måndag 25 januari 2016

Liknelse för att balansera alla känslor i mig

Jag har en orkidé i mitt köksfönster. Den ser ganska spretig och intetsägande ut, bladen är långa och liksom knäcker sig och det finns lite döda gamla stänglar.
När jag köpte den så blommade den och knoppade länge, till slut ramlade den sista av.
Det gick en tid. Min roomie undrade om vi inte skulle slänga den, så krasslig som den såg ut. Men jag härdade ut, för jag har hört att orkidéer gör så. Och jag mindes blommorna.
Så en dag kom en stängel.
Och några knoppar.
Och till slut helt fantastiska lilaröda blommor med vitt leopardmönster.
Jag var så tacksam och triumferande över att jag haft tålamod och tillit. Nu när blommorna vissnat ner igen är jag inte lika ledsen, för jag vet att med kärlek kommer de igen.

Kan vi minska tidsintervallet på denna historia och överföra det på relationer? För jag skulle verkligen behöva minnas att vara för att det inte känns blomstrande och fantastiskt varje stund, eller ens varje dag; så betyder inte det att allt är dött. Det finns stänglar och knoppar och rötter som gror och allt bara vill leva.

Sitt lugnt i båten, mänska.










Inga kommentarer:

Skicka en kommentar