Gränser

Den här såpan som är mitt liv. Har inte skrivit så mycket om det på ett tag. Inte för att det inte "händer" något, utan för att det som händer går för mig bortom skrift. Med tanke på mitt minne borde jag säkert skriva ned mer, men. Det får inte plats.

Jag har sagt så länge att jag behöver gränser. Känner mig som ett barn som ska färglägga innanför linjerna, och färgen hamnar överallt. Jag önskar så mycket att det var vettigt att göra en tydlig gräns i min och Mannrns relation. En punkt. Ett slut. Och jag tänker i mitt huvud att det är så och sen...pratar jag som att det är meningen att vi ska lösa våra knutar och leva tillsammans. Som att vi fortfarande älskar varandra. 

Jag är så gränslös och så stolt över det många gånger.

Åh. Nä. Kan inte reda i allt som bubblar nu. Jag skulle behöva en kväll eller två, utan barn och bara få vräka ur mig allt som finns inom mig. Tal, text, bild, dans, sång. Tack.