En skymt av meningen

Även om jag är fruktansvärt ledsen (och arg och förbannad och frustrerad och häpen och chockad och tusen andra känslor) så upplever jag faktiskt inte ett uns av tankar i stil med vad kommer det bli av mig? Jag är inte en som är ensam, jag omges hela tiden av människor som bekräftar och utmanar och uppmuntrar. Inte heller har jag några problem med mitt eget sällskap. Så ensam kommer jag aldrig bli. 

Och genom alla moln så har jag flera gånger sett en guldklimp i fjärran; denna erfarenhet kommer göra mig otroligt mycket bättre på det där jag nu kommer arbeta med. Ovärderligt. Jag räknar alltså med att jag kommer vara mer förstående, inkännande och ödmjuk. För jag vet. Jag vet hur det känns när hela ens värld rämnar och allt är kaos. Och någon gång kommer jag veta hur det känns när allt lagt sig. 

Därför ger jag mig själv tillåtelse att känna allt jag känner och jag ber om styrkan att våga vara närvarande i det. Ingen känsla är dålig.