Det trodde jag inte igår när jag bröt ihop över att storungens säng gått sönder, troligen pga av hennes...hur ska vi säga? Brist på förståelse för hur saker ska användas. Varje dag säger jag till henne att inte stå/kliva/hoppa/hänga på diverse ting och nu var det droppen.
Sen tyckte lillungen att det var morgon halv fyra på natten.
Och jag har en manisk fas som å ena sidan är kreativ och härlig...men å andra sidan gör att jag inte kan varva ner.
Och nu räknar jag timmarna inför ett par barnfria dagar för herregud vad jag behöver knäpptyst och stilla.
Denna känsla försöker jag att inte gå in i för mycket eftersom trebarnspaniken vilar strax där under. Jag längtar efter bebis och är inte ängslig för den tiden. Men sen? En ettåring, en fyraåring och en sjuåring? En treåring, en sjuåring och en tioåring? Jag kan inte föreställa mig något av detta. Och jag undrar om det någon gång kommer vara tyst hemma igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar