tisdag 25 januari 2011

Förlossningen, del 1

Det lilla Livet i min mage var beräknad till 1:a november.
Redan den sista oktober började jag känna någon, det började liksom röra på sig. Likadant den 1:a. Som mensvärk fast inte lika konstant. Likadant den 2:e. Likadant varje dag fram tills måndagen den 8:e november då vi hade tid hos barnmorskan för vanlig kontroll. Jag berättade för henne hur veckan hade varit. Vid det här laget var både Mannen och jag ganska trötta och samtidigt på helspänn för det handlade ju ändå om any minute now!

Barnmorskan var dock vid gott mod och tyckte att vi skulle ta oss en titt. Till både vår och hennes häpnad visar det sig att jag är öppen 2-3 cm. För att sätta igång det hela gjorde hon en såkallad hinnsvepning där hon helt enkelt tar bort hinnorna runt livmodertappen. Detta gjorde långt mycket ondare än vad jag hade föreställt mig.

Detta hjälpte och vid lunchtid på måndagen så började det komma svaga regelbundna, mensvärksliknande värkar som till skillnad från veckan innan inte försvann efter en stund utan fortsatte. På måndagskvällen gick vi hem till en granne där jag fick låna badkaret och då var det ungefär 5 minuter mellan. Jag hade även börjat få mer och mer ont i mina lår, en smärta som strömmade ner från höfterna som kändes ganska krampliknande.

Mannen började här tycka att vi borde åka in, men jag kände att det var lugnt. Innan vi gick och la oss ringde vi till förlossningen för att bara kolla och berätta att vi tänkte sova lite innan vi åkte in. Att sova gick väl sådär, värkarna blev allt starkare och väckte mig titt som tätt. Men jag var trött efter en lång dag och behövde vilan.

När vi gick upp på tisdagen den 9:e november var värkarna fortfarande lika starka men kom med 3 minuters mellanrum. Smärtan i benen hade tilltagit och var nu konstant, inte bara under en värk. I efterhand så tror jag att en nerv kom i kläm som gjorde att jag mer och mer tappade kontakten med mina ben. Vi försökte äta frukost, duscha och packa iordning allt för att åka, allt medans jag bara fick mer och mer ont. Vi hade övat att 'dansa' under värkarna, men detta blev omöjligt då smärtan i benen gjorde att jag knappt kunde stå.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar