Jag är

Det började på högstadiet. Mina Vänner och jag började säga "jag är bäst", ungefär hela tiden. Jag minns inte varför. Men det gjorde något med mig. Det var omöjligt att känna sig liten med den attityden.

Senare ändrade jag det till "bra". För det räcker. Och idag inser jag att jag ursäktar sällan mig själv, min existens. Jag sträcker på mig. Jag skrattar, pratar, gråter med självklarhet. Även om jag såklart har dagar då det känns som jag smälter in i väggen så faller det mig aldrig in att dölja min kropp. Här är jag. Och jag älskar färg och mönster. Jag äger ett enda svart plagg. Varför skämmas?

Så. Jag är snygg, glad, intresserad, stolt och nöjd. Jag försöker vara mer följsam och flexibel. Jag utvecklas. Och på mitt sätt är jag otroligt envis. Detta behöver jag komma ihåg. Kanske återigen ta till slagorden.

Jag är bäst.