Igår var det meningen att vi skulle ha en återträff med föräldragruppen och ses utan mage med bebis och beundra varandra. "Var meningen", för att mer en hälften hade glömt så vi fick boka om.
Men vi var där och en tjej till med sin son. Det var inte förrens sent igår kväll som jag reflekterade över att samtalet med henne helt gick ut på att hon skulle berätta hur fantstisk hennes Oscar är.
"Och häromdagen började han vända sig från mage till rygg och han är ju bara tio veckor"
"Förlossningen gick jättefort, bara några timmar"
"Han sover mest hela tiden, och alla andra barn verkar vara vakna mycket mer, men det är ju ganska skönt"
"Han har verkligen upptäckt sina händer!"
On and on and on. Inte en enda fråga till oss om någonting alls! Handlar det om dåligt hyfs, ointresse eller att man har huvudet så långt inkört i bebisbubblan att inget annat existerar?
Förmodligen är det dessutom dumt av mig att ens bli upprörd.
Det där känns igen - jag tror att det finns ett djup i den där bubblan! Ett outgrundligt djup för vissa.
SvaraRaderaJag håller tummarna för att jag inte är likadan - det man irriterar sig på hos andra osv. osv. Puh!
SvaraRadera