Sax och sex, same shit

Idag hade jag min fjärde saxofonlektion på lika många veckor. Jag har ju inget att jämföra med, för jag har aldrig lärt mig ett instrument på det här sättet förut men min eminenta lärare säger att jag utvecklas otroligt fort. Och jag har svårt att ha perspektiv, jag vet bara att detta är det första jag mött som kan konkurera med dansen. Att känna hur hjärnan kämpar med att förstå och samtidigt släppa taget, att få fingrarna att göra det hjärnan vill. Att ha känsla och rätt tryck och rätt anspänning i mun och tunga. Att känna takt och tonart och oktaver hit och kromatiska skalor dit, moll och dur och känslan.

Jag blev så hög när jag spelade att det var som att få orgasm och svimma och dö på en gång. Inte för att jag annars går runt och känner att jag behöver knark, men det enda jag kunde tänka då var att

detta är så jäkla mycket bättre än knark och sex, tillsammans.

I ett årtionde har jag burit drömmen om en saxofon som ett litet frö nära mitt hjärta. Jag har inte pratat om det särskilt ofta, och kanske inte ens tänkt på det så mycket. Nu när det är en realitet, något som jag faktiskt gör blir jag hänförd och upprymd. Inget är omöjligt, det är aldrig för sent och alla såna klyschor. Drömmen om ett band, drömmen om att kunna skapa tillsammans med andra känns så nära och verklig. Ironin i att detta började inom bara några dagar efter jag påbörjade mitt projekt att bli en Krativ Person undgår mig inte.