Det märkliga är att jag har inte ont, ingen foglossning eller annat. Men jag är stel och mjuk och tung och att vagga är det enda sätt att ta mig fram till fots. Med tredje barnet på sex år kanske det inte är konstigt att jag upplever stor tyngd neråt, som att gå runt med en medicinboll i bäckenet.
Warszawa är fint. Lätt och rörigt, vackert och pampigt, förfallet och rent. Lagom billigt. Fruktansvärt god mat. Trevliga människor. Lätt att hitta. Lätt att trivas. Och min kärlek vankar med mig i sakta mak, bär och stöttar och försöker få mig att köpa en klänning 'för att jag förtjänar det' fast vi inte har råd. En babymoon mitt i klassresan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar