så lite fotgymnastik får räcka. Är för mätt för godis. Så att...sova alltså!

Och jag har blivit anklagad för att inte vara flexibel. Puh! Ändrar ju mina planer hur lätt som helst.

fredag 26 april 2013

Ett annat hemma och Tröttheten

Landade hos mina föräldrar igår. Gjorde dock misstaget att köra hela vägen på 35 mil utan att stanna. Det, ihop med att jag reagerar sjukt fysiskt på hela den här situationen, gör att jag nu är ett vrak. Öm, trötttrötttrött, yr, seg och känslig för allt. Äter, men har ingen aptit på så sätt att jag verkligen måste påminna mig om att äta för att inte må ännu sämre. När jag väl äter är det gott. Hade jag inte varit gravid hade jag tagit detta som startskottet på en fasta, men nu måste jag verkligen tanka på med mat ytterst regelbundet.

Önskar av hela mitt hjärta att finna en vettig lösning, en tydlig väg framåt. Just nu är allt bara en grå gröt och jag orkar verkligen inte tänka på något längre fram i tiden än en månad. Och vad jag vet är ju att detta är inte löst på en månad. Vad nu löst innebär?