Behöver spy ur mig lite

Alltså tiden just nu?! Kaos, lättnad, ilska, förnöjsamhet, lugn, hopp, nervositet, oro, glädje, stolthet, förvirring, överlägsenhet, stress, apati, effektivitet...and so on i all evighet amen. Jag tar mig just nu från den ena ytterligheten till den andra på två sekunder blankt. Ena stunden kan jag inte förstå hur jag hade överlevt utan barnen som ramar in min dag och ger mig anledningar att ta mig ut, håller mig i rörelse. I nästa andetag tänker jag att det hade varit så oändligt mycket lättare själv.

Och jag får känslan av att det är något jag skjuter upp, något jag inte tar tag i. För jag tänker hela tiden att det kommer bli lättare, bättre, annorlunda när bebisen kommer/vi flyttar/varannanveckorna börjar/jag slutar amma osv osv. Men. Jag väntar fortfarande på något? Ett sammanbrott? Genombrott? Avbrott? Utbrott? Eller så börjar jag deala knark for a living, så blir det bara ett vanligt brott.

Så planerar jag barnens rum när lillebror inte behöver spjälsäng. Och kommer på mig; kommer vi ens bo här då? Och jag känner mig nöjd över hur jag äntligen har alla mina kläder i garderober i mitt rum. Tänker sen; skulle någon annan få plats? Det finns så många luckor. Tomma lådor i alla mina byråer. Tomma skåp i köket. Tom säng. Inte för att jag någonsin känner mig ensam, det ligger liksom inte för mig.

Hursomhelst. Till våren är det annorlunda. Igen.