Han håller på att flytta in; han gör det själv. Tar hit böcker och ställer in i bokhyllan. Möblerar om bland prylar. Hänger upp gitarrer och sorterar i garderoben. Lägger sitt pass med mitt pass. Städar även bland mina saker, förstår mitt behov av att stuva undan och bibehålla öppna ytor.
Det är rörande att betrakta en annan människas process att bo in sig. Liksom veckla ut sig. För medan har plockar och ordnar börjar han prata med mig om sitt liv. Sitt mående, sina relationer. Och jag ställer tusen frågor och låter honom berätta och återuppleva och kanske släppa taget lite grann. Det är som att jag inte är jag, jag är bara någon som lyssnar.
Vi pratar om bebisen. Vi packar väskan, vi skriver förlossningsbrev. Inget är svårt just nu. Han är rädd, påminner mig om att han aldrig gjort detta förut. Igår kväll låg jag länge med ryggen mot honom och pratade om mönster jag ser hos mig, mönster jag vill bryta. Det var lättare just då att inte titta på honom.
Min mamma påminde mig om att han är i ett främmande land, jag måste vara snäll. Och att detta med en jämlik relation är nytt för mig också; jag behöver upptäcka kompromissens förlovade land. Jag måste våga backa utan att vara rädd för att inte få tillbaka. Ge utrymme utan att förlora mig själv.
Snart kommer vi vara tre. Snart kommer vi vara fem; men treenigheten känns större. Två eller tre barn är inte lika stor omställning som att gå från bara vi två till att ha en bebis mellan oss i sängen. Kanske redan om en månad. Definitivt om två. En sommar. Och en familj som liksom fogas ihop. Och en framtid som ska skönjas - här får vi inte plats hur länge som helst. Nästa bo bygger vi ihop.