...är också att vagga och vyssja och känna fullkomlig maktlöshet när Lilla M skriker av smärta. Hennes mage har bråkat mycket de senaste dagarna, men igår tog priset. Så där sitter jag vid tolvslaget med en väldigt ledsen bebis som inte kan komma till ro och är väldigt förbannad på hennes far för att han inte är där. Som om det skulle hjälpa? Min hjärna vill inte alls vara rationell och se att anledningen till att han inte är här är att han jobbat som ett djur hela jul och hela nyår. Med den känslan jag hade igår så förstår jag verkligen hur förhållandet kan komma att frestas till det yttersta under det första året. Man kan ju inte ta ut sina känslor på det lilla barnet och då gör man det på sin partner. Som att det är dennes fel att bebis har ont i magen.
Idag har jag dock tagit mitt förnuft till fånga.
(Till slut somnade hon och när vi vaknade i morse sken hon som solen. Som alltid. Det är ju kvällarna som är värst. )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar