I en nära framtid

Saker jag ser fram emot: att bli bjuden på lunch imorgon. Yogan på söndag. Kvällsmat och Seinfield. Att låna och läsa nästa Grottbjörnens folk.

Saker jag inte ser fram emot: att sammanställa bokföringen och skriva ekonomisk rapport. Ringa eniro om en jäkla faktura. Möte med arbetsförmedlingen.

Att suga på karamellen

Sedan i oktober har det hänt väldigt mycket gällande vår dröm att faktiskt ha en verksamhet. Saker har fallit på plats, både vision och logistik, ekonomi och boende, samarbeten och kontakter. Nu är det mest det formella kvar. Och tills dess att kontrakt är påskrivna och flyttlådor börjar fyllas kommer jag inte skriva mer om det.
Men.

Det har tagit ganska mycket på mig att inte skriva något alls om det förut, för det är den enda vi pratar om här hemma och det enda jag tänker på. Ni kan liksom inte ana hur mycket det bubblar i mig. För ett ställe med den här utsikten går inte av för hackor.

Och så var det vardag

Det var länge sedan en måndag faktiskt kändes som en måndag för mig. Men efter den här sagolika helgen är det lite vemodigt att landa i vardag. För det mesta lyckas jag glömma hur mycket jag saknar Malmö och den aktiva känslan jag får i kroppen när jag är där. Det motverkar mina mycket starka lathetstendenser och tvingar iväg mig. På ett bra sätt.

Jag tänker att jag vill ha mitt ställe och verksamhet här ute. Och så vill ha ha ett litet krypin i stan - gärna något man delar med andra här ute. Det gör det fullt möjligt att ta del av staden (nöje, utbildningar, jobb, puls, vänner, happenings) utan att behöva försaka livet på landet. Så att...det tänkte jag fixa!

Ett projekt med tusen moment börjar med ett enda telefonsamtal

Igår ringde jag till en kvinna som jag vet instruerar yoga i grannbyn. Jag har tänkt att ringa till henne sedan i höstas då jag räknat ut att jag borde praktisera hos henne. Detta har jag även pratat om vitt och brett att jag vill göra. Utan att prata med henne.

Men! Så ringde jag. Tänk att jag laddat för ett samtal på 13 minuter i sju månader. Hon var hur trevlig som helst och verkade inte alls negativt inställd. Vi ska tänka på oss och höras om några veckor.

Och jag kände så tydligt under det samtalet att något liksom lossnade - att även om jag inte kommer praktisera där så tog jag tag i något jag skjutit upp länge och liksom satte bollen i rullning. Och vem vet vart målet är?

Dag 29 - Mina ambitioner

Kortsiktiga ambitioner: Blir stark så att jag slipper ha ont. Sätta igång en yogagrupp och/eller praktisera på befintligt yogaställe. Klara av att baka nio minipajer till min Shaktigrupp, för konstigt nog har jag aldrig gjort paj förut. Och som vanligt när det gäller mat har jag jävligt höga ambitioner. Sen blir det ju bra för det mesta också.

Långsiktiga ambitioner: Komma på vad jag vill utbilda mig till och komma in på den utbildningen. Klara av att plugga. Blir klar. Få möjlighet att faktiskt jobba med det jag är utbildad till och däri får göra något jag älskar. Att ständigt utvecklas och bli mitt bästa jag. Att vara mycket snällare än vad jag är nu. Att vara en mycket bra mamma och en mycket bra partner.

Ärligt talat vet jag inte om jag är en särskilt ambitiös person. Hur vet man det? Men jag har mål och jag lyckas med det jag vill. Är dock inte mycket för prestige och gör saker på mitt eget vis. Jag skäms lite över att jag skulle vara en mycket lycklig hemmafru med lite små projekt sådär. Vill inte alls jobba 40 timmar i veckan. Det kanske också är en ambition; att leva på ett sådant sätt så jag inte behöver ha ett heltidsjobb.

Mitt nästa liv

Och när jag läser om detta så inser jag att det inte alls är långt kvar dit. Ett par år.
Jag bävar.
Och längtar.
Och hoppas att mitt barn inte pratar skånska.