Det djuriska

Tänk att jag helt glömt bort hur djurisk jag blir när jag är gravid. Eller så blir det faktiskt mer varje gång? Hur jag styrs av de mest primitiva krafter, revir och beskydd och flock och hot. Det gick upp för mig igår. Att detta oförsonliga i mig är någon slags överlevnadsinstinkt. Den insikten gör att jag mjuknar lite. Blir snällare mot mig. Blir snällare mot Kärleken. Och sakta tror jag att jag kapitulerar inför att jag faktiskt helst är i min grotta. Skyddad. Jag har festat i två år - och jag mår väldigt bra av dans och liv och rörelse. Men nu är en ny tid. Nu kanske jag mår bra av andra saker.