Jag upptäcker att jag har en hel rad med bristningar längs baksidan av höften. De är inte nya, men nu när allt spänns ut så kommer allt fram i nytt ljus. Jag frågar Kärleken om han sett dem - vilket är en konstig fråga, inser jag nu, men jag hade nån slags idé om att han skulle ha sagt något. 'Nej' svarar han och jag står tyst och suckandes framför spegeln. Vrider och vänder. Ser min kropp återigen göra en resa som jag inte har så mycket makt över.
Jag tror att han har lärt sig av mig att inte bara släppa saker när man känner att det ligger mer bakom. Han börjar fråga mig saker. 'Är dom nya?' 'Hur känner jag inför att dom är där?'
Jag slingrar mig, blir obekväm. Vill gömma mig. Skäms.
'- Är det så att du blir orolig för att jag inte ska tända på dig mer? Att jag ska springa ut på stan och hitta mig någon annan? Att jag ska tycka att du är ful?'
Det är så jobbigt att höra det. Dels för att det är sant. Dels för att han får säga det, jag vågar inte. Dels för att jag känner mig banal och genomskinlig. Och dels för att jag faktiskt inte var helt medveten om att det var dom känslorna jag försökte gömma mig från. Jag kan stå och spegla mig allt jag vill i en skiva glas, det är ingenting mot att spegla sig i en annan människa. Det är befriande och förgörande på samma gång, för när det väl var ute i det fria kan jag prata om hur jag skäms över min rädsla. Skäms över att vara en medveten, stark kvinna och att jag ändå bär dessa rädslor. Jag bär dom utanpå mig. Och det handlar inte om hans kärlek eller bekräftelse. Men att vara i en nära, monogam relation är det mest utmanade jag vet. Med tillfälliga förbindelser, hur långvariga och innerliga de än må vara, så blir det inte samma sak. Man kan gömma sig. Polera och putsa och bara visa upp det man är stolt över. Visa svagheter och sprickor kontrollerat och successivt.
Så jag står där med min skam. Känner skuld inför alla kvinnor som jag känner att jag sviker genom att reducera mitt värde, min attraktionskraft, mig själv till några ränder på höfterna. Och jag bestämmer mig för att låta hans kärlek läka detta i mig. Inte för att det är bekräftelsen som på något magiskt sätt gör att min självbild förändras. Hans kärlek till hela mig gör det möjligt för mig att se mig själv från hans ögon. Jag kan få perspektiv. Framförallt så har vi skapat ett heligt rum där att får finnas. Jag kan lägga vad som helst på bordet och vi kan titta på det tillsammans, utan att döma, utan att värdera. Och min själ sjunger när jag ser att i detta rum så växer han. Han går ut i världen och möter människor med en helt ny ärlighet och öppenhet. Han blir mindre rädd. Jag blir å andra sidan mer rädd, men jag tror att det är för att jag nu tillåts vara det. Så jag litar på att det är övergående. Och jag övar på att släppa skam och skuld ut i det fria.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar