När jag var 14 år och fem månader gick jag in i en depression.
När jag var 14 år och nio månader försökte jag ta livet av mig.
När jag var 15 år och nio månader var jag fortfarande deprimerad och gjorde abort.
När jag var 16 år och nio månader gick jag på gymnasiet och det var bättre men inte bra.
När jag var 17 år och tre månader blev jag sjukskriven för utbrändhet. Jag skar i mig själv för första gången.
När jag var 17 år och sex månader fick jag remiss till Barn-neuro och började processen som skulle utreda om jag hade någon form av Neuropsykiatrsikt Funktionshinder (NPF).
När jag var 17 år och 8 månader var jag intagen på psyket en period.
När jag var 17 år och 10 månader fick jag mina diagnoser.
När jag var 18 år och fem månader var jag i USA och skar mig själv för sista gången.
När jag var 18 år och 10 månader friskförklarade jag mig själv från min utbrändhet och depression.
När jag var 19 år och en månad började jag plugga igen.
När jag var 19 år och tre månader föreläste jag för första gången om mina funktionshinder.
När jag var 19 år och fem månader flyttade jag hemifrån.
Vi har onekligen en del gemensamt du och jag; depressioner, att skära sig, att friskförklara sig,att ha varit inlagd på psyk. Ungefär så. Fast det var ganska länge sen för mig nu. Och jag tänker inte så mycket på det. Det är klart, jag fick inga diagnoser. Jag har inte haft några problem med att passa in. Det är snarare lite tvärt om - jag har varit lite för bra på att passa in. I slutändan är man ändå det man beslutar sig för att vara. Att friskförklara mig var det bästa jag gjorde - sen dess tar jag ansvar för vem jag är och hur jag mår.
SvaraRaderaShit vad jag är imponerad av dig! Det är så outsägligt starkt att komma igenom detta, att du är här nu och skriver om ditt liv och delar dina lärdomar.
SvaraRadera