Alltså förlåt mig, men det måste faktiskt bli när Lilla M föddes. Det kan man läsa om här, här och här.
Det allra allra starkaste var när jag faktiskt krystade fram henne. Att jag visste att det var så himla nära och jag kunde känna hennes kropp pressas ur mig. Lättnaden när all spänning och värk släppte. Hennes otroliga tyngd när hon lades på min mage. Jag minns att jag var så förvånad över att det var så hon såg ut. Fortfarande kan jag bli lite häpen när jag tittar in i hennes kloka ögon och ser henne ligga och leka med sina händer över att hon är här. Att hon är en sådan perfekt blandning av mig och Mannen.
När jag väl kom upp i sittande ställning, eller halvsittande, och faktiskt började ta i henne var det väldigt svårt. All min energi var borta och min kropp var helt urlakad. Jag hade knappt någon muskelstyrka kvar men höll henne tryckt (tryggt) mot mitt bröst och redan från första stund åt hon ordentligt och mycket.
Att föda var absolut det häftigaste jag någonsin gjort och jag längtar tills jag får göra om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar