Aldrig aldrig

Tanken på ett liv där jag faktiskt aldrig aldrig igen låter blicken svepa runt i varje lokal jag är i för att upptäcka potentiella ragg. Aldrig snackar mig till ett hångel, ett ligg. Aldrig förhålla mig till om jag vill bli förförd eller inte. 

Och ja, hormoncocktailen i min hjärna nu är inte att leka med. Kanske kommer det komma en tid då jag vill dit igen. Men just nu känns tanken på "aldrig igen" fantastisk. Det gör mig lycklig och trygg. Förvånad. Jag har alltid gillat jakten. Det är dock helt osannolikt att leka fram nya sätt att förföra en och samma man. Det är faktiskt mer spännande och utmanande än att ragga upp en ny varje månad. För nu handlar det inte bara om lek, eller om sex. Det handlar om närhet. Tröst. Utforskning. Sårbarhet. Vardag. Nyanser. Straff. Belöning. Längtan. Lust. Bekräftelse. Lite lite vana. 

Inget hade förberett mig på att jag skulle blomma så mycket i en relation. Jag blir en bättre förälder, även när jag är en kass förälder. När jag fräst eller skrikit på barnen fångar han in mig och kramar mig och säger med den mildaste kärlek precis vad jag behöver för att jag ska få perspektiv. Jag ser honom växa i sitt föräldraskap i takt med min mage. Och han kan föreslå att vi ska storstäda. Han kan ligga i sängen med mig en hel dag. Vi pratar helt genomskinligt om allt. Inget sopas bort. Han älskar min transparens. Jag älskar hans närvaro. Vardagskväll med barnen innebär numera långa enkla middagar. Han surfar gitarrer. Jag plöjer böcker. Vi sätter oss och har baslektion. Och trots allt detta som är så vardagligt och enkelt så finns det alltid en stilla strömförande ledning mellan oss. Och blöjbyten och det eviga plockandet och tidiga mornar och mitt humör - allt blir bättre när en enda blick kan få mina kinder att hetta.

Så att aldrig igen känna berusningen av en ny kropp nära min? Det är så väldigt lätt att ge upp. Det känns som ett löfte.