Säg grattis!

Fina Underlandet har gift sig och är äntligen äntligen gravid. Grattis och världens lycka till! Ska också bli mycket intressant att höra om graviditet och att bli föräldrar i Underlandet.

Längtan

Jag längtar verkligen efter att vara gravid.
Det var ju ganska nyss jag var det.
Men jag tänker på det jag skulle göra annorlunda. Bättre. Jag verkar ha en svaghet gällande det där att göra något första gången. Behöver liksom några gånger på mig för att verkligen få ut allt av det.

(Det konstiga är att jag tror att Mannen också längtar. Han lägger iaf ofta handen på min mage och ser lite mosig ut.)

(Nej, jag tänker inte bli gravid nu. Jag måste bli stark först.)

Fördelar med att vara gravid

Under hela graviditeten var jag inte sjuk en enda gång. Inte ens lite krasslig. Jag mådde prima hela tiden! (Ja, förutom alldeles i slutet när mina fogar gjorde så ont att jag inte kunde går.) Så jag måste säga att det var en mycket stor fördel med att vara gravid.

För nu är jag förkyld. Jätteförkyld. Och jag har längtat i flera månader efter att kunna göra yoga ordentligt, utan jättemagen i vägen. Och nu, när jag faktiskt är ganska smidig igen och verkligen vill sträcka ut och röra på mig...förkyld! Yoga och förkylning är liksom inte kompisar. Så himla svårt att andas djupt.

Det går långsamt, men det går

Idag var vi på kontroll hos barnmorskan, på tiden som vi bokade in för två veckor sedan trots att vi satt och sa att det inte skulle behövas. För vi det här laget skulle vi ju redan fått vår bebis...

...men jag har ju gått som jag har gjort i mer än en vecka med sammandragningar och 'menvärk', och slemproppen som har lossnat, så det var skönt att få komma dit. Hon undersökte och faktum är att jag har öppnat mig ca 3 cm! Så gjorde hon en hinnsvepning på mig. Det gjorde så ont att jag nästan kräktes.

Nu är vi återigen på banan, peppade och redo. Sammandragningarna avlöser varandra och förhoppningsvis så går det inte tillbaka nu utan att bebis faktiskt kommer ut inom ett par dygn. *håller alla tummar*

Tjockismagen

Idag hamnade jag i en situation som både Alexandra,Katta ochMercyfuck skrivit om. Gravid, eller bara lite rund om magen?

Vi fick oväntat besök av en av Mannens äldsta vänner, med fru och barn och mor med. Jag har bara träffat dem en gång innan. De kommenterar ju såklart min gigantiska mage, och frågar om det är säkert att den bara är en? (Gissa om jag hört det många gånger...) Och sen undrar de om jag inte vet att hans fru är gravid?
Nej, säger jag, och svarar just med det, att man vill ju inte fråga när hon är sådär 17-veckors rund. Det kan ju bara vara en vanlig rundhet.

Jag har aldrig fått frågan innan jag blev gravid om jag var det, men sedan jag blev det så har folk (särskilt män, av någon anledning) tagit sig väldigt stora friheter att kommentera hur stor den är. Ehm, tack? Är du expert på gravidmagar?
Och jag har varit så stolt över min mage, och har inte riktigt förstått huruvida jag egentligen borde skämmas över dess (helt normala) storlek?
...sen är jag ju inte alltid så bevandrad när det gäller sociala koder, så jag vet heller aldrig vad jag ska svara.

D-day

Imorgon, den första november, har barnmorskorna räknat ut att jag ska föda.
Vi tror att det snarare bli den tredje.
I vilket fall som helst betyder det att det kan sätta igång när som helst. Det är märkligt att något som varit en väntan så länge nu kan inträffa anytime. Nu går jag runt och är beredd hela tiden, försöker tolka min kropp. Det händer absolut saker i den.

Snart har vi vår bebis! Vårt fina lilla Liv. *lyckoskutt*

The Big Day

I väntan på förlossningen får jag liksom skapa andra stora event i mitt liv, lite som trappsteg. Idag är ett sådant steg; Först ska vi till barnmorskan på en vanlig undersökning, sen ska vi vidare och göra det andra ultraljudet och sen...erkännande av faderskap, eller vad det nu heter. Jag kan inte bestämma mig för vilket jag är mest laddad inför. Det sistnämnda kommer ju i vilket fall bli...intressant. Vi har hört att de kommer ställa massa närgångna frågor och att vi kommer att bli upprörda av dem.

För övrigt så blir jag tjockare för varje dag. Eller, inte jag, magen blir större för varje dag. Snart kan kan inte vända mig i sängen själv. Och det är ju åtta veckor kvar. Puh.

Hursomhelst så är idag en stor dag.

Pretty baby with the high heals on

Eller nej, inga höga klackar för min del. Vilket skämt! Mitt bäcken är ett enda stort AJ just nu och jag vill inte ens försöka föreställa mig vad högklackat skulle kännas. Men, det är inflyttningsfest imorgon och jag ska ha långklänning med urringning och paljetter. Snofsa upp håret, glittrig eyeliner och puta med magen allt jag kan. Barfota.

Kalas i all ära, men jag längtar ändå lite tills det är över. Faktiskt så är det så med allt just nu, det verkar liksom bara vara...tidsfördriv. Allt fokus ligger på första november. DÅ börjar det. Bebisen kommer och väntan är äntligen över.

Andnöd

Idag verkar Liv ha bestämt sig för att ligga på ett sätt som tar bort 20 procent av min lungkapacitet. Hela förmiddagen har jag gått runt och flämtat och varit uppriktigt tacksam för varje djupt andetag.

Men! Jag lyckades överlista henne. Jag har nämligen lyckats få ett litet, men svidande, sår på ena skinkan och när jag la mig på alla fyra för att Mannen skulle få plåstra om mig...vips, så kunde jag andas! Sen funderar jag på om det kan hjälpa att göra Buhjungasana, eller om det bara kommer göra det värre.

Hormonkaos

Min hjärna har slutat fungera. På riktigt. När jag antog den här utmaningen så trodde jag inte att punkt fem blott några dagar senare skulle kännas så avlägset. Planera? Effektiv?

Så förut satte jag mig för att meditera lite med bebisen. Samla ihop mig. Och klart som kristall så kom det till mig att det måste vara såhär nu. Jag ska inte organisera upp omvärlden och fatta massa beslut. Jag ska bara fokusera på mig och mitt lilla Liv, kommande förlossning och mamma-liv. Äta, vila, vara snäll. Göra yoga. Meditera. Kramas.

Har redan gråtit två gånger idag. Känns som att det kan bli fler. Men Mannen är snäll och säger bra saker och jag blir glad igen.

Som en Tomas Ledin-ripoff

Det verkar ligga i luften, det där med sex. För inatt, trots det lilla äventyret på kvällen (eller kanske på grund av det?) så var vi liksom inte nöjda. För att göra Mannen extra glad tog jag på mig min lilla rutiga kjol och min speciella topp med skjortkrage. Och gravidmagen till det. Det blev ändå fint.

Mitt nästa liv

Och när jag läser om detta så inser jag att det inte alls är långt kvar dit. Ett par år.
Jag bävar.
Och längtar.
Och hoppas att mitt barn inte pratar skånska.

Om att en liten människa växer i min mage

I skrivande stund sover hon, det lilla Livet i min mage. Vi har varit ute och promenerat hela dagen så hon är nog lika behagligt loj som jag. Igår gick jag in i vecka 25 och jag blir verkligen bara tjockare. Börjar se ut som en Venus-symbol, en sådan kvinna som bara är idel kurvor som väller ut över alla kanter.

Vi bestämde oss i januari för att hjälpa Liv att komma till jorden. I mars gjorde gick jag över tiden och vi kunde inte hålla oss längre än två dagar innan vi testade. (Det har tydligen vissa fördelar med att ha sjukt regelbunden mens) Bebis, fem veckor gammal! Det gick så otroligt lätt och känns fantastiskt välsignat. Min graviditet hittills har varit bekväm och behaglig, jag njuter av alla förändringar min kropp uppvisar. Det känns så starkt att det är detta jag är gjord för, och jag har ju längtat i flera år.

Nu längtar vi som tokar till november. Kom ut lilla vän! Vi längtar efter dig!

Följer också Lindas bebis, all lycka till dig.