Jag och Lilla M har varit på kalas. Måste säga att det är mycket speciellt att vara på kalas med liten bebis, särskilt när man inte har den andra föräldern att bytas av med. För en liten sitter inte själv, utan är i din famn. Och det är lite småbökigt att fika då.
Sen är det lite si och så med fokus. För mitt i ett samtal med trevliga grannar blir man infångad av den där bebis-blicken och liksom tappar bort sig.
Sen när man faktiskt försöker lägga liten att sova i allt stoj och stim och hon skriker en bra stund är det ingen som förebrår en.
Och det måste jag säga är den stora stora fördelen med att umgås med andra som har barn. De förstår, ofta på ett helt annat sätt. De tycker inte det är jobbigt att man är lite vimsig/bebisen skriker/man helt plötsligt måste gå iväg. De erbjuder sig att gå och hämta tårta åt en när man ammar. De frågar om man vill ha något att dricka. Och de förstår också hur skönt det är att få prata om andra saker än om bebisen (Även om det nog är mitt favoritämne just nu). Som att prata räntor, husrenosveringar, waldorf vs. vanlig skola, groddning av saker, tårtbak, nintendo, loppisfynd och andra viktigheter.
Hej, nu kommer jag ut ur smyg-garderoben... Läser din blogg lite då och då och jag är imponerad av din öppenhet! Jag är mycket mera hemlig av mig... :o)
SvaraRaderaJag blev bara lite konfunderad när jag läste om att vara omgiven av människor som inte har barn... Detta kan väl i stort sett appliceras till allt men, vad det egentligen handlar om är att vara empatisk... Klart som sjutton att man hämtar lite tårta till en ammande mamma. Det är ju lika självklart som att ta en gammal människa under armen för att komma över gatan eller hålla upp dörren åt någon...
Bemöt andra som du själv skulle vilja bli bemött!! Enkelt egentligen, men ibland är man bara sur och vill tänka på sig själv!
Oj vad jag babblar... Hur som helst! Stor kram och ha en fin söndag!! :o)
Hej, och tack! Nu blir jag glad.
SvaraRaderaKanske låter lite väl kategorisk, det är klart att det inte är så att om man inte har barn så förstår man inte alls. Många gör det! Men det finns också en viss otolighet bland oföräldrar, särskilt de i min ålder som fortfarande är kvar i festa/leka-modet.
Ex. när Lilla M bara var några veckor var vi på ett 50-årskalas. Då hade hon en period av kinkighet på kvällarna och jag var ganska spänd över vad folk skulle tycka om det. Min lättnad då en småbarnspappa på festen (som stod födelsedagsbarnet mycket närmare) kom fram till mig och sa att det absolut inte var några problem om hon gnölade och kinkade. Så skönt! Har dock hittills bara fått sånt bemötande av folk som har barn.
Kram!