Ibland måste man skriva om det som inte finns

Jag tror inte på att tid finns. Inte som sådan, inte som vi har bestämt. Jag tror att allt existerar samtidigt, inget börjar och inget tar slut. Allt finns alltid. Det finns många dimensioner av verkligheter. Jag skapar min verklighet.

Men ändå, tiden! Tiden!

Ibland grips jag av en nästan förlamande känsla av att jag inte hinner med, det går för fort. Tiden som inte finns går för fort. Och det märkliga är att detta uppstår, kan sitta i några dagar, och sedan försvinna lika plötsligt som det kom. Vaddå tiden? Jag hinner med precis det jag vill och ska, det finns gott om tid.

Fast en annan konstig sak. När jag inte gör någonting verkar det finnas alldeles för lite tid. När jag stressar finns det inte heller tillräckligt. Men när jag gör saker i ett flow finns det alltid hur mycket tid som helst.

Tack och lov att jag hittar på allt det här i mitt eget huvud.