Och så vidare

Noll sex trettio pip och vi är båda klarvakna med en gång. Det är fortfarande tystare mellan oss, men inte iskyla. Han vet vad det handlar om, fast jag inget sagt. Jag märker att han bearbetar. Så då skapas rum för allt det andra ändå, som att titta på varandra i häpenhet över att inte ett enda barn är vaket. Och när de båda sitter i sängen en kvart senare har vi det mysigt. Pratar. Skojar. Diskuterar bebisnamn.

Solen är framme och det är som en liten försmak av en sommar. I mejlen plingar en påminnelse om att det är dags att packa väskor, imorgon är vi i Warsawa. Vi värmer kaffe från igår, satans äckligt. Barnen är lediga och får film och frukost i soffan. Kärleken tar tidiga bussen, jag återvänder till sängen. Andas mig in i dagen. Bär på en allt större nervositet. Packa och flyga och innan det möten och barn och städning och har jag glömt något?

En dag ska vi prata. En dag här nu har jag hittat orden jag behöver för att beskriva vad det verkligen handlar om. Förr hade jag fått panik av detta. Nu har jag börjat vänja mig vid att detta får plats i vår relation, tålamod för att låta saker ta sin tid. Jag får ta min tid. Han stressar mig inte. Och kopplar inte ur. Han bara är. Och jag övar på att omfamna det. Vila.