Det finns ingen linjär berättelse, ingen kronologi. Allt tycks pågå samtidigt.
Just precis nu sover en bebis på mig och jag arbetar med en mjölkstockning i höger bröst. Det är en enorm kontrast mellan det mysigaste och mjukaste och det vidrigaste jag varit med om.
Det känns så självklart att hon ska vara här med oss. Så genom en bruten kropp, feber, smärtor, sorg, vardagslogistik och dimma så finns en glädje och kärlek, och faktiskt även en förnöjsamhet. Vi gjorde det! Nu är hon här!
Grattis! Vad fint!
SvaraRadera