Knorr knorr knorr

Förklaringen till lillungens knorrande upptäckte jag för cirka nittio minuter sedan. Den första lelle tanden! Och då har jag väntat på detta i typ fyra månader, och kände runt i munnen igår liksom. Känns så skönt att veta att det är det som pågår och alltså ha nappar och gurkstavar i kylen, inte tro att han är hungrig eller har ont i magen och inom kort se fram emot en bebis som tuggar sin mat!

Mina topp-tre bästa ljud

3. Basen i skogen, som när man inte ens ser festen än, får blodet att sjunga, fjärilarna fladdra i magen och fötterna att dansa.

2. När smöret tystnat och man lägger i den hackade löken.

1. Att gå in i barnens rum när de sover och höra deras, för tillfället rossliga, andetag.

Slut på lista!

Sömn hit och dit

Var skittrött, somnade typ halv nio. Vaknade vid midnatt och sedan dess...inte en blund. Tror att jag kanske är hungrig men jag orkar inte göra något. Eller tugga.

Ligger dock och planerar saker att äta. Mycket lycka i att hitta grötris i skafferit, samtidigt som jag har både mjölk, grädde och apelsiner hemma. Mm. Så nu skickar jag ut massa önskningar om att både minnas detta imorgon samt orka göra det. Ska även göra soppa och rotmos nämligen. Sen behöver jag inte laga mat på några dagar.

Har en teori om att jag har sovit så ryckigt sen jag kom hem för att jag hann bli så utvilad hos mina föräldrar. Kanske stämmer. Men roligt, nu blir jag grusig i ögonen och kom på att jag kan göra godnatt-te och en macka.

Snille.

Spontanitet; inte min paradgren

Replik, som jag snott från MASH, och hoppas kunna få säga till någon någongång;

- du ger de längsta komplimanger jag hört.

När poängen inte alls går hem

Hade en mycket kort mejlkonversation på communityt där jag hänger. Allt han skrev slutade med ett frågetecken. Och finns det något som gör mig irriterad är det när folk inte kan säga, tycka, göra något utan att be om tillåtelse. Sjukt avtändande.

Så jag skriver

Nä, nu är det för mycket frågor för min smak.

Och får svaret

Vad menar du nu?

(OBS, han frågade inte rimliga saker om mig utan mer i stil med "får jag önska dig godnatt?" och "vågar jag prata med dig?" Blööööö.)

Sämsta kombon

Att samma natt som jag har svårt att somna, samtidigt som skittrött och huvudvärk, drömmer mycket och oroligt när jag väl sover och vaknar vid minsta lilla...

...så är det samma natt då Lillebror verkar lida av exakt samma grej. Och magknip?

I vanliga fall sover vi båda som Björnar.

Just nu - juledition

- är hela mina föräldrars hus julfixat

- borden är uppställda och dukade. Vi blir tjugo personer till lunch, sen är det skiftbyte och så blir vi lika många ikväll. Fast andra familjer.

- strömmar det julmusik ur högtalarna

- är samtliga julfina. Nästan. Jag har hår och ena handens naglar kvar.

- kan jag känna att detta blir en helt okej jul, trots att barnen inte är hos mig.

- vill jag önska er en riktigt god jul!

Kanske min favoritdag på hela året

Vintersolståndet.

Jag: Jippie, nu kan det inte bli värre! 

Andra: Buhu, årets mörkaste dag.

Är ju lite olika hur man tar saker, det är det ju. 

Jag orkar inte vara en person med problem

Har märkt att jag tycker det är svårt att skriva om min själ. Universum. Hur jag matrialiserar saker och människor ur tomma intet. Hur jag aldrig aldrig tappar fokus och riktning. 

För allt låter pretentiöst. Klyschigt. Jag är bra på att guida och att lära ut. Inte så bra på att bara beskriva i största allmänhet.

Men jag kan säga några saker om vad jag pysslar med nu, eller som precis fallit på plats.

Det ena är att jag inte ber om ursäkt för mig. Jag förminskar varken mig själv eller min tro - snarare tvärtom. Jag garvar åt mig själv när jag i lokala P4-kanalen går ut som Yogalärare. Hoho. Jag menar, jag tycker ju att jag är det; men det är utan utbildning eller minsta papper. Jag är bara duktig.

Det andra är min kropp. Gud vad den är smart. Jag låter den bestämma takten. Och nu när själen får vila och slipper slåss med andras demoner - så andas den ut. Slappnar av. Sänker rustningen. Skalar av lager för lager. Tack.

Och det tredje; pragmatiken. Jag har inget intresse av att göra saker svårare än vad det är. Jag ältar inte. Och om jag svävar iväg, eller fastnar så låter jag mig göra det. En stund. Sen förankrar jag i kroppen, planerar och fixar och grejar med konkreta saker. Egot älskar att göra dramor och jag orkar bara inte ta det på allvar.

Plugghuvudet

Jag går i tankar om att jag nästa termin ska racerplugga de stackars gymnasiekurserna jag har kvar till fullt betyg. Studenten till sommaren alltså, höhö. Och sen ska jag väl bli nåt när jag blir stor, så jag kan försörja mina barn.

Och jag är ju inte dum, men jag har inget direkt läshuvud. Ingen studieteknik. Har seglat igenom allt hittills genom att fatta helheten och inte kunna så mycket detaljer. Vissa saker fattar jag innan jag läst en rad. Annat går inte in hur jag än gör. Och mycket däremellan gör jag inte för att jag inte ser poängen/tycker det är tråkigt/hellre gör en annan uppgift.

Det är så konstigt det där. För med yogan så räckte det att jag bara blinkade så kunde jag namnen på sanskrit, följder, fördelar osv osv som ett rinnande vatten. Det var aldrig tal om att sitta och plugga något. Jag kan bara titta på en position och se varför den är bra och vad man ska tänka på, utan att jag ens gjort den själv.

När jag var tolv lärde jag mig rida lätt ur en bok fast jag nästan aldrig red. När jag nästa gång kom upp på en häst så kunde jag och ingen fattade hur det gått till.

Och nu då. Tänker jag väl lite grann motbevisa mig själv. Lära om. Att även om jag inte kan saker direkt så betyder inte det att jag inte kan lära mig. Vända min tjurskallighet till något bra.

Besattheten fortsätter

I helgen när jag hängde med vännerna var jag tvungen att prata om Jesper Rönndahl. Jag var tvungen att berätta om allt; mejl och Facebook och presenter och kram och hur jag som aldrig youtube:ar har sett allt som finns. Och till slut så försökte jag sammanfatta varför, vad det är jag gillar. Ja, han är snygg. Har fina tänder och händer. Har den perfekta skånskan. Är rolig. Verkar snäll.

Så säger vännens pojkvän, sådär som bara han gör

Du gillar honom för att han är smart

och så gick han.

Och jag. Tystnade.

Och inser att ja. Det är precis det. Inget kvasiintellektuellt, inget pretentiöst, det är ödmjukt och ärligt. Jag skulle älska att få bolla teorier med denna människa. Jag skulle frodas i att få kasta fram en tråd och dra och nysta och spåna och vrida tills mindfuckmössan åker på.

Och det känns mycket mindre tonårsaktigt att attraheras av någon pga smart istället för snygga tänder.

Hur man har en trekant i sin hand

Igårnatt hamnade jag på Pustervik med Klara och hennes kille Gustav Vasa. Var lagom rund under fötterna, på ett föredömligt glatt humör och skitsnygg, lösögonfransar och allt.

Efter nån timme eller två, mycket dans och en öl så började jag känna att det kunde vara dags att dra sig hemåt. Och så säger jag till Klara att

" egentligen skulle jag vilja hångla först, men jag jagar ju inte sånt "

och så står vi där. Snackar, dricker, tittar på folk, dansar. Och eftersom hon ser ut som catwoman börjar en kille, med kompis, prata med henne. Så jag pratar med kompisen. Och sen med killen. Och till sist med båda - för Klara drar iväg för att dansa med sin kille. 

Och volymen är så hög så varje gång någon ska säga något får vi luta oss riktigt riktigt nära. Och den ena killen får verkligen upp ögonen för mig och står och klappar på mig. Säger, med den fulles innerlighet att

" du är så attraktiv "

Och den andre, skämtar och frågar och driver samtalet. Och vi står närmare och närmare och en man på varje sida och en kram här och en kram där, pussar på kinderna och djupa blickar. Och den där laddningen. Och att veta att hade omständigheterna varit lite annorlunda hade de följt med mig hem båda två.

Så nä, jag fick inte hångla. Men att stå och få två snygga killars odelade uppmärksamhet i en timme - så mycket bättre och precis vad jag behövde.

Saker jag minns

När jag var runt tretton hade jag en fantastisk mustigt lila tröja, långa ärmar, djup ringning både fram och bak. Trikån höll form och färg trots flitigt användande.

Några år tidigare, innan brösten kom, hade jag en hel sommar då jag i princip bara använde en blus i den mest perfekta honungsgula färgen. 

Och någonstans däremellan ägde jag den härligaste stickade polotröjan, midjekort med precis lagom fluffig krage. Och ja, den hade också den perfekta färgen; varm terracotta. Samtidigt hade jag ett läppstift i samma ton och jösses vad snygg jag kände mig.

Och det var där min minnestråd började. För det där läppstiftet, eller rättare sagt, den färgen; vill ha! Letar och letar, har ännu inte stött på något ens i närheten. (Fast ja, jag letar fortfarande efter plagg i de färgerna jag beskrev ovan. Särskilt den honungsgula.)

Snacka allvar

Alltså denna min medicin. Så pålitlig, hjälpsam och oumbärlig. Så jävla dyr. Tre månaders förbrukning för 1800 kronor - och ja, man måste ta ut allt på en gång. Och just nu, så himla jobbiga biverkningar.

Tryck över bröstet. Rastlöshet. Ingen aptit. Inga hungerskänslor. Mer frekventa Alice-syndrom. Illamående. Yrsel. Minskad förmåga till kreativt tänkande.

Det mesta kan jag ändå härleda till detta med aptiten. Så dåligt som jag ätit i höst har jag nog aldrig ätit. Jag får liksom vara glad om jag är sugen på något alls och hålla till godo. Och när jag ätit synnerligen lite under några dagar kommer illamåendet och yrseln som ett brev på posten. Blodsockret är rekordlågt. Och jag måste tvinga mig själv att småäta hela tiden, det är det bästa sättet att lura huvudet att jag inte "äter".

Börjar nu också koppla ihop andra saker med bristen på bra mat; blåsor i munnen, skiviga naglar, ömma läppar, torra ögon, känslig hy. Jag får ingen rutin på någon träning eftersom jag inte vågar fresta på min kropp när den inte riktigt får den näring den behöver just nu.

Så, imorgon är det jag som plockar fram varje kosttillskott jag äger, bokar tid hos en dietist efter nyår samt håller ut till lördag. Då åker jag nämligen på två veckors "semester" till mina föräldrar och räknar med att kunna vila och hitta rätt. För som jag minns det försvinner biverkningarna efter något halvår eller så. Och det vore himla skönt.

Livsnjutarn

Hur jag gör vardag fin när jag inte har pengar;

Frukost: Te med kolasmak.

Seeeeen lunch: Överblivna köttbullar och potatismos på de sista potatisarna.

Mellanmål: Fruktsallad som blev över efter storungens kvällsmat.

Fika: Några hemgjorda kolor och överbliven glögg.

Och nu, halv tolv på natten, insåg jag att jag inte kunde somna för att jag var hungrig!!! Och då kändes det som en lyx att kunna värma potatismosresterna och slänga i några gröna ärtor som skräpade i frysen.

Jag vet ju hur man festar till det, det gör jag ju.

Lika delar skönt/störigt/roligt

Hänger ju på qruiser igen. Finns mycket man kan säga om den sidan, bland annat att det är skönt att vara där hetero inte är norm.

Samma sak är också väldigt -se rubrik- när man klickar sig in hos snygg man. Och så är han gay.

Det händer ju aldrig nånannanstans.

Tiden alltså! Just nu går det så fort och jag är lika delar stressad och nöjd med det. Nu har jag ett dygn till innan barnen kommer och det ska bli så skönt med lite stadga. Bara det att jag fortfarande (alltid?!) har massor med saker att fixa som jag helst hunnit innan dess. 

Idag har jag lyxen att vakna upp i mitt nytapetserade sovrum; jösses vad fint det är. Också väldigt nöjd att jag släpade in sängen själv igår, så skönt att bara pilla med småsaker nu. Vad mera är att idag ska en vän och jag ut och klippa granris och sedan göra kransar. 

Det är ganska mycket som skaver just nu och jag gör mitt bästa för att fokusera på en dag i taget, andas och jorda.

Blogga aldrig full.

Åh, Malmö jag älskar dig. Ovillkorligt och förbehållslöst.

PS. Är inte full. Är bara väldigt glad. Och kär.

PPS. Okej, har druckit ett par öl. Och blivit kysst av skäggig man. OBS!!! Ej kär i denna man, är bara kär i Malmö. Och livet.

Förändring

Idag har jag matat bebis, bäddat säng, klätt på och sminkat, gjort varma mackor till frukost, rustat barnen för vintern, dragit upp gardiner, bäddat sängar, borstat tänder. Innan åtta.

Vidare körde jag till Simrishamn, besökte läkare, handlade, körde hem via vänner för att hämta upp glömd Kanin, lastade in, städade uteplatsen, skruvade ihop ett bord, bar ner sommar och två cyklar till källaren. Innan tolv.

Sen betalade jag räkningar, fyllde i viktiga papper, svarade på mejl, matade bebis, hämtade på dagis, gick hem, matade och bytte på bebis, gjorde pizza med storungen, la bebis, åt och såg på film. Innan fyra.

Och precis när jag trodde att jag var slut; plockade, gosade, matade, pyjamasade, läste godnattsaga, nattade, diskade, yogade, gjorde fika, tände ljus och slängde mig i soffan. Innan sju.

Jag överdriver inte när jag säger att för ett år sedan var den här en veckas aktiviteter för mig. Nu är det varje dag. Och jag kreverar inte! Jag sover och sen är jag pigg! Jag har tusen idéer och gör många av dem! Mmm. Må bra. Det är grejor det.

Just nu

- njuter jag som en liten dåre över att barnen är hemma igen. Och att de sover. Och klockan är bara halv sju.

- tänker jag mycket på det sista fixet här hemma. Ska bli så skönt!

- har jag registrerat mig på min gamla "dating"sida. Och det är kul! Men ovant. Och jag vet inte riktigt vad jag vill att det ska leda till.

- börjar kanske min aptit återvända. Synd då att det enda jag är sugen på är kött.

Knarkhösten - en uppdatering

Så, när var det nu? I mitten på september började jag ganska hastigt ta Concerta igen när jag insåg att mitt extremt korta tålamod/stubin inte bara var en dålig dag.

Jag vet inte riktigt varför med för första gången kände jag verkligen hur knarkig denna medicin är. När tabletten kickade in var det som att någon tände lampan. När effekterna gick ur kroppen på eftermiddagen släcktes den igen. Och jag har känt mig så tacksam att få ha den som stöd, vill inte ens tänka på hur jag varit/mått annars.

Nu, efter cirka två månaders konsekvent användande börjar de där skarpa kanterna rundas av. Det är inte längre som att jag faller ner i ett hål av trötthet när tabletten är slut. Känslan av att faktiskt laddat upp mitt eget batteri såpass att jag fungerar även på egna ben. Än tänker jag inte sluta medicinera dock.

Positiva effekter i korthet:

- är mer samlad

- har mer energi

- har kortare sträcka mellan tanke och handling

- är mer jämn i humör och ork

- större initiativförmåga

Bieffekter i korthet:

- lätt höjd puls

- ingen aptit

- viktnedgång (vilket ju inte är något problem i sig för mig)

- ständigt kissnödig

- muskelspänningar ibland

Med tanke på hur mycket bättre jag mår hade jag lätt stått ut med fler bieffekter. Så värt det.

Curlar mig själv

Satt och började känna mig stressad inför imorgon; duscha, diska, packa skötväskan, tömma bil, gå ut med hunden, mata samtliga levande varelser, klä samtliga människor, lasta in vagn och barn i bil, lämna på dagis. Innan nio imorgon bitti.

Så nu har jag gjort de tre första punkterna. Innan jag somnar tänkte jag även tömma bil och lägga fram kläder till mig själv plus duka för frukosten och ladda vattenkokaren.

Och helt plötsligt kändes den där stressiga morgonen inte alls så stressig.

Märkliga instinktiva reaktioner

Fin vän som mår dåligt. Som längtar efter barn familj stabilitet trygghet jord. Som kanske inte ens kan bli gravid. Och hon pratar och jag minns inte ens vad hon sa men att min reaktion var

du kan få en bebis av mig.

Vet inte riktigt vad det kom ifrån. Men att jag på fullaste allvar kände att hon kan få lillebror om det gör henne lycklig. 

Än så länge;

Har jag läst ut två böcker, sovit fjorton timmar, lagat pasta för första gången på två månader, haft min kurator på hembesök och njuter av att inte ha något som är bråttom.

Det konstigaste är att detta inte är en engångsföreteelse; varannan vecka kommer jag ha fem dagar på raken solo. Varannan vecka tre dagar. Sjukt.

Ambitioner och verklighet

Sånt jag tänker att jag ska göra när jag inte har barnen:

- sortera; papper, alla kaoslådor, pysselsaker, kläder osv.

- ändra om i några av köksskåpen

- bära ner saker till källaren och iaf börja organisera mina två skitstora förråd.

- hitta storungens vinterskor

- optimera min sminkhörna

- laga mycket mat, särskilt sånt som barnen inte äter, typ kött

- träna; yoga, promenera utan vagn, göra videos på youtube

Vad jag i ärlighetens namn tror att jag kommer göra:

- sova

- läsa

- äta chokladbollar

Fast nu när jag tittar på det verkar det inte orimligt att jag faktiskt kommer göra något på min ambitionslista på de dagarna jag har. Känns positivt. 

Ska tilläggas att eftersom jag knappt sitter ner när barnen är här (eftersom min medicin gör mig sjukt handlingskraftig och effektiv) så känns det bra att låta kroppen komma ikapp sig själv.

Att bli nyförälskad

Jag hörde (läste? Såg? Ingen vet.) att om man vill kicka igång förälskelsen i en relation ska man göra nya saker tillsammans. Det hade något med att samma hormoner frigjordes? (Måste ha varit Institutet...) I vilket fall tänkte jag att samma sak måste ju gälla även om man inte är i en relation.

Och jag då, som gärna ser samma serie, filmer, läser samma böcker många gånger om. Lagar gärna mycket mat som jag sedan äter i flera dagar. Älskar rutiner, växer i det välbekanta. Slappnar av i det trygga och stressar av när jag kan göra det jag gör med förbundna ögon.

Vilken utmaning!

Så jag försöker. Väljer något nytt på Netflix. Lånar nytt på biblioteket, istället för att välja i min egen hylla. När min matlust återvänder ska jag förkovra mig i nya recept. För att inte tala om flytten och allt som kommer med det.

Ibland är det svårt.

Ibland är det roligt.

Men jag tycker verkligen att det funkar. Och vad är bättre än att känna sig förälskad "utan anledning"?

Ålderskris

Om det var något jag trodde om mig så var det att jag aldrig skulle få någon slags ålderspanik. När jag var tolv trodde folk jag var sexton, jag kan fortfarande åka på barnbiljett, när jag är med Mannen tror omgivningen att vi är jämnåriga trots fjorton års skillnad. Så det har aldrig spelat någon roll. Spelar fortfarande ingen roll

men

hur blev jag tjugofem? Inte för att det är gammalt utan mer att de senaste fem åren försvann i en blinkning. Och redan nu inser jag att de åren som varit är de jag ska minnas i hela mitt liv. Precis som de var. Och att jag snart inte ens enligt sj är ungdom längre.

Fast nyss var det en farbror som trodde jag var nitton, trots min nya fina hatt, så det finns hopp om det.

Överraskar mig själv hela tiden

Är en person som grillar i oktober. Är en person som helst av allt tänder levande ljus när det blir mörkt, elektriskt stör mig (det skyller jag på tripparna). Är en person som är så hönsig kring mina barn att jag häpnar. Klarar bebisen verkligen en natt utan mig? Hos sin pappa!? Herregud. Nu får jag ge mig.

Också förvånas jag över att det lilla ludret helt plötsligt befinner sig i min tankeperiferi igen. Och stör ihjäl mig. Kan hon inte bara försvinna från jordens yta? (Där har jag vett att skämmas lite). Jag förstår inte varför alla verkar tycka så synd om henne? Och försvara henne? Så vill jag lite sjunka genom marken när jag får reda på att hon har pratat om allt med alla, och folk pratar ju och...alla visste tydligen, utom jag. Känns ytterst märkligt att all personal på byns krog (där hon jobbat) vet precis allt.

Ja jösses. Återigen är jag glad att jag inte har något att dölja. Samt att jag starkt överväger att degradera mina relationer till hennes vänner till enbart bekanta. För jag orkar inte veta att folk inte bjuder in oss till samma grejor, höra andra ge mig hennes story, eller ens hennes namn. Jag behöver inte sånt som gör mig illamående och får mig att tappa fokus på det som är viktigt. 

Att andas.

Lyfta hakan. Noggrant välja vad jag vill ha. Vem. Vad jag vill göra. Och att jag vill aldrig aldrig förknippas med någon som henne. 

I mål

Lillebror sover i spjälsäng i barnens rum ca 19-07 utan uppvak - check!

Jag går promenader utan att få ont - check!

Efter borstande, klippande, kammande, inpackande, börjar jag få fason på mitt hår - check!

Har flera trevliga planer framöver, bara för mig - check!

Umgås med minst en annan person än barnen varje vecka - check!

Jag tycker att det går bra det här!

Gränser

Den här såpan som är mitt liv. Har inte skrivit så mycket om det på ett tag. Inte för att det inte "händer" något, utan för att det som händer går för mig bortom skrift. Med tanke på mitt minne borde jag säkert skriva ned mer, men. Det får inte plats.

Jag har sagt så länge att jag behöver gränser. Känner mig som ett barn som ska färglägga innanför linjerna, och färgen hamnar överallt. Jag önskar så mycket att det var vettigt att göra en tydlig gräns i min och Mannrns relation. En punkt. Ett slut. Och jag tänker i mitt huvud att det är så och sen...pratar jag som att det är meningen att vi ska lösa våra knutar och leva tillsammans. Som att vi fortfarande älskar varandra. 

Jag är så gränslös och så stolt över det många gånger.

Åh. Nä. Kan inte reda i allt som bubblar nu. Jag skulle behöva en kväll eller två, utan barn och bara få vräka ur mig allt som finns inom mig. Tal, text, bild, dans, sång. Tack.

Tråkigt om vikt - mest för mitt eget minne

Sedan sjätte juni har jag tappat elva kilo. Tre av dem har försvunnit de tre senaste veckorna.

Så nu har jag typ lika mycket kvar innan jag är tillbaka där jag var förra sommaren. Och sen tjugofem till innan Mumsan.

Och alltså, går det i samma takt som de senaste veckorna så kan jag alltså nå min bästa vikt till nästa höst. 

Fast ärligt talat hoppas jag mest på att hinna smalna tillräckligt för att få igen min vinterjacka när det blir kallt.

Vill aldrig glömma denna dröm

Jag har "vunnit" att Jesper Rönndal ska fira min födelsedag. Så sammanhanget är att vi är någonstans och förbereder en stor fest...

...och så ska jag duscha. Det får jag göra i ett badkar med duschdraperi. Och på Andra sidan står Jesper och berättar saker för mig (i bar överkropp). Jag tvålar in mig. Han pratar. Vi lutar oss mot varandra, rygg mot rygg, genom det tunna blöta tyget. Till slut kan jag inte hålla mig, drar undan draperiet och möter hans blick. Han hoppas in i de varma strålarna med mig, vi slingrar oss om varandra och han tvättar mitt hår.

Alltså, jag har ju aldrig träffat Jesper. Är hans största fan, men...en sån här dröm? Vart kom det ifrån? Dock är min spontana känsla såhär; det är en sådan partner jag vill ha. En som berättar historier för mig. En som hyllar mig och min kropp och inte kan hålla sig ifrån mig. En som tvättar mitt hår med samma passion.

Tack Jesper, för en fantastisk natt.

Kom precis på en sak!

Nackdel med att först bo fyra våningar upp i Malmö och sedan mitt ute på landet - vanan att gå runt naken i tid och otid.

Inte lika lämpligt när man bor på markplan mitt i en liten by. Kanske.

Mvh

Skäms inte för sig

Runt runt runt

Så kom den där stunden, ett par dagar innan flytten då jag insåg med glasklar skärpa; det här är inte bara en dålig dag.

Det är inte bara idag jag har tålamod kort som en tändsticka, och med samma lättantändliga kapacitet. Det är inte bara idag jag är så stressad över allt som ska göras att jag inte gör något alls. Det är inte bara idag jag saknar förmåga att tänka sammanhängande, slutföra det jag påbörjat och organisera mig själv och min omgivning.

Hej ADHD. Trevligt att träffas igen. Ergo; hej Concerta. Och den stora frågan; hur gör jag med bebisen?

Som ett under tar han helt plötsligt flaskan utan problem

och

dimman liksom lättar. Hjärnan funkar. Orken återvänder, energin samlas. Andra stora fördelar är att jag inte vill sova hela tiden, språnget tanke-handling blir superkort och jag tänker ofta ofta att det är såhär normala människor funkar hela tiden. Helt plötsligt är det inte bara jag som måste mata bebisen och jag kan lukta lite på livet som komma skall.

Nackdelar: något förhöjd puls. Lätt knarkig känsla. Noll aptit. Men det är så lätt värt det just nu.

Behöver spy ur mig lite

Alltså tiden just nu?! Kaos, lättnad, ilska, förnöjsamhet, lugn, hopp, nervositet, oro, glädje, stolthet, förvirring, överlägsenhet, stress, apati, effektivitet...and so on i all evighet amen. Jag tar mig just nu från den ena ytterligheten till den andra på två sekunder blankt. Ena stunden kan jag inte förstå hur jag hade överlevt utan barnen som ramar in min dag och ger mig anledningar att ta mig ut, håller mig i rörelse. I nästa andetag tänker jag att det hade varit så oändligt mycket lättare själv.

Och jag får känslan av att det är något jag skjuter upp, något jag inte tar tag i. För jag tänker hela tiden att det kommer bli lättare, bättre, annorlunda när bebisen kommer/vi flyttar/varannanveckorna börjar/jag slutar amma osv osv. Men. Jag väntar fortfarande på något? Ett sammanbrott? Genombrott? Avbrott? Utbrott? Eller så börjar jag deala knark for a living, så blir det bara ett vanligt brott.

Så planerar jag barnens rum när lillebror inte behöver spjälsäng. Och kommer på mig; kommer vi ens bo här då? Och jag känner mig nöjd över hur jag äntligen har alla mina kläder i garderober i mitt rum. Tänker sen; skulle någon annan få plats? Det finns så många luckor. Tomma lådor i alla mina byråer. Tomma skåp i köket. Tom säng. Inte för att jag någonsin känner mig ensam, det ligger liksom inte för mig.

Hursomhelst. Till våren är det annorlunda. Igen.

Jag är

Det började på högstadiet. Mina Vänner och jag började säga "jag är bäst", ungefär hela tiden. Jag minns inte varför. Men det gjorde något med mig. Det var omöjligt att känna sig liten med den attityden.

Senare ändrade jag det till "bra". För det räcker. Och idag inser jag att jag ursäktar sällan mig själv, min existens. Jag sträcker på mig. Jag skrattar, pratar, gråter med självklarhet. Även om jag såklart har dagar då det känns som jag smälter in i väggen så faller det mig aldrig in att dölja min kropp. Här är jag. Och jag älskar färg och mönster. Jag äger ett enda svart plagg. Varför skämmas?

Så. Jag är snygg, glad, intresserad, stolt och nöjd. Jag försöker vara mer följsam och flexibel. Jag utvecklas. Och på mitt sätt är jag otroligt envis. Detta behöver jag komma ihåg. Kanske återigen ta till slagorden.

Jag är bäst.

Och huset är äntligen helt tömt

Känns som jag kan andas ut för första gången på flera veckor. Nu bor jag här. I byn. Och de närmaste veckorna ska jag bara vara sjukt snäll mot mig. Inte stressa. Inte lyfta, bära, klättra, krypa. Duscha varmt. Lugna promenader. Umgås med vänner. Yoga. Laga grytor. Sova. Läsa. Osv osv.

Tack för att jag har min lilla vrå här i världen.

Just nu

Packar - upp mest. Bär. Matar barn. Tänker, och får ont i huvudet. Yogar, lite varje dag - ett måste för kropp och humör. Stressar över flyttstädning men...vad är det värsta som kan hända?

Har planer. Storslagna. Enkla. Mumsan har fått dille på varm choklad. Och jag tänker mig; tänk att vara den mamman som varje dag förbereder en termos choklad och mackor så det är redo efter dagis? Och inser att jag då vill göra sockerfritt chokladpulver. Kanske med stevia?

Och tiden rusar fram. Fartblind. Andlös. 

Denna dag vill jag minnas

Vaknar halv sju av att baby B pratar borta i sin säng. Blir ofantligt nöjd över att han sovit ungefär tolv timmar med bara en liten vaggning vid ett.

Lagom när han ammat klart kommer Mumsan upp. Vi tittar lite på Pippi, sen får M jacka och mössa och stövlar och sätter sig på trappan och målar med gatukritor. Jag gör gröt till oss alla tre och vi sitter vid bordet och äter.

På med kläder och iväg till dagis. B somnar i vagnen.

Går via verkstaden på vägen tillbaka, får vagnsdäcken pumpade. Handlar. Går hem.

B sover. Jag vilar.

Han vaknar och vi äter, packar upp, tvättar. Går via en prylaffär på väg till dagis. Handlar fina saker.

Hämtar M.

Hem med alla ungar, in i säng med den ena och en flaska till den andra.

Och så sitter jag och min fina dotter vid bordet och dricker varm choklad och äter en smörgås. Hon pratar så mycket, berättar om sin dag och det är en sån fin stund.

Resten av eftermiddagen är ett jonglerande med barn, städning, matning, läggning. Strax innan åtta sover båda. Jag förbereder kvällsfika. Yogar. Duschar. Får vänner på besök. Dricker litervis med te. Pratar mycket.

Och nu. Nyduschad i ny bäddad säng. Sovande nöjda barn. En glad och balanserad själ.

Härmed önskar jag mig fler dagar som denna. Tack.

Flytt pågår

I lördags flyttade jag det mesta av mitt bohag till min lilla lägenhet i byn. Och trots att huset inte är helt tömt och att allt packande och lyftande har fått min rygg att vilja hälsa hem - himmel vad skönt!

Vad vill jag bli när jag blir stor?

Har en tanke att efter jul börja ta tag i att få klart min himla gymnasiekompetens - helst utan att dö stora tristessdöden. Inte för att jag tror att jag vill plugga vidare, men om jag vill det så kan jag.

Rent teoretiskt skulle jag älska att jobba på café igen men som det är nu skulle min kropp kapsejsa av slitet. 

Sen har jag tänkt länge att jag skulle göra ett receptionist/sekreterarjobb himla bra - men hur blir man det?

Mamma rekommenderar biblioteket, så får jag möjlighet tänker jag arbetsträna där.

I flera år har jag också haft koll på en prästinne-utbildning, det känns som klippt och skuret för mig. Men jag vill gärna ha en chef - är det någon som behöver en prästinna?

Och så är det ju lärarbiten. Har man begåvats med en sådan naturlig pedagogisk ådra ska man ju använda den! Dessutom är det något av det roligaste jag vet.

Hur blir man matkritiker? För det hade jag nog tyckt var fantastiskt roligt.

Eller något helt annat? Skyltfönsterstylist? Spåtant på heltid? Guide? Reseledare? Organisatör?

Ja, herregud. Det är ju ett under om jag någonsin kommer fram till något.

Äntligen.

Imorgon flyttar jag ut. Som jag har längtat! Och allt är ordnat, jag har till och med fixat en soffa.

Än så länge är det mest skönt. Jag tror att jag kommer känna mig väldigt lättad. Plats att andas. Promenera med barnen till förskolan. Inreda. Bjuda över vänner och inte behöva ta hänsyn till när han inte är hemma. Bara det att ha ett eget sovrum!

Ja. Nu börjar det. Nästa fas.

Effektivisera mera

Min måne (som ju är Kräftans himlakropp) står i Jungfrun. Jag tycker ofta att hon kan vara lite störig, men för det mesta väger hon ändå upp för Kräftans nostalgiska och sentimentala sidor med sina pragmatiska och praktiska dito.

Vad jag gillar mest med henne är att hon är bäst på att tänka ut de absolut mest effektiva sätten att göra saker på. Nu försöker jag ändå stävja detta och släppa på prestationen och slappna av liksom, men det är ändå värdefullt.

Nu har jag t.ex långt om länge städat upp min telefon, ordnat bloglovin och tumblr, tagit bort appar jag inte använder osv. Känner mig fortfarande lite förvirrad över hur lätt och smidigt det gick och hur snabbt det går att kolla allt. Mer tid till bubble Mania!

Har också äntligen skaffat Sporify, tusen år efter alla andra. Kanske även ska uppdatera min telefon, lämna in datorn på inre service, säkerhetskopiera alla bilder och beställa allt jag behöver till nya lyan? Verkar ju vara i ett jungfruligt flow just nu, bäst att ta vara på det.

Experiment pågår

I måndags började jag utesluta vetemjöl ur min kost. Redan dag tre märkte jag stor skillnad på så vis att mina händer inte värkte alls samt att hela kroppen kändes mindre öm.

Idag var jag på kalas och i sann utforskar-anda åt jag tårta, bullar, bröd och pasta.

Nu gör det så ont i händer och knän att jag nästan vill gråta.

Och kan ju konstatera att det tydligen funkar. Det är ju lätt värt detta lilla bök för att inte ha ont i hela kroppen hela tiden.

Just nu

- tänker jag mest av allt på inredning. Mycket för att inte tänka på allt annat.

- ångrar jag redan att det är så mycket saker jag glömt bort med B. När grät han sin första tår? Hur gammal var han egentligen när han log ordentligt första gången?

- älskar jag mina vänner så mycket att det gör ont. 

- har jag otroligt svårt att planera hösten. Lite enerverande då det är så mycket jag vill göra.

- leker jag rysk roulette i köket. Jag vet liksom aldrig vad eller när något kommer misslyckas. Senast var det marängtårtan som inte reste sig. Tur att det är lika gitt ändå!

Fast baby B bara är tre månader...

...så känner jag mer och mer att han inte kan vara min sista bebis. Av många olika anledningar.

Dels älskar jag att vara gravid. Förutom foglossning så mår jag som en drottning. Jag känner mig vacker och magisk.

Dels vill jag inte hela mitt liv ha två förlossningsminnen; ett där jag var så sjukt chockad och trött och besviken och ett där själva förlossningen var fantastisk men då de där magiska stunderna då man med barnets far beundrar sitt underverk helt uteblivit. Att jag inte fick en sekund att njuta av en hel familj - det är jag och mina barn liksom.

Dels ser jag fram emot att nästa gång vara ännu mer avslappnad - inte stressa över igångsättning eller smärta, utan bara  vara närvarande och lugn. Och helst inte stressa över att få hjärtat krossat heller.

Sen är det ju så jäkla mysigt med sådana här små bebisar. Jag hade helt glömt hur det kändes att vara någons hela värld på detta sätt. Magiskt.

Flödet

Sen den där torsdagen i maj har livet forsat fram. Från att sakta flyta drogs proppen ut och en ström av händelser människor samtal tankar känslor virvlat förbi.

Min lya ramlade ner i knät på mig. Jag bad och fick - som alltid. Och sedan jag skrev på kontraktet har jag klurat på det här med soffa, det enda i möbelväg jag inte redan har. Pengar. Storlek. Stil. Färg. Hämtning. Så mycket att ordna och bestämma.

Men så ramlade såklart en soffa ner i knät på mig. Varför inte? 

Jag har sagt det förr, men äntligen fungerar livet som det brukar göra för mig. Jag ber och jag får. 

Tack!

En slags lösning

Det började lite som ett skämt innan jag insåg det storslagna i det. 

Om jag förutsätter att han aldrig menar det han säger, alltid ljuger och aldrig kommer fullfölja det han lovar - då kommer jag aldrig mer bli besviken! Och det som råkar vara sant blir en positiv bonus. 

För att inte glömma...

Baby B upptäcker sin kropp. Han sitter och betraktar sin fötter, rör på dem och man ser tendensen att han vill ta på dem.

Han griper tag i saker och drar det mot sitt ansikte. Har man tur griper han tag om en huvud och drar det till sig och man får en mycket blöt puss.

Han är tre månader och mest av allt älskar han när man pratar med honom. Varje dag har vi långa långa samtal.

Så fort hans syster är inom synhåll får inget annat någon uppmärksamhet.

En prima pojke. På alla sätt.

Och min son!

Magkänslan

Min intuition är min bästa vän. Den har aldrig fel. Och de gånger jag gått rakt emot det har det alltid blivit katastrof. Jag hoppas att jag för sista gången tvingar mig själv att göra något när hela mitt väsen skriker nej. 

På samma sätt önskar jag mig mod att möta det jag vet är sant. För jag har vetat från sekunden jag träffade Mannen att vi kommer vara gamla tillsammans. Och jag vet det fortfarande. Det skrämmer skiten ur mig.

Hur bra min intuition än visar mig resultatet - så är vägen dit inte alltid lika tydlig. Men jag vet vart jag är på väg, och aldrig har jag tvivlat på det.