Att ha honom bredvid mig i sängen är en glädje och trygghet. Vi är sällan tysta en längre stund, oavsett om vi pysslar med olika saker eller tittar på något avsnitt. Men framför allt rör vi alltid vid varandra, även i sömnen. Inatt vaknade jag av att han kilade in handen mellan min mage och mitt lår och liksom tryckte in ansiktet mot min hals.
Häromdagen träffade jag en god vän och jag försökte hitta ord för hur jag har det. Hur vi har det. Till slut klämmer jag fram han är så snäll mot mig och hon ler och tittar på mig. Säger, som en blandning av en fråga och ett påstående och du låter honom vara det?
Sanningen i detta drabbade mig hårt. För jag får inte panik och klaustrofobi när vi somnar och sover ihop slingrade. När han ställer sig bakom mig och kysser mig i nacken när jag lagar mat. När jag återvänder till sängen en tidig vardagsmorgon efter att ha satt på kaffet och han drar ner mig i sängen och säger jag vill ha dig innan du klär på dig.
Jag kollapsar i lyckan över att inte behöva be om kärlek. Jag behöver inte begränsa min egen. Vi bråkar mindre och mindre, väntat nog i takt med att jag känner mig tryggare och tryggare. Och hjärtat som inte vet vart det ska ta vägen när han tar med min son in i sovrummet och sköter nattningen (galant!). Och när jag snyftande frustrerat ger uttryck för att min förändrade kropp gör att jag inte får orgasm lika lätt; och jag minns inte ens vad han sa exakt, mer än att det var helt rätt.
Januari i Skåne är en tung grå filt. Jag är glad för det. Mörkret gör det så legitimt att tillbringa mycket tid i vår bubbla, med varandra, under täcket. Jobb och skola och möten är en transportsträcka dit. Tillbaka hem. Och hans händer som håller om mig utan att hålla fast mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar