Ålderskris

Om det var något jag trodde om mig så var det att jag aldrig skulle få någon slags ålderspanik. När jag var tolv trodde folk jag var sexton, jag kan fortfarande åka på barnbiljett, när jag är med Mannen tror omgivningen att vi är jämnåriga trots fjorton års skillnad. Så det har aldrig spelat någon roll. Spelar fortfarande ingen roll

men

hur blev jag tjugofem? Inte för att det är gammalt utan mer att de senaste fem åren försvann i en blinkning. Och redan nu inser jag att de åren som varit är de jag ska minnas i hela mitt liv. Precis som de var. Och att jag snart inte ens enligt sj är ungdom längre.

Fast nyss var det en farbror som trodde jag var nitton, trots min nya fina hatt, så det finns hopp om det.