Pre-förlossningsbubbla

Inget är viktigt, förutom det som pågår under min hud och i mitt hjärta. Få tankar hänger samman. Få saker fångar mitt intresse. Jag har svårt att lyssna, svårt att höra. Inget tycks riktigt relevant; snart kommer världen börja om. Och att ligga nära babypappan, låta honom göda mig med mat och kärlek; att älska mina stora barn och verkligen lyssna och se dom - det är det enda jag finner mening i. Jag är åter en lejoninna som kryper längst in i grottan med sin flock - och denna gången har jag faktiskt en man som vaktar ingången. 

Det är inte bara någon slags överlevnad - det handlar också mycket om ett slags generellt ludd i hjärnan. Tid försvinner. Jag glömmer allt. Jag minnas att det var något jag tänkt att jag skulle göra...?