Finaste Mi lägger upp min bästa levnadsregel och det får mig att tänka. För mig handlar det inte bara om att behandla andra såsom man vill bli behandlad själv, det är också något större. Jag tror starkt på att det man ger sin energi växer. Att tänka, prata och skriva om ett problem och ständigt ta ställning cementerar. Ofta, inte alltid. Ligger något strax under ytan eller är totalt oadresserat ska man lyfta upp det, tydliggöra och sen släppa det.
Det är anledningen till att jag konsekevent inte skriver om politik och samhällsfrågor. Det är anledningen till att jag inte läser tidningar eller tittar på nyheter. Det är inte för att jag är dum och ignorant, utan helt enkelt för att jag vill leva förändringen. Jag vill inte prata om hur det skulle kunna vara om det inte var några krig/orättvisor/ojämlikhet/svält/nöd/katastrofer/obalanser.
Jag lever som om det redan vore så.
Jag tänker att om jag behandlar världen som om den är perfekt, och också varje människa som om den är det, så kommer det vara det. Jo, jag ger pengar till Rädda Barnen, hänger med i de lokala miljöfrågorna och vill arbeta med att hjälpa människor. Men jag försöker göra det på ett sätt som inte göder problemen.
Min erfarenhet är nämligen att de som verkligen går in i en problematik, ta jämställdhet som exempel, de ser inget annat än det någonsin, någonstans. I varje situation lägger man filtret 'feminism' och analyserar problemet. Dessa personer verkar ständigt gå runt och vara arga. Beredd till strid. Av denna anledningen läser jag inte Hanna Fridens eller Elin Grelsson bloggar längre - det är för mycket kamp. Jag vill inte programmera mig själv med ilska och krig. Jag vill läsa om människors utveckling, hur de vänder något jobbigt till något bra, hur vi hjälper varandra.
Så om du börjar prata politik eller samhällsfrågor med mig är det mycket troligt att jag bara ler och leder samtalet vidare till något annat.
Shit vad bra skrivit!! (Jag blir för övrigt smickrad att du länkar till mig!)
SvaraRadera