Ge tillbaka min hjärna!

De säger att eftervärkarna blir värre efter varje förlossning.

Börjar också ana att hormonstormarna blir större varje graviditet. Är nio veckor in och redan trött på surhet och trötthet och glömska och ilska och glädjetårar och sentimentalitet och herregud. I alla appar står det att hormonbelastningen kommer minska snart och jag hoppas att det stämmer.

Är dessutom övertygad att jag känner bebisen växa och röra sig. Jojo.

Om gräl

Vi bråkar. Inte varje dag, men ofta. Och jag skriker och får vass blick och stampar i golvet och vet att jag formulerar argument i rasande fart på stående fot, argument som inte går att slå hål på.

Och jag andas knappt och hjärnan rusar och jag blir mer upprörd över vad jag tror att detta har för möjlig påverkan på en potentiell framtid (herregud) att jag inte är här och nu.

När jag fått slut på ilska så kramas vi. Sätter oss. Ser varandra i ögonen.

Och pratar. På riktigt. Och jag skäms och säger förlåt och han säger förlåt och även om jag inte gillar gräl, jag tycker vi bråkar för ofta; det känns bra. En snabb urblåsning och så kan vi berätta vad vi lärt oss. Vad vi vill jobba med. Lägga ribban på en rimlig nivå.

Och inget är mjukare än mitt hjärta när han håller mig och säger på olika sätt med olika ord;

jag älskar dig, hela dig, alltid.

Andningen

Det är liksom inte officiellt än.

Och det finns väl ännu någon slags variant av framtid då vi väljer att inte behålla barnet.

Men.

När jag tänker på det så pirrar det i hela min kropp

det suger till i magen och jag blir yr.

Ett okontrollerat fniss.

Just nu vilar varje dag på en guldvåg och allt som sägs och allt som känns lägger en grund till något som ska vara länge.

Jag är hårdare än jag någonsin varit för jag vet precis vart mina gränser går. Och jag ställer krav. Hejar på och beundrar och dyrkar och samtidigt har jag noll tolerans mot bullshit. Och detta fantastiska; jag kan skälla på honom och vara rasande arg och efteråt säger han bara

Kom

Låt mig hålla om dig

Och jag kan inte tacka nog för hans stora hjärta. Att han tröstar mig när jag är arg på honom. Så ilskan rinner bort. Murar rasar och vi ligger hjärta mot hjärta och möts. Så jag kan tvivla och vara arg och hysteriskt lycklig och orolig och tvär och sur och lekfull och sensuell och mjuk och mild och han är där. 

Genomskärning

Jag ligger i mörkret i sovrummet med min son och väntar på att han ska somna. Samtidigt via text instruerar jag Kärleken hur han navigerar i mitt kök.

När jag kommer ut är maten nästan klar. Jag tar en liten mun kall öl.

Vi äter middag med levande ljus på bordet och övar engelska ord med Mumsan.

Barnen sover. Vi ligger i sängen och diskuterar arrangemang på låtar.

Tittar på Solsidan.

Han masserar min rygg.

Vi delar på den sista chokladen.

Djupt inne i min kropp finns en liten grodd vi skapat tillsammans.

Visst gör det ont när sår läker

Det är en natt mitt i veckan, mitt i november. Kolsvart sedan många timmar, ute är det regn och vinden viner - trots allt är det Skåne på hösten.

Jag är så trött så det värker i kroppen och det är många veckor det varit så nu. Men inuti är det något annat som sker, under den vardagliga stressen. Jag läker. Han läker mig. Det gör ont. Det är skönt.

Och det är natt i november och kvällen har varit ångestgråt

från min sida

och vettiga ord från hans sida. 

Och jag släcker lampan och vänder mig om liksom tom och ensam och tyst och han lägger sig bakom mig, nära, utan att tränga sig på. Och det är tyst.

Långsamt mjuknar jag.

Sjunker in i hans famn.

Hittar orden där i mörkret.

Han omfamnar hela mig och allt är så självklart enkelt magiskt fantastiskt otroligt vill du älska?

Ja.

Efteråt kliar jag hans rygg och nacke tills han somnar. Det är en natt i november och vinden lever utanför och jag läker. 

Mjukheten

Mitt lilla barn, som vaknar hostande vid midnatt. Som inte vill vara själv i sin säng. Så vi lägger oss mage mot mage, jag liksom halvsitter och mitt lilla barn. Han är en meter lång, varav hälften ben och denna tjocka rufsiga kalufs. Som en liten gris bökar han sig in i mig och jag ber en bön av tacksamhet för min volym och mjukhet. Vila på mig, sjunk in. Hans små armar om min mage och vassa armbågar  mot mina lår.

Det är mörkt i rummet.

Hans andhämtning blir tyngre och tyngre. Och mitt lilla barn, som rör sig mot mig och jag kan tydligt förnimma hur samma rörelser kändes när han låg inuti mig.

Vila mot mig.

Vila i mig, som jag vilar i dig.

Gränslandet

Om det finns någon rationell röst kvar i mig borde den kunna säga att detta jag upplever inte är normalt.

Det är inte meningen att tiden inte hänger ihop, att jag inte förstår begrepp och tidsramar. Jag tappar bort mycket nu, minnet läcker som ett såll. Jag är så trött att jag somnar om jag är tyst i tre minuter.

Jag är fantasilös och tvär och arg och har så ont i varje fiber varje sekund som en dov ständigt pågående vibration. Hopplösheten i att detta inte är första gången i detta kolsvarta tjärkletiga förvillande hål. Det är inte första gången, och jag börjar kapitulera inför att det inte är den sista. Och jag undrar om livet kommer vara en hinderbana, någon slags långdistanslöpning där framgången mäts i hur länge jag lyckas hålla mig uppe. Tio månader i sträck är mitt rekord. En månad i hålet och sedan tio månader till. Så nästan nästan två år med bara ett litet fall.

Dessa ord jag så sällan säger högt för att beskriva min verklighet.

Depression. Ångest. Panikångest, som en kraftfullare variant. Utmattningssyndrom. Självdestruktivitet. Strösslas med suicidala tendenser som jag verkligen inte orkar med.

Det är som att leva med tickande bomber inom mig. För det mesta går jag försiktigt och stilla för att inte få någon att brisera. Så blir jag trött på att vara försiktig, trött på att vara rädd och kastar mig ut i något, som en kamikazepilot - för någonstans finns ju den där upplevelsen av att jag skapar allt detta själv. Och jag kan välja själv. Och det brukar funka.

Men så kommer det smygande.

Och till slut har jag inget annat val än att låta det ta över mig. Att sjunka. För jag orkar inte simma, inte ens hålla mig flytande. Så jag sjunker. Ner i djupet. Och ger efter. Och ber en bön att det ska finnas en botten att ta avstamp ifrån.

Det magnifika med kärleken

Det pågår mer i mitt liv än den här relationen - det är barn och vänner och skola och hem och familj. Det handlar mycket om vad jag egentligen ska göra, vart min plats är. Om försörjning och syfte, om kapacitet och förmåga. Fram tills för en handfull veckor sedan hävdade jag att jag inte skulle ha tid med en fast relation, att jag inte ville vara det viktigaste i någons liv.

Så denna kärlek, den liksom drabbar mig. Vi växer stadigt in i varandra och tiden tycks inte räcka till för allt vi vill göra med varandra. 

Kärleken drabbar mig.

När han sjunger en koral med skrapande röst.

När han kommer till mig med choklad när jag har en dålig dag.

När han sitter med min dotter i famnen och tittar på film.

När hans blick blir dimmig av att röra vid mig.

När han drar ett dåligt skämt och jag är övertrött och vi skrattar så vi gråter.

När han memorerar precis hur jag vill ha mitt kaffe, vilket snus jag snusar, vilken choklad jag gillar.

När han lägger sin haka på min hjässa och sina varma stora händer på min mage.

Kärleken drabbar mig.

Jag blir lätt och yr och tung och torr i munnen. Jag mår nästan lite illa och kan inte sluta le. Jag får svindel och måste titta bort, hitta mina fötter. Och varje gång vi ses blir det mer och mer. Och jag känner mig rå och blottad och hudlös - och denna gång ska jag inte gardera mig, inte skydda mig. Detta är en kraft jag vill njuta av, vara närvarande i även när det blir läskigt.

Två bilder säger mer än tusen ord?

Ett liv i celibat.

Och den sjunde oktober förändras allt.

Den första dejten

Vår första dejt var på en onsdag. I ett litet hus i Limhamn som hyser en fiolaffär kliver vi in och jag är så medveten om att det var första gången vi är själva.

Vi blir visade i ett litet rum och du börjar provspela olika fioler. Jag hör med en gång vilken det är som är din, den vars ljud är som honung och whiskey och när du spelar försvinner jag.

Du köper en altfiol.

Och jag undrar om du kommer minnas den här dagen för det

eller

för att det är vår första dejt.

Sen kör vi runt lite i stan. Jag lämnar i ett par skor hos skomakaren. Vi köper falafel och åker ut till havet och det blåser som själva fan (det är ju trots allt Malmö i oktober).

Och vi sitter i framsätet på min gamla merca och äter falafel och pratar och jag är fortfarande så osäker på dina signaler. Jag vet inte vart gränserna går men jag sträcker ut en arm och lägger min hand om din nacke och jag känner dig för första gången.

Och vi kysser varandra.

Det är inte fantastiskt med en gång. Men det är spännande och naturligt och jag vill genast ha mer och du är nervös och jag är nervös och till slut grenslar jag dig och vi hånglar tills alla rutor är immiga.

Under detta första trevande möte hinner jag tänka så mycket fast jag inte tänker alls. När vi kör genom Skåne hem till mig och lägger oss i sängen och pratar och hånglar och klär av varandra och ligger och pratar och hånglar och till slut sover lite grann - känner jag mig så innerligt tacksam. Tacksam över denna skatt jag funnit. Som hittat mig. Och tack gode gud att det fanns en sagolik attraktion under allt det där vänskapliga.

Och det liksom bara händer

Jag ligger i min säng som hundratals andra fredagar

men

bredvid mig ligger en varm man, som lyssnar på Bob Dylan i hörlurar.

Han har stuckit in benet under mitt täcke och min katt ligger på hans mage.

Jag har helt tappat tidsperspektivet

egentligen

skulle vi inte alls ha tid att ses den här veckan, mer än i skolan. Men varje dag har vi liksom gjort oss tid. Hittat anledningar. Hittat saker att göra.

I mitt kök står en flaska tioårig rökig whiskey, min första. En present.

Och vi har spelat musik så många timmar idag att jag svävar.

Jag har inte saknat detta.

Inte längtat.

Men jag kan inte heller minnas hur det kändes att inte ha honom bredvid mig.

Han andas tyngre och tyngre

men

han kommer låta mig somna först. 

Om närheten och om utrymmet

Detta jag upplever nu är lite som en ständigt pågående orgasm. I två år har jag jobbat som ett litet djur för att lära känna och förändra mina relationsmönster. Och länge länge var jag så arg, sur på mig själv, för att jag inte tycktes fatta grejen. 

När det äntligen föll på plats, när jag äntligen manifesterade nytt, när förändringen visade sig i konkret form; herregud. Herregud! Det är knappt ens ett rus, det är bara en enorm inandning efter att inte fått luft på länge. 

Och allt det där att tänka på vem som skrev sist och om vad och hur länge sedan det var och hur tätt man ses och hur man dämpar uttryck av kärlek för att inte skrämma bort? Inget sånt. Alls. I flera veckor har vi dagligen skrivit till varandra och utöver det setts i skolan. Utvecklingen har skett så naturligt och alla dessa små saker som jag hängt upp mig på. Huruvida han satt sig bredvid mig på lunchen. Att han bjudit mig på kaffe. Att jag tänkt på honom på morgonen, gjort mig extra fin. 

Och nu är vi ihop.

Och vi hånglar i korridorerna och samtidigt, ibland när vi spelar på lektionerna så glömmer jag bort att vi är ett vi och vi är något annat. Hur jag inte behöver anstränga mig för att skapa utrymme eller att komma nära - det sker helt naturligt.

Och inte en sekund behöver jag en fundera på om han verkligen tycker om mig - han ser och bekräftar och säger ifrån och uppmuntrar och skäller och klappar om och hyllar mig.

Detta är något nytt. Allt är nytt.

För första gången på åtta år frågar jag chans på någon

På ICAs parkering.

Det blåser som fan och du skolkar från någon lektion och jag, ja, jag är liksom bara tvungen att veta om det fortfarande finns kvar. Alla känslor. Självklarheten. Ömsesidigheten.

Som tonåringar hånglar vi, går hand i hand, en runda i affären, har råd att köpa en dosa snus för vi är båda panka, en promenad i blåsten och vi måste stanna och kyssa varandra varannan meter.

Lukten av din t-shirt när jag borrar in näsan i ditt bröst och mumlar fram, hastigt och oförfinat vill du bli ihop med mig? och ditt skratt.

Ditt skratt som mullrar som åska, du som jag som är högljudd och tar plats och har direktkontakt med hela ditt känsloliv. Du som jag som är intelligent och nyfiken och så mycket som barn. Inget världsvant, inget cyniskt, ingen nonchalans.

Jag är kär i dig. I din norrländska, i dina stora händer som gör magi med vilket instrument du än tar upp. I hur du snöar in på grejor, i din klädstil, i din passion.

Du.

Du som jag som älskar innerligt och hämningslöst. Som inte spelar, som inte har en agenda, som älskar improvisation.

Jag är så värd dig.

Ett tackbrev till mina män

Ni har varit en stor del av mitt liv de senaste åren. Ni är ganska många, vissa av er har jag utvecklat en fin vänskapsrelation till och har kontakt med ofta. Vissa har jag bara träffat någon gång. I vilket fall så vill jag tacka er alla. Ni har, var och en, lärt mig många viktiga saker om mig själv. Hjälpt mig framåt.

Tack för att ni lärt mig kommunicera vad jag behöver.

Tack för att jag fått öva på att vara närvarande i mina känslor.

Tack för att jag fått leka.

Tack för att ni visat mig, i era olikheter, hur många sätt det finns att skapa kontakt på.

Tack för att jag fått älska utan hejd.

Tack för att ni utmanat mig. 

Tack.

För utan allt detta, alla er, hade jag inte varit redo för det jag nu upplever. De första självande andetagen i en relation. Jag är ihop med en man som är kär i mig. Jag frågade chans på ICAs parkering; och detta är så nytt och ovan. Hans armar om mig och klumpen i hjärtat och jag är så tacksam. Att jag var redo.

Utdrag ur ett samtal

- Vad tycker du om min röst?

- Oj. Svårt att beskriva en röst.

- Nja, din är som skäggstubb.

- Okej. Men detta kommer låta konstigt.

- Kör!

- Din röst är som vind, skog och ungdom.

Göra fred med ovissheten

Idag åkte jag till skolan fem timmar innan jag behövde vara där. Bara för roligt. För gemenskapen. För att spela. Bjuda på lunch. Hänga. Känner mig vagt förvånad med kan inte se vad jag annars skulle göra. Och jag fixar faktiskt detta; klass och tider och ständigt nya intryck. Ny information. Har låga musikaliska ambitioner, men vilka utvecklingssprång jag tar just nu.

Sommarens kaos har stillat sig och jag börjar njuta av frukterna av det jobb jag utfört. Det var värt det; det är värt det. Och nu är det som en ny tid. Mina barn blir större och vardagen är inte alls bebisanpassad längre. Jag känner mig omhändertagen av mina vänner. Vi gör roliga saker. Vi tränar. Vi äter. Vi håller käft och vi skapar. Tillsammans. Och jag vet att jag kommer genomföra många stora förändringar i mitt liv, snart. Är inte helt klar över vilka eller när - och det är faktiskt väldigt skönt.

En torsdag i september...

...vaknar jag i en säng i ett kök i Lund. Jag dricker te med min vän, sitter på hennes säng och pratar så länge att jag till slut får lite bråttom. Dusch, kläder, smink i en dundrande fart och ut genom dörren med kjolen fladdrande runt benen.

På plats på habiliteringen och eftermiddagens jobb; att i tre timmar prata om mig och diagnoser och sex och relationer med en grupp föräldrar till ungdomar med diagnos. Känslan när folk slickar i sig varje ord man säger. Som ställer frågor och vill verkligen höra mina svar. 

Och vidare till Malmö och en träff med Savanten. Vars ögon är blåare än is och hjärta och hjärna och långa ben och hjälp vad jag tycker om denna människa. Kärlek för människor kommer liksom i vågor och för mig är det nästan en utomkroppslig upplevelse. Det drabbar mig. 

Två kaffe och två öl senare lämnar jag Malmö. Kör genom stan, lyssnar på Hello Saferide och solen går ner bakom mig och Skåne är som ren magi, som alltid. Får ett infall, ringer ett samtal och fyrtio minuter senare sladdar jag in på Snickarens gård och vi har picknick i hans husbil tills det blir mörkt och kryper sedan upp i hans soffa och dricker te och pratar och allt känns välbekant och lagom och jag åker hem och Bullen ligger i sängen och äntligen får jag ta av mig kläderna och slänga ur linserna och bli omfamnad av min säng.

Dagar som denna känns som den perfekta genomskärningen av mitt liv. När jag känner mig lycklig och närvarande och att jag gör precis det jag vill göra. 

Nu ska jag bli stor

Idag var jag på arbetsförmedlingen och sa

"Jag vill bli eventkoordinator/projektledare/organisatör - så om ni ordnar en utbildning, praktikplats och arbetsträning?"

Och de nickade entusiastiskt och gjorde en plan och var lite bekymrade över eventuell fysisk smärta och gjorde mina luddiga beskrivningar till något konkret. Detta kommande år kommer sannerligen bli intressant.

Allt jag vill ha

Igår började jag skolan; från och med nu pluggar jag musik på halvtid. Jag började även (äntligen!!) gå på min yogaskola igen och nu behövs det inga fler tecken för att övertyga mig om att saker är annorlunda. Jag är annorlunda.

När jag berättade för någon om att jag pluggar musik fick jag frågan om det var på Musikhögskolan? Inte än, svarade jag. Detta har jag funderat på sedan dess. Vadå inte än? Har jag tänkt göra det sen?

Och det är lustigt. Detta skulle bli året av självförverkligande och jag trodde det skulle handla om karriär och sånt. Men tydligen mer om konst och kreativitet och uttryck. Detta är året då jag lär mig stå på huvudet, läsa noter flytande, spela saxofon, skriva skämt, ha mer att göra, vara sambo, äta ordentligt, springa skönt, be om förlåtelse, vara stolt över det jag kan och inte backa när det känns läskigt. 

Nästa kapitel

Så kom dagen jag vetat om hela sommaren. Dagen då Savanten ska spela på festivalen jag är med och anordnar och den dag då vi oundvikligen kommer att träffas. Efter ett möte jag vet berörde oss båda djupt och sedan en sommars radiotystnad. För två månader sedan skickade jag ett sista sms med innebörden - allt är lugnt.

Men jag visste ju inte. Skulle han ignorera mig? Vara dryg? Kaxig? Hånfull? Flyktig?

Så i min hamsterutklädnad (kängor, strumpbyxor, kort tajt klänning, stor pälsväst och målade morrhår) går jag för att kolla deras soundcheck.

Och den kramen.

Den värmen.

Många timmar senare finner jag honom igen i mörkret. Vi sätter oss under en filt och pratar. Först ganska allmänt. Nära nära. Och sedan pratar vi, på riktigt, om vad som hände. Han ber om förlåtelse. Och jag känner i hela mig hur något vridits ett varv runt och vad vi än är för varandra har vi kommit närmare, varandra och oss själva.

KANTEN

Att vara hippie och halsa champagne.

Att älska vetenskap och tro på änglar.

Att ogilla smoothies och mölksyrade grönsaker.

Att kunna dansa i timmar men tröttna på att promenera efter tre meter.

Att ta allt på allvar och skämt tvångsmässigt.

Att vara lat men alltid ha tusen projekt i luften.

Att drömma om tatueringar och läsa chick-lit på löpande band.

Att förkovra sig i sociala medier och dagligen utöva telepati.

Att ha dreads ner till midjan och aldrig tacka nej till en hamburgare.

Att djupandas och röka cigg.

Att tro på kärlek och snällhet och vara hänsynslös och egoistisk.

Att älska att köra bil och att åka tåg.

Att älska människor och stundtals vara helt socialt inkompetent.

Att kunna ge utan stopp men är kass på att ta emot.

Jo.

Har alltid gillat att hoppa hopprep med gränser och motsägelser.

Jag älskar min själ.

Men är inte lika säker på att jag älskar min person. Hon jag är nu började jag bygga som artonåring. Nu känns det för trångt. Eller. Jag vet inte. Jag vet inte vad som är kvar efter den här demonteriningen. På ett själsligt plan känner jag mig friare och lyckligare än någonsin. På ett personligt, världsligt, plan känner jag mig vilsen och liten. Och det är faktiskt okej.

Allt detta gör mig folkskygg. Selektiv. Lite dålig tajming eftersom jag bygger festival de närmsta två veckorna och sedan är festivalgeneral. Men det är ett överflöd av kärlek och kreativitet och det är alltid som balsam.

Ute i det fria

Det har gnagt i mig några dagar. Att detta kosmiska partnerskap, denna djupa kärlek, denna relation som är luft och eld och vatten och jord och rymd; skulle kunna reduceras till en simpel förälskelse. Så jag blundade. Och vände och vred mig. Ilsknade till. Fick ångest. Blev rädd. Och till slut formulerade detta:

Ilska och frustration hänger ihop för mig. Och frustration känner jag när jag känner att jag sitter fast eller blir begränsad. Värst är känslomässig begränsning. Upplevelsen att inte få känna det jag känner, eller känna så mycket som jag gör, eller agera på det.

Min intuition och mina känslor är mina ledstjärnor. Inget hade jag varit utan detta. Att tämja detta ligger inte i mitt intresse. Jag växer i det vilda. I kaos. I konstant flöde. Där finner jag ro och kraft. 

Så med det sagt.

Det är klart som fan att jag är kär i dig. Och jag tänker inte göra något för att stävja, kontrollera, minimera, hejda, tämja.

Detta är mitt. Bara mitt.

Mitt rus, min lycka, min dopaminkick.

Så.

Inte arg längre.

Bara lycklig.

Fri.

Iväg i ett sms och lättnaden! Lättnaden!

Ångesthantering

Det tog ett dygn eller så innan jag kunde få ett rationellt grepp kring denna begynnande ångest. Som att jag ändå druckit en del i helgen. Sovit för lite. Mediterat, men inte hunnit yoga. Dansat och kramats och lekt och jobbat - men inte riktigt varit närvarande i mig.

Så kan jag säkert hitta lite orsaker i astrologi och hormoner och att jag plockar upp oro hos mina nära.

Detta hjälper mig faktiskt, så tillvida att jag inte börjar göra dumma saker pga av att det känns lite jobbigt en dag. Istället kan jag andas djupt, göra johannesörtste, sova en natt till och om jag fortfarande känner såhär imorgon - då kan jag veta att det inte bara är omständigheter utan något jag vill adressera.

Vemodet

Jag bävar.

Det börjar som en skakning på nedre däck och jo jag tackar. Jag känner förändringens vibration och jag har bett om detta och längtar efter det och jag vill vidare. Men. Att jag inte just nu vet vad som kommer förändras, bara att det kommer hända, gör att jag lite sörjer allt. Tittar på mina nära relationer. Är det någon av dem jag kommer avsluta? Tittar på mitt hem och mina saker och min vardag - känner vemod och förväntan i en enda röra.

Tittar på mina vanor och ovanor.

Drömmar och visioner.

Självbild och självförverkligande.

Det är som att jag simmar upp mot ytan och när jag bryter igenom kommer inget vara som innan. Jag har trivts här där jag varit men jag längtar efter luft.

Så undan för undan släpper jag taget. Gör små små justeringar.

Imorgon har jag vilodag. Då ska jag meditera och slänga saker och centrera mig. Skriva. Måla. Sjunga. Gråta.

Process

I tisdags fick jag en kort men intensiv massage av Gangstern. 

Redan någon timme efteråt kände jag hur det liksom började röra sig i mig. Som något sakta rörde sig upp mot ytan. Svart. Tungt.

Och jag skriver till honom att nu, nu kommer det. Och han svarar, säger åt mig att andas.

Du fixar detta.

Sen dess är det bara ett töcken.

Det är inte så att jag mår dåligt, egentligen. Men all denna gamla sorg som jag släpper taget om passerar genom hela mitt system.

Det gör ont. Det förlamar mig.

Han ringer innan han lämnar landet.

Du är helt redo för detta. Släpp det. Det kanske tar några dagar eller en vecka, men sen är du klar. Gråt bara. Du är okej. Förlåt dig själv, jag hör att du tycker det är svårt. Andas. Var arg på mig om du behöver, men du vet att jag hade inte satt igång detta om du inte låtit mig.

Och jag gråter och gråter och gråter och gråter. 

Han säger mitt namn.

Jag gör detta själv. För min egen skull. Men himmel, himmel, att inte vara ensam är det som just nu håller mig samman.

Eftersom jag tänker att han aldrig kommer läsa här.

Jag tar mod till mig, liksom sats, och säger

- Jag älskar dig.

Han gör ett oefterhärmligt ljud, ett skratt och en fnysning och ett stön. Och säger

- Det där var väl inte svårt? Och, det är ju underförstått. Fast det kanske vi behöver säga ibland?

- Ja, jag behöver det.

- Men du. Du vet ju. Du vet ju att jag älskar dig. Det är ju själva förutsättningen för allt.

Och sen är det liksom slutpratat om det. Men i mig bubblar det över. 

Jag älskar honom för att han aldrig kommer smeka mitt ego. Jag älskar honom för att han inte skrattar åt mina skämt. Jag älskar honom för att han tror på mig. Jag älskar honom för att han utmanar mig. Jag älskar honom för att han är det snällaste jag mött. Jag älskar honom för hur han är med sina barn. Jag älskar honom för hur han pratar om sånt han älskar. Jag älskar honom för hans intellekt och kunnande. Jag älskar honom för att han varje morgon går upp före mig och säger åt mig att sova mer. Jag älskar honom för att han gör så gott kaffe. Jag älskar honom för att han ser all min svärta och omfamnar den. Jag älskar honom för att hans röst gör mig tyst. Jag älskar honom för att han låter mig vara ifred. Jag älskar honom för att jag alltid får komma till honom. Jag älskar honom för att han visar mig vägen jag inte vågat gå förr. Jag älskar honom för att han får mig att känna mig skör och ömtålig och stark och oslagbar. Jag älskar honom för att jag vet att han är rädd och han gör det ändå. Jag älskar honom för att han inte tränger sig på men aldrig backar när jag försöker gömma mig för det som är viktigt. Jag älskar honom för att han är ödmjuk. Jag älskar honom för att han aldrig låter mig göra mig mindre än vad jag är. Jag älskar honom för att hans själ är det vackraste jag någonsin mött.

Och en miljard saker till.

Och tusen till.

Och en.

En helg

Igår gjorde jag musik och mediterade ungefär hela dagen, med barn och vänner omkring mig. Spontant kvällsdopp och plockmiddag och folköl och ännu mer musik.

Så idag. Efter sen frukost kastade jag mig på en filt i solen. Läste. Spelade. Ringde ett samtal och tog första steget att fortsätta min tantrautbildning i höst. Och Grannen (som ju är min särbo) kom och stekte pannkakor och jag gjorde slut med en av mina män.

Utflykt, med barn och hundar och helt utan föraning hamnar vi på grillknytis ute på landet med vänner och bekanta.

Jag gör slut med ytterligare en annan man och

lugnet

som infinner sig.

Frigörelsen i att släppa taget, dra en gräns, sätta stopp. Rensa upp.

Fri. Att inte bara välja till. Fri att välja bort. Be om mer.

Fri.

Välja nytt

Jag tror att det är dags för mig att börja ställa tydliga frågor till mig själv. Sätta upp mål. Vem vill jag vara? Vad är viktigt på riktigt? Vad ska jag göra? Vilka ska jag göra det med? Hur blir jag mer jag? Vad behöver jag för att verkligen gå vidare?

Jag har haft själslig semester i två år. Bara lekt. Släppt på spänningar, frigjort gammalt skräp.

Och nu är det verkligen dags. Dags att aktivt välja, och kanske även välja bort. Jag tänker på musiken och yogan. Mer av det. Mindre fylla. Mer meditation. Mer projekt och en liten utbildning. Mer drivkraft, mindre slentrianhäng.

Ärligare samtal - jag fastnar så lätt i jargong och jag tycker det är lite för roligt att slänga käft med folk. Skämta lite mindre. Eller bli lite bättre på det.

Uppträda mer.

Dansa mer.

Hitta nya rutiner för min vardag eller vänta; hitta en vardag. Har inte haft någon på länge.

Slänga saker. Ge bort. Sälja. Reducera mina sjuttioelva pyssellådor till en.

Deala med min rädsla för utbrändhet och våga pressa mig själv lite. 

Skilja mig.

Ha skilsmässofest.

Skriva mer.

Och någonstans någon gång hitta tillbaka till min kropp. Äta sova träna. Inte bara dricka dansa dekorera.

Älska mer. Göra slut oftare. Säga nej. Sätta gränser.

Sätta punkt.

Svårsmält

Jag kan inte riktigt hantera hur jag först skulle åka hem vid lunch. Och på väg till tåget frågar han mig om jag inte vill följa med och göra skattjakt?

Några timmar senare, när han igen ska släppa av mig vid tåget och undrar om jag inte ska hänga med och käka middag? Och jag nekar ihärdigt och tar mig till Malmö och har planer och vänner och allt sånt men efter några timmar

kan jag komma tillbaka?

Och självklart.

Så jag sätter mig på nästa tåg och promenerar fyra kilometer mitt i natten

bara

för att få sitta i hans närhet.

Vila i hans blick. Vila i vår sfär.

Känna hur ytterligare barriärer sprängs. Han talar om min känslighet. Och vi möts och vi drömmer om varandra på nätterna och har telepatiska samtal hela tiden och han är så nära så nära så nära.

Inget är självklart. Allt är skört och illusoriskt. Det mänskliga, det egocentriska. Rädslorna. Begränsningarna.

Och i detta.

Tryggheten och tilliten och tron. Det stabila och gudomliga och gränslösa och visionära.

Han tar inte i mig

och berör

varje

fiber

av min existens.

Vi rör knappt varandra 

och jag har

aldrig

varit

så nära en annan människa.

Tack.

Allt vad jag någonsin bett om

Denna man. Som är så full av skarvar och kantigheter och mörker och tyngd. I allt detta vänlig och artig och skör. Och dryg och envis och rädd och stark. 

Jag tycker inte att det är så vanligt att folk ser mer än det man väljer att visa upp. Och även om de plockar upp saker så sker det liksom omedvetet. Han ser. Och han synar mig. Han ser all min potential och tillåter mig att vara allt jag är. Allt jag inte är. Våra samtal är till stor del att han säger sånt jag tycker är jobbigt att höra, jag tjafsar emot, han säger åt mig att vara tyst, jag lyssnar. Motvilligt. Sen pratar vi om min motvilja. Och jag berättar om min längtan efter honom, att även om vi ses så ofta som är praktiskt möjligt känns det ibland som en...

...evighet, fyller han i.

Och hans ögon är som en stjärnhimmel och han bjuder in mig till sitt hus. Och jag berättar om mina senaste genombrott och han säger såklart det jag minst av allt vill höra men jag käftar inte emot (!) utan håller vidden av hans ord i min varelse och han håller om mig och ger mig nästan en örfil och kysser mig på pannan och det är något med det där. Att vi valt att inte vara fysiska med varandra och på något sätt försöker navigera i hur fan vi ska visa all den här kärleken för varandra.

Han är min bror och min lärare och min skyddsling och min partner och älskare och vän och elev och tusen saker till. Ruinerna av mitt ego skriker högt på hjälp och jag faller in och ut i rädsla. Det är upp till bevis. Det är inte bråttom men det är nu det gäller. Och det är det mest subtila av möten, samtidigt som jag känner mig mer djurisk än någonsin. Fly eller fäkta? Och jag är en krigare och en prästinna och ett orakel och ett barn och aldrig har allt jag studerat innan känts både så relevant och överflödigt. Aldrig har en person känts så relevant och överflödig för mig. Jorden kallar.

Anonymiteten

När jag startade den här bloggen var det ett socialt experiment. Hur får man egentligen läsare om man skriver anonymt? Det tog flera år innan jag gav adressen till någon jag kände.

Det hände också något annat längs vägen. Det fanns en frihet och en tröst i det anonyma. Och jag har bloggen att tacka för mycket, framförallt fina vänner. Det kreativa har jag inte tänkt på så mycket, men jag antar att det spelar en roll.

Ibland tänker jag på hur jag egentligen uppfattas här och ger mig på något slags förtydligande. Men faktum är att jag hamnar i ett mellanskikt, jag skriver varken om min vardag eller det som verkligen berör på djupet. Och om jag har någon ambition är det nog att skriva mer om det som verkligen pågår. Hur jag transformeras, ser en högre mening och större syfte med allt jag gör. Hur jag läser min omgivning och det som händer utifrån vad det vill lära mig. Att min självbild ständigt förändras och min identitet ständigt är under konstruktion. Ena dagen hatar jag whiskey och nästa dag tycker jag det är fantastiskt; ett litet exempel på hur mina preferenser ständigt ändras.

Häromdagen fyllde jag tjugosju år. Jag kan omöjligt ta miste på att det kommande året kommer innebära mycket jobb. Många utmaningar, välkomna sådana. Det handlar om självförverkligande (vad jag stör mig på det ordet) och någon slags "karriär" (inte ens det kan jag säga med allvar) och lite grann bevisa att jag kan. Upp till bevis. Jag är lika delar livrädd, peppad, ångestfylld och tillitsfull. Kan inte låta bli att känna att varje liten händelse bär den största symbolik just nu.

Den känslan

Ni vet när man träffar någon eller påbörjar något och nästan blir illamående av känslan att this is it. Det är eufori och lycka och förvirring (för det yttrar sig sällan som man tänkt) och trygghet. Det är känslan av att man nu inte har något alternativ än att ge allt. Att detta kommer kräva allt av en. Och därmed ge en mer än vad man någonsin kunnat drömma om.

Jag började skriva om min Gangster här. Hur vi typ känt varandra i många år. Och hur allt förändrades för två veckor sedan. Detta är så långt mycket större än någon relation jag haft. Vi möts på ett sätt som jag bett om. Längtat efter.

Som sagt, jag började skriva. Men det blev så långt att jag fortsatte i ett vanligt dokument. Och för varje dag kan jag fortsätta att fylla på den berättelsen. Det viktigaste är att jag får ord på det, får hjälp att reda i allt.

Han är verkligen ingen gangster, långt ifrån. Han odlar, bor på landet, klättrar, mediterar, bygger hus och läser. Men han har ett utseende och en l'air de gangster vilket blir en fantastisk kontrast. Så därför, låt mig presentera Gangstern, som lika gärna skulle kunna kallas Kungen. Eller Stengeten.

Savanten

Han sa allt detta till mig. Att han inte mår bra, och att han inte är på plats där han är kapabel att hantera nära relationer. Att han har två sätt; det ena är att spela på och låtsas som inget och det andra är total radiotystnad.

Så jag ju inte förvånad. Jag hade inga förväntningar. Inga krav.

Däremot hade jag förhoppningar.

Och de finns ännu kvar.

Vi kommer ses igen.

Och då hoppas jag att det finns utrymme för vad det nu än var för kontakt vi hade att fördjupas. Förändras.

Resignation

Jag kan bli så jäkla trött på mig själv när jag kollar in här. Bla bla bla. Samma sak hela tiden. Men jag bara ger upp inför den känslan, då får jag väl vara vag och upprepande och tråkig då.

I vilket fall. Igår hade vi grillfest hemma hos mig, helt spontant, och blev fulla på vin och whiskey och åt fantastisk mat. Skrattade och grät och jammade och dansade halvnakna i vardagsrummet till fyra på morgonen. Gott liv!

Malmö, storm och att vara på alla humör som finns på samma gång

Högt och lågt och upp och ner. Spelade saxofon i två timmar idag, höll sedan på att dränkas i ösregn.

Har haft samtal efter samtal med Kejsarinnan och hennes karl och för varje tråd kommit djupare och djupare in. Längre och längre in. Jag försöker inte vara vag här, men jag överdriver inte när jag säger att varje dag händer/läser/upplever jag något som ger mig nytt perspektiv. Idag tar jag mest med mig orden att jag faktiskt behöver ta hand om mig själv. Kanske är jag äntligen redo för rutiner och sömn och mat och träning och fokuserat välbefinnande?

(Redan när jag skriver det börjar jag garva - jag har ingen aning om var jag skulle få disciplinen till ett sådant liv.)

Kvinnomiddag

(Att auto correct vill ändra "Kvinnomiddag" till "kvinnomisshandel"? Inte okej.)

För ett år sedan började Eldmor, Mille Muffen och jag planera en middag för att fira min födelsedag. Ikväll hittade kom vi äntligen till skott!

I min lilla by ligger ett hotell med en restaurang som finns med i White Guide. Vi bokade bord och kom dit och jag kände mig helt lyrisk. Inte bara för att få hänga med två av mina bästa kvinnor en hel kväll, utan för maten. Sammanhanget.

Och herregud, det är mat- och dryckesporr utan dess like. Bubbel som blåser iväg mig. Förrätt med selleri och sardeller och mandel. Varmrätt; Lammbog så mör att den ramlar isär, zucchini, citron och smör. Rött vin, vaniljigt och fylligt och runt.

Kaffe, svart som natten.

Och dessert; chokladkaka så tung och kletig och kombinerad med salt och hallon och jag dör många gånger om.

Samtalet är öppet och helande och vi möts i så mycket, trots våra olikheter. Livets lager, böcker, relationer, alkoholkulturen, personlig utveckling, familjeband och mat.

Allt ryms.

Och nu är jag så mätt att jag tänker att det kommer dröja en vecka eller så innan jag kan äta igen.

Morgonstunder

Vakna av att ungarna leker. Klockan visar på 06-nånting.

Går upp.

Sätter på Pippi, på begäran.

Byter en blöja. Ger barn frukt och vatten.

Blir ensam i soffan.

Får en hostattack så ihållande att jag spyr.

Gör te.

Tar på mig kläder och bäddar sängen.

Byter film, på begäran, till Shrek.

Mediterar.

Yogar.

Släpper in och matar katten.

Gör frukost.

Äter frukost.

Skriver blogginlägg, blir avbruten för att bre en till macka.

I en nära förestående framtid ska jag ta på ungar kläder och lämna lillungen på dagis. Sen! Sen hoppas jag att min hjärna vaknat såpass att jag kan jobba några timmar.

Lek lek lek

- Nu har jag lekt hela helgen!

- Haha, okej.

- Ja...du sa ju att jag behövde leka av mig?

- Det var mer en analys än en rekommendation. Men...har du lekt färdigt nu då?

- Bra fråga.

- Tack.

- Det tror jag inte. Men det ena utesluter inte det andra, tänker jag.

- Det är sant.

Denna relation jag har skapat. Storheten i att han väntat på mig. Kanske fortfarande väntar. Storheten i att han ser min storhet och inte för en sekund låter mig vara mindre än jag är. Och när jag faktiskt är liten får jag vara det.

Savanten? undrar ni nu.

Nej. Där har det varit radiotystnad i några veckor. Och i ruinerna från det så dök den mest oväntade och omvälvande relation upp.

Om mitt liv var en film

Herrejösses och alla gudinnor och älsvor, vilka dagar detta är. Är lycklig över att det är måndag och någotsånär vardag för hjälp vad jag behöver det. Lite jord under fötterna och något som är lite förutsägbart. Och en liten liten paus från alla dessa män som dansar runt mig i tid och otid. I lek och olek. Jag är i en tid av överflöd, inget görs med måtta. Jag dricker alldeles för mycket både kaffe och alkohol. Jag röker alldeles för mycket cigg, och gör jag inte det så snusar jag. Jag äter antingen ingenting eller alldeles för mycket på en gång. Jag sover antingen inget alls (utan dansar genom äng och skog och vägar genom Sverige, hånglar och flörtar och ligger och badar i sjö och springer backe upp och backe ner) eller ungefär ett dygn i sträck. 

Jag försöker öva på närvaron, men även i detta pendlar jag mellan att vilja spola fram tiden för att se hur det går eller spola tillbaka och återuppleva det som precis hänt. Alla mellanpassager gör mig rastlös och nervös och jag andas andas andas och försöker hitta balansen. Och faktiskt jobba lite. Skriva. Spela. Städa. Hänga med mina barn och inte ha huvudet i molnen när jag gör det.

Denna dag. Ett andetag.

Orden som bubblar

Jag har så mycket som jag behöver få ner i skrift. Få ut. Få fram. För en vecka sedan såg livet helt annorlunda ut. Än så länge har jag svårt att få perspektiv på det och det är så mycket jag skulle vilja säga. Och orden finns där, men precis under ytan.

I skrivande stund sitter jag på en trappa som inte är min, i solen, i en del av Skåne som är oändligt vidsträckt. Kaffe, bakfylla, cigg, nyduschad, full av magi och trygghet.

Idag åker jag ut på äventyr, festival i Värmlands skogar. Och ingen vet egentligen om detta jag lämnar finns kvar när jag kommer tillbaka. Finns det kvar tror jag att jag kan börja sätta ord på det. Just nu - tacksamhet och tillit.

Eventuellt är jag dum i huvudet.

Häromdagen föll det sig så att jag skickade ett sms till Petsson. Vi har ju i princip inte haft något kontakt på sex månader och jag dömmer honom lite för att han kastade sig på cykeln i regnet mitt i natten bara för att jag skriver

Ikväll?

Också skulle jag kunna tänka på att han måste tycka att jag är det hetaste på denna jord; det är så han ser på mig och tar i mig. Sexet var fantastiskt, som alltid. Han är snygg och lyhörd och stor och bossig och uthållig och jag har inget alls att invända.

Men jag tänkte på Savanten hela tiden. En ganska stor turn off, och jag vet ej vad jag ska göra med detta. Borde kanske analysera varför jag ens skrev till Petsson eller varför det inte kändes helt rätt efteråt men jag orkar inte. Jag vill på något sätt bara säga till Savanten att nu vet jag att jag bara vill vara med dig, ännu mer vilket inte alls är rättvist mot honom. Vi har en eventuell deal (vi vill ses och höras och allt finns på bordet, än så länge) men i det ingår inga former av...begränsningar. Förväntningar. Krav.

Så nu. Längtar jag efter att Savanten kommer hem ifrån Dalarna och hoppas att jag kan hålla mig i skinnet tills dess och inte balla ur och göra nåt dumt. Lycka till!

Eventuellt ett karmiskt kvitto?

Jag glömmer bort sånt jag gör för folk. Kan ej förklara hur, men kan berätta om känslan att vara fullkomligt utbytbar, både den sköna och mindre sköna aspekten. Häromkvällen berättade Grannen om när hon inte mådde så bra förra vintern. Hur jag hämtade henne från sjukhuset, bestämde att hon skulle bo hos mig, satte henne på johannesörtskur och satt sedan kväll efter kväll och pratade. Såg depressionen rakt i ögonen och tvingade henne göra roliga saker. Jobbiga saker, som att skaffa lägenhet, slå rötter och finna jord.

Hade helt glömt detta.

Har säkert glömt mycket annat.

Men vad jag har lagt märke till är de ofantliga mängder bekräftelse jag fått den senaste tiden. Stora ord som altruist, genuin, fantastisk, strålande, magisk, sagolik, magnifik. Ord om min kompetens, person, utseende. Och jag står där med gapande mun och liksom

har jag faktiskt blivit den där personen jag alltid drömt om att vara?

I tio år har jag dagligen arbetat med att utveckla min person. Skärskådat mig själv. Skalat ner. Lagt på. Korsat gräns efter gräns, tappat principer och åsikter. Varit irriterad på att vara så styrd av blodsocker, sömn och kyla; har lyckats släppa det. Kan fortfarande lägga märke till det, men har en distans. Undersökt och testat vem jag vill vara i sociala sammanhang. Blivit tystare. Roligare. Mer avslappnad. Omfamnar mina vänner utan att döma, störs av min fortfarande alltför närvarande kantighet och lättstötthet. Tar upp mer plats, skapar mer plats åt andra. Tar ansvar för vad jag tror på. Att alltid vara generös med min tid, mina känslor, min energi.

Och nu är det tydligen dags för detta: att ta emot. Bekräftelse och kärlek och hjälp. Ibland går det bra. Men jag tucker det är svårt. Och jag är rädd som fan.

Vakuum

Jag önskar mig ord. Så jag läser. Artiklar, låttexter, böcker, dikter, bloggtexter. Meter efter meter med ord och det funkar faktiskt. Efter en stund känner jag hur tiden saktar ner. Jag kan andas. Djupt och lugnt. Jag inser vidden av distans, av rymd. Att mina känslor är mina. Jag behöver inte kväva allt jag tänker och vill, eller kommunicera det till honom (Savanten!) heller. Jag behöver bara skapa större utrymme för allt detta att existera i.

Långsamt.

Stilla.

Lugn.

Dessa dagar har virvlat omkring mig. Varje låt handlar om honom. Allt jag upplever vill jag berätta. Allt jag inte förstår vill jag fråga om. Jag vill blotta mig totalt. Belysa varje skrymsle och vrå. Och i detta möter jag så mycket rädsla och sorg. Det gör mig hudlös, skör och stark, darrig, ofokuserat, galet lycklig. En lycka som kommer ur något obstinat. En övertygelse om frihet och kraft.

Rimligheten?

Sitter med andnöd och sockerdricksblod och väntar på...ja, vad ska vi kalla honom? Ni är ändå några stycken som hänger här. Han är 36, musiker, intelligent på savantnivå, brunhårig, blå ögon, senig, från Dalarna, tycker om färg och tycks ha ett fint estetiskt sinne. Kom med förslag!

Kanske har jag nämnt förut att jag har fantastiska vänner men detta hamnar på någon slags topp tre av fina saker mina vänner gör; lånar ut sin lägenhet mitt i stan för mig att sova, hänga och ha kärleksmöten i. Så här sitter jag. Kaffet är på. Sängen bäddad. Möllan myllrar utanför. Och han är på väg. Han är på väg! Och jag smäller av vilken sekund som helst.

Sax och sex, same shit

Idag hade jag min fjärde saxofonlektion på lika många veckor. Jag har ju inget att jämföra med, för jag har aldrig lärt mig ett instrument på det här sättet förut men min eminenta lärare säger att jag utvecklas otroligt fort. Och jag har svårt att ha perspektiv, jag vet bara att detta är det första jag mött som kan konkurera med dansen. Att känna hur hjärnan kämpar med att förstå och samtidigt släppa taget, att få fingrarna att göra det hjärnan vill. Att ha känsla och rätt tryck och rätt anspänning i mun och tunga. Att känna takt och tonart och oktaver hit och kromatiska skalor dit, moll och dur och känslan.

Jag blev så hög när jag spelade att det var som att få orgasm och svimma och dö på en gång. Inte för att jag annars går runt och känner att jag behöver knark, men det enda jag kunde tänka då var att

detta är så jäkla mycket bättre än knark och sex, tillsammans.

I ett årtionde har jag burit drömmen om en saxofon som ett litet frö nära mitt hjärta. Jag har inte pratat om det särskilt ofta, och kanske inte ens tänkt på det så mycket. Nu när det är en realitet, något som jag faktiskt gör blir jag hänförd och upprymd. Inget är omöjligt, det är aldrig för sent och alla såna klyschor. Drömmen om ett band, drömmen om att kunna skapa tillsammans med andra känns så nära och verklig. Ironin i att detta började inom bara några dagar efter jag påbörjade mitt projekt att bli en Krativ Person undgår mig inte. 

Vad man ser i solen

Om man skulle likna Mannens och mitt förhållande vid en natt, och att tiden efter separationen var gryning så kan man säga att just nu är det full dag. Jag ser allt med skrämmande tydlighet och jag kan inte förstå hur jag lyckades normalisera de omständigheterna jag levde i. Om jag var diplomatisk skulle jag säga att vi tar fram det värsta i varandra. Om jag var känslostyrd skulle jag nog inte kunna säga något alls, bara frysa i panik.

Vi hade något slags gräl igår, där han kom in med något jag delat med mig av i ett väldigt fint och intimt samtal vi hade häromdagen. Det är verkligen inte vanligt och jag var glad över att vi kunde mötas på det sättet. Men så igår hade han (tydligen) en dålig dag och tar en bit information ur sitt sammanhang, virder runt och förstorar och helt plötsligt är sanningen den att det är mitt fel att ingen tycker om honom. Det är mitt fel att hans vänner sagt upp kontakten. För jag går tydligen runt och smutskastar honom och det är mitt fel att ingen av hans relationer har fungerat de senaste sju åren.

Skulle man göra ett manus av de ord som yttrades så skulle det möjligen kunna tolkas som en diskussion. Men ju längre samtalet fortskred blev jag rädd, för det kändes som att minsta oövertänkta ord eller formulering skulle provocera honom och han skulle slå mig. 

Och här har jag undrat varför jag tar så stort ansvar i mina kärleksrelationer just gällande formuleringar. Att jag, utan att ens vilja, lägger märkligt mycket tid på att hitta precis rätt ton för att inte skapa obehag eller ilska. Nu kan jag ju förstå det. Och samtidigt kan jag inte förstå hur jag levde i det så länge utan att reagera? Eller jo, jag reagerade ju, jättemycket, men inte så jag förstod varför. 

Jag vet inte vad som händer nu. Men det här med förtroliga samtal, det vill jag inte göra mer. Och det är väl dags att ta tag i den där skiljsmässan. För så länge vi har en opersonlig föräldrarelation så funkar det bra. Jag orkar inte bråka.

Hej, jag heter S och jag är en tönt

På riktigt, får ett sms av honom och lugnet som infinner sig är patetiskt. Blir hungrig. Sömnig.

Kanske hjälpte det att jag i textform hade syster Magnolia och på min sängkant satt Mannen och jag under hela kvällen bara fått häva ur mig. Under vårt samtal sitter vår dotter bredvid och tittar på film.

Jag: Jag vet att jag låter töntig men -

M: Mamma, nej, du låter verkligen inte tantig. Oroa dig inte!

Så mycket kärlek. Överallt. Och bra råd fick jag. Som att sluta tänka så förbannat mycket. 

Jo

Jag kom av mig lite när jag skrev igår, tappade bort mig i känslor och förväntningar och förhoppningar och lust och längtan. Kanske kom jag inte fram till poängen. Men såhär; den där tidiga fredagsmorgonen var jag så säker, så uppfylld, så framme att jag på stående fot raderade min tinder. Rensade telefonboken och meddelanden på befintliga och potentiella ragg. Jag kan inte säga att jag bara vill ha honom, men jag vill ha honom mest. 

Tidigt imorse vaknade jag med sus i öronen och bubbel i bröstet och i min telefon fanns inte mindre än tre vackra mejl från tre underbara män och jag känner mig välsignad och älskad

men

inget

från

honom.

Och jag vet inget annat sätt att bemöta detta än att bara älska mer. Det kanske gör ont en stund, men jag tror inte på olycklig kärlek. Jag måste lita på min övertygelse att det alltid är bäst att älska så mycket man kan, när man kan. 

Länge har jag levt efter devisen 'är det rätt är det lätt'. 

Detta känns inte lätt. Det känns kanske inte svårt heller, men det känns. Mycket. Det känns som att jag vill utmana honom, omfamna, infånga. Hans rädsla är att såra mig. Min rädsla är att inte ge mig hän. Att fega ur. Och jag vill säga 

bring it on.

Ge mig allt du har. Om du tror att du kan såra mig, gör det. Ge mig ditt värsta, ditt sämsta, ditt jobbigaste. Ge mig det, ös det över mig. För min ångest just nu, som lämnar mig andlös och illamående, är att inte få den här chansen. Jag hatar att känna att minsta felsteg, felsägelse kan vara skillnaden mellan att vara nära och att inte vara alls. Han borde kanske inte vara en person som får mig att känna mig trygg. Jag gråter av lättnad och av rädsla och av längtan. För mig känns det orimligt att han inte skulle kännna detta lika starkt som jag gör. Att vi behöver varandra. Att vi väntat på varandra. Att inget är för rått, för svart, för tungt. 

Blicken. Blicken. Aldrig glömmer jag den.

Min rädsla är att inte vara tillräcklig. 

Jag vill älska denna människa tills det inte finns någon rädlsa kvar i mig.

"Du kommer möta en lång mörk främling som kommer förändra ditt liv"

Ni vet när det är torsdagkväll i juni och man låtsas att det är fredag? Hänger på Möllan och dricker öl, drar hem till en vän och skålar i iskallt vitt, slänger på lösögonfransar och eyeliner bara för att det är roligt. Snackar och dansar och så innefinner sig det där gränslösa tillståndet där allt är möjligt. Ikväll kan allt hända.

Och vi drar till Far i Hatten och där, under bar himmel och kulörta lampor står Han. Det räcker med ett ögonkast och sedan dröjer det länge innan jag törs titta på honom igen. Hur vi först sitter på varsin sida av bordet, inbegripna i varsina samtal. Till slut vänder vi oss mot varandra och jag lovar och svär, det där klicket ekar över hela stan. Han tar mina händer och skämten duggar tätt samtidigt som han beskriver en feministisk uppenbarelse och det ilar i hela min kropp 

han är här nu

och en stund senare dansar vi foxtrot i toakön och han är så snygg och rolig och intelligent och skör och konstig och stark och oväntad. Tillbaka vid bordet har vårt gäng flyttat om och sett till att vi får sitta bredvid varandra. Inte ens när det hände kunde jag säga vad vi pratade om för allt jag kunde tänka var

jag vill ha dig 

och vara så starkt medveten om hans lår mot mitt. Hans hans om min hand. Fortfarande nästan i smyg, under bordet. Och vi får titta bort, prata med andra och våra händer trevar försiktigt. Närmare. 

När slutade omvärlden existera? När han kysste mig på halsen? När jag viskade i hans öra att jag vill ha dig och han såg ut som han vunnit på lotto? Eller när vi kysstes första gången. Eller när vi lämnade vänner och halvdruckna glas och ramlade därifrån. Hånglandes i parken, hånglandes på gatan, upptryck mot en husvägg, mot ett annan husvägg och knappar som knäpps upp och hur kan fyra kvarter vara så långt? I porten i trappan och i hallen. Jag sliter av tröja och sjal och smycken som klirrande sprider sig över golvet. Kyssarna och huden och sängen, äntligen sängen.

Samtidigt, och senare och nu, är ändå min mest dominerande känsla att jag vill prata med den här människan. Jag vill berätta om mig. Jag vill fråga, veta vad han tänker. Vem han är. Jag vill komma under huden och det trumfar känslan av upphetsning. Detta trots att han slickar mig, äter mig, genom tajtsen, kysser mig, behandlar mina bröst som att det är det mest ljuvliga världen skådat. Det är hetsigt, men inte bråttom. Han biter mig på halsen och jag river hans rygg och vi skrattar och stönar och pratar och allt om vartannat. Sitter nakna i sängen, lyssnar på musik, ser himlen ljusna. Dricker vin och röker cigg och pratar pratar pratar och inser att vi har så många gemensamma punkter, vänner, platser, intressen. Hur har vi inte mötts förut? 

Vi ligger igen och sedan ligger vi hjärta mot hjärta, panna mot panna, och jag vill drunkna i hans blick. Han somnar, jag slumrar men vaknar av en bisvärm i bröstet, sockerdricka i blodet och insikten om detta oerhörda att en längtan är stillad. Vem kan sova då? Jag är kär jag är kär, så kär att det nästan slår över och bli obehagligt. Det gick så fort, det går så fort och jag andas och andas och nu är det faktiskt morgon och han sover vidare och jag smyger upp och kokar kaffe och sitter i soffan och har min bok och väntar och längtar och tänk om det bara var en dröm?

Men det var ingen dröm. Han vaknar och jag vill aldrig aldrig aldrig att han ska gå, att vi ska vara något annat än så nära som vi är nu. Han är nöjd som en katt och ler och sträcker på sig och håller om mig och tar mig igen och vi pratar och pratar och pratar och jag är livrädd. Han slätar ut min bekymrade rynka gång på gång och jag försöker förklara att jag visste att det var han. Att jag väntat och längtat och att här är du nu. Och han ser in i mina ögon och säger

hej.

Tröttheten

Jag blir besviken och stressad varje gång jag känner mig trött. Jag ser det som ett nederlag, som en negativ spiral. Trötthet föder trötthet. Och det är ett kaos av känslor kopplat till detta; minnen av de många långa perioder då jag inte varit annat än trött. Rädslan för att bli utbränd igen. Bilden av att andra orkar hur mycket som helst. Återigen självbilden, hur jag inte hänger med.

För faktum är att sedan förra vintern har jag varit pigg. Och om jag blir trött är det faktiskt för att jag gjort mycket länge, inte bara för att jag åkt och handlat. Min återhämtning är sjukt mycket snabbare, en natts sömn och jag är fit for fight. Det är stort för mig att ha flera fulla dagar med olika aktiviteter efter varandra och att jag verkligen orkar.

Så nu när jag kände mig trött och sedan besviken över det insåg jag att jag har varit vaken och igång sedan 06. Det är faktiskt okej att vilja varva ner då - note to self.

"En Kreativ Person"

Det här med självbild. Jag tänker att det är lite som med kroppsuppfattning, att hjärnan behöver återskapa den hela tiden för att veta vart kroppen är. För en kort tid sedan gick det upp för mig att jag möjligen kan vara en Kreativ Person. En sådan som drivs av lusten att skapa. Färg och form, takt och ton, innehåll och flöde och upplevelse. Problemlösning, utveckling, utanför lådan och allt sånt.

Så jag bestämde mig för att starta projektet att forma fram min Kreativa Person. Lite som att hacka fram en staty ur ett stenblock. Se vad som finns där, och hur den vill ta sig i uttryck. Och som alltid när jag ger fokus och intention till något som är sant och givande för mig har det bara exploderat sedan dess, nästan utan att jag lyft ett finger.

Jag har roddat en fågelfest. Varit konferencier och hittat på och genomfört en lek. Skrivit en låt, repat och sjungit. Uppträtt på scen. Målat och piffat. Sytt kjolar och släp och gjort avancerade sminkningar och frisyrer. Tagit bilder, skrivit texter och utvecklat min instagram. Tänkt ut fotoprojekt.

Och kanske det mest magiska av allt; Jag har börjat spela saxofon.

Och jag vet inte ens vart jag ska börja. I tio år har jag burit en dröm om att spela sax, men någonstans tänkt att jag inte kan. Att det är för sent. Att jag inte är en person som "pysslar med musik". Självbilden! Och inom loppet av tre frikkin dygn blev jag erbjuden gratis lektioner av en bekant, FICK en sax och hade min första lektion. Nu är jag personen som sitter och googlar var man köper bäst/billigast tillbehör.

Och kanske kommer året 2015 vara det året som jag minns som då jag verkligen kom på vad som är viktigt för mig och vad jag verkligen vill göra med mitt liv.

Kan man längta efter en orgie?

Inatt drömde jag en helt utsökt dröm om en en slags klubb som gick ut på att sexuellt ta hand om en kvinna. Klubben bestod av tre män och två kvinnor och de valde mycket noga ut en tredje kvinna. Inte helt olikt Fight Club fanns det vissa regler att förhålla sig till, och eftersom det ju var en dröm fick jag dom inte helt klart för mig. Men effekten var att det kändes exklusivt och rått på samma gång. Kärleksfullt, lekfullt, djuriskt och kreativt.

Det var en ganska lång dröm som för mig fungerade som ett gigantiskt förspel. Vaknade upp och var sinnessjukt kåt och lite besviken. Den där klubben? Jag vill vara med i den! Det låter helt fantastiskt.

Mina konstiga matvanor del 752

Idag har jag ätit två frukostar, en klockan tio och en klockan två.

Sen åt jag två middagar, en klockan sex och en klockan elva.

Slut på dag! Imorgon tänkte jag satsa på en lunch och två kvällsmat.

Som glas

När jag precis börjat repa mig efter svininfluensa-missfallshärvan snubblade jag över något horoskop över närmaste veckorna. Och för Kräftan stod det, grovt översatt, glöm inte bort att vila, skärma av, stäng ner, säg nej. Det är inte vad man (jag) vill läsa när jag legat still i tre veckor.

Så jag beslöt mig för att strunta i det, för hallå, hur många tusentals astrologiska prognoser finns det? Jag ville bara upp ur vinterdvalan, upp ur sjuksängen. Men idag kom dagen då jag kände att jag orkar inte. Ställde in en dejt. Drar in mina tentakler. Andas. Mediterar mer än på flera år. Funderar mycket. Och snubben jag ställde in dejt med? Så jäkla bra bemötande, jag blir glad att du tar hand om dig och just nu är inget bråttom. Lugn och fin. En till liten dvala innan sommaren, det verkar rimligt.

Fy fan vad trött jag kan bli på mig själv ibland. Men jag läste en artikel om tjugo karaktärsdrag som kännetecknar kreativa personer så jag tänkte att jag kanske ska börja odla det som en ny personlighet. Kreativ Person. Hittills har alltid måendet varit i fokus. Så nu skiter jag i det och tänker att alla måenden som främjar Skapandet är okej. Deal? Deal.

Varje dag, ett liv

Igår; bitter och ledsen och övergiven och ensam. Upplevde for real att ingen bryr sig om mig egentligen och att jag endast har relationer och vänner för att JAG ser till att hålla kontakten osv. Ni hör ju hur gigantiskt mitt ego var.

Idag; glada barn som inte velat annat än att kramas. Grannen kom över i morgonrock och beställde kaffe och jag fick äntligen prata av mig. Och sms trillar in. Det är en liten bit kvar till full optimism men otroligt mycket bättre än igår.

Fucking tredagarsregel

Den där snubben som jag dansade med i lördags; innan han gick vad han om mitt nummer. Och då jag försökte testa min teori om dans fullt ut, eftersom vi bytte tio ord med varandra, så gav jag honom det. Mina fördomar/förhoppningar/förfäran var att han skulle skicka ett sms eller slå en signal inom loppet av en timme.

Men tiden går. Och inte ett ljud. I tystnaden har jag hunnit möta mig själv. Hoppas jag att han ska ringa? Och varför? Ego-smek? Eller nyfikenhet? Jag menar, hade jag varit eld och lågor hade jag tagit hans nummer. På det hela taget kändes det befriande att helt ha lagt bollen hos någon annan; jag har inte haft möjlighet att hemfalla åt mitt vanliga aktiva mönster.

I eftermiddags kom ett sms. Och hittills, det lilla jag vet om denna person; bra utsikter. Asgrym och rolig att dansa med. Bra på att kyssas. Snygg, tror jag. Och ett språk och grammatik som gör mig glad. Framförallt måste jag pinsamt nog erkänna att min respekt för honom har vuxit för varje timme han inte hörde av sig.

Danslogg

I torsdags, fem danstimmar uppdelade med pauser emellan. Folkmusik, reggae, psychadelisk rock.

I lördags, sju danstimmar i frikkin sträck. Här räknar jag inte korta pauser för att dricka vatten eller kissa. Elektronisk musik som allt eftersom bara blev tyngre och tyngre och hårdare och hårdare och fi fasen vad gött det var. Hela mitt huvud sjöng efteråt, trots öronproppar.

Först idag har jag träningsvärk, är fortfarande aningen uttorkad och i vanlig ordning har jag knappt ätit. Men lyckan! Lyckan!

I lördags träffade jag dessutom en snubbe på dansgolvet som det var så jäkla kul att dansa med. Snabbt och synkat. Och någonstans på morgonkvisten ledde den där dansen till ett mycket tillfredsställande hångel. Sen gick solen upp och jag mötte utmaningen att röra kroppen utan musik.

Takt och ton

Och så finner jag mig där, på ett dansgolv i en iskall lada mitt ute i skogen, omgiven av människor på alla håll. Ett litet hav, som gungar i takt. Och jag ler och ler och möter percussionistens blick på scen och minns när hans ögon såg på mig sist. Ser mig om i lokalen och inser faktum. Här inne finns fem personer jag legat med det senaste halvåret.

Ytterligare några jag kramats väldigt intensivt med, och kyssar utbytts.

Och däröver några där det bara funnits vibbar.

Jag tycker det är vackert.

Ännu vackrare blir det när jag vänder mig och faller in i en ny famn och ett nytt skägg och nya ögon. Turkos jacka och de djupaste bruna ögon och sköraste hjärta. Tiden försvann, vi satt ihop.

Och sen förstod jag att alla sett, och Snickaren kommenterade att han borde kunna värma mig inatt med en nick mot honom. 

Hippiefamiljen. Vi är många, hundratals. Och vi vill varandra väl, på riktigt. Ingen svartsjuka får plats. Dansen fortsätter och möten kommer och går och kommer igen. Varje dag tackar jag för det.

Living the dream

I början av tvåtusenfemton påbörjade jag en ny, ännu oavlönad, karriär som festfixare/eventplaner/festivalorganisatör. Och det är fan det roligaste jag någonsin gjort. Precis lagom av allt; sitta hemma och skriva texter, planera och göra scheman. Mejla artister, medskapare och ringa tusen samtal. Få ha kreativa spännande möten på fantastiska ställen med ashärliga människor. Dra på mig arbetshandskarna och lyfta, klättra, borra, gräva och bygga. Och med en regelbundenhet svida om och tillsammans med dessa eldsjälar dansa natten lång och skörda våra frukter.

Idag var det först arbetsdag då jag klättrade oväntat mycket på rangliga stegar. Och sedan höll jag i mitt första festivalmöte där jag är samordnare för cirka tjugo personer plus volontärer. Och jag var så nervös och att börja förklara hur jag tänker mig sommaren var som att kasta mig ut från en klippa. Rakt ut. Och vi satt på stubbar runt en eld och de lyssnade på mig och jag hade mitt block med min struktur och jag känner hur jag växer. Allt är möjligt. Och nu är jag trött, så där trött som man blir av att arbeta med kroppen och vara ute och tänka mycket och det är så skönt.

En av mina bästa högtider

Idag firar all världens stoners tjugonde april och önskar varandra Happy 4.20. Och det skickas hälsningar hej vilt över internet och alla är glada och peppiga. Särskilt fint gräs inhandlas. Det bjuds in till särskilt firande. Hålls demonstrationer och manifestationer. Det festas och röks och byggs broar.

(Sen att det dagen innan, nittonde april, är LSD:ns födelsedag stör ju inte heller. Då önskar vi varandra Happy Annual Bicycle Day och hedrar Hoffmans minne.)

Så känner du en hippie, skicka en hälsning idag!

Min fredagskväll

Blir booty-called och börjar asgarva. Längtar mycket efter närhet, och sex, men det där typen då jag bara känner mig älskad och sedd.

Lyssnar på Emil Jensens Mellansnack (Storytel har varit min livlina dessa dagar) och blir helt pepp på att boka honom till festivalen jag är med och skapar.

Lagar soppa med ingefära, vitlök, chili och linser. Det här immunförsvaret, det ska byggas!

Pussar mina barn i säng.

Ramlar ner i min egen säng och stönar mig igenom sammandragningar och känner att jag längtar. Efter...något. Någon?

Att helt plötsligt inte vara gravid

Det här med missfall, ingen picknick direkt. Jag vet inte vad jag hade trott men detta att det pågår så länge? Igår var värst med sammandragningar hela tiden och kopiösa mängder klumpar och blä.

Men det kör fortfarande på, och är liksom inte klart. Maler och blöder.

Och jag tror att jag väntar på att det ska vara fullbordat innan jag reagerar. Innan jag sörjer. Eller känner mig lättad. Eller vad jag nu kommer känna.

Just nu, hormoner överallt, öm kropp, febriga barn och lite för mycket på en gång.

Känner mig mest galghumoristisk och trött

Förra veckan blev jag sjuk. Jättesjuk. Och dagar gick och kom och jag blev inte bättre. Till slut kom en måndag och jag kravlade (fick skjuts) hundra meter till vårdcentralen. Och kräktes (pga av massiv huvudvärk) och somnade på en brits.

Innan jag visste ordet av låg jag i en ambulans (lugn och fin, inget akut) till sjukhuset och rakt in på akuten och en mycket hårdhänt och grundlig undersökning, inklusive ryggmärgsprov. Och till slut en lugn och skön avdelning, saltlösning intravenöst, panodil och så mycket äppeljuice jag ville.

Under dagen har jag sakta blivit bättre, ätit lite och kan stå och gå lite utan att dö och ni vet, börjar tro på ett liv igen.

Sen började jag blöda. Och ett missfall mitt i allt detta känns på något vis som att det passar helt in. Har fått tid på gyn imorgon bitti och ja, här ligger jag och djupandas genom suget i livmodern som jobbar som fan.

Jag söker inte något heteronormativt och monogamt men just i en familjebildande situation känner jag att jag vill ju ha barn med någon som verkligen vill ha barn. Men mig. Och vice versa. Det är grundbulten i min och Mannens relation, vi valde varandra som föräldrar oavsett övrig status på vår relation. Och det funkar. 

Den eventuella pappan till det här barnet är...sval. Mesig. Förvirrad, osäker. En bra människa men inte någon jag hade valt medvetet som pappa. Han bor fyrtio mil bort. Och jag räknar inte med hans deltagande i något, men han får gärna motbevisa mig.

Inatt drömde jag om en förlossning och vaknade med ett namn i huvudet. Så just idag har jag lite ångest över det. Att jag överväger abort av själviska skäl, enbart. Och att behålla barnet innebär en liten lättnad för det innebär att jag ger mig själv ytterligare två år innan jag behöver veta vad jag ska göra med mitt liv. Inte sant, men det är så det känns.

Nej, jag vet ännu inte hur jag ska göra...

...men det funkar. Har tagit nästan en vecka för mig att återhämta mig från festen förra helgen. Är nu hos mina föräldrar med ungarna och det är fint. Men intensivt. Och jag håller tyst om min graviditet. För det känns för abstrakt, och jag vet inte vad jag skulle vilja ha ut av att dela det. Jag tänker på det ibland. Och sen tänker jag på något annat. Och fortfarande äter jag som en gris och tänker att kanske kanske att det är slöseri med skapande. Behöver inte äta för ett liv som inte ska bli.

Behöver inte heller gå upp de trettio kilo jag precis gått ner.

Men hur ofta behöver man vara gravid? Väldigt sällan, skulle jag säga.

Föga förvånande har jag världens bästa vänner och skyddsnät och kanske är det just det som gör att beslutet inte är självklart. Varken abort eller bebis är en katastrof. Det bara är olika vägar.

Årets kalldusch

Jo. Jag råkar visst vara lite gravid.

Herregud.

Jag är i chock, på riktigt.

Magin

Just nu, en viss del av Skåne finns det tio kvinnor som på var sitt håll jobbar häcken av sig för att ro ihop årets fest. En syr madrasser, nån gör skyltar, fixar låtlistor, planerar maten, gör lampor, drinkbiljetter; you name it.

Jag har jobbat i lokalen hela dagen och med alla tusen listor hela kvällen. Roddat. Delat ut uppgifter. Planerat och uppdaterat berörda parter.

Detta är så sanslöst roligt, jag älskar varje sekund. Jag älskar hur vi setts fem dagar i rad och bara fixat. Skrattat så vi kissat på oss. Delat hjärtats tyngd och ljus. Visat svagheter och peppat varandra. Med dessa kvinnor finns en råhet och hjärtlighet som jag älskar djupt. Allt är okej. Och vi skapar magi. Tillsammans.

Liv och lust

Jag lyssnar på ljudböcker i rasande fart, skriver många långa listor på allt som ska ordnas dessa dagar. Jag går runt utan byxor och har tappat greppet om min menscykel och känner mig i allmänhet ganska hafsig. Gamla älskare hör av sig och jag blir förvirrad. Presumtiva älskare hör av sig och jag blir förväntansfull. Mina barn är så gulliga att jag smäller av. Jag glömmer ringa vänner, slänga återvinning och rensa rabatten. Jonglerar mängder med små bollar i luften och känner stressen men känner också att detta är bra, det är bra att kolla var mina gränser går. Jag övar på att ta på mig ansvar och att ge ansvar, att släppa och ha tillit. 

Just nu.

Ett liv.

Denna veckan, ett sudd

Tisdag - sov bort feber

Onsdag - trodde jag ja! Men var ändå vaken och ganska peppig.

Torsdag - migrän och ännu mer feber. Sovit i ett dygn nu, somnar snart igen. 

Hoppas och ber att det räcker nu. Att jag imorgon kan få gjort allt jag vill och äta mig pigg igen. Vara ute i solen. Se solförmörkelsen. Fira vårdagjämning.

Feberyra

Jag trodde att jag på fullaste allvar var klar med att vara sjuk. Och sen kom kill i halsen och tungt huvud och i sista sekund ordnade jag med barnen och deras pappa och däckade sedan. Sov i ett dygn. Idag mår jag mycket bättre och är glad för att jag lyssnade på tidiga signaler. De närmaste tio dagarna är fulla av sistaminutenfix, nästa fredag har ett av mina största projekt någonsin premiär. Bättre sova bort ett dygn nu, än halvkrasslig i en vecka.

Tillägg;

En liten röst som ropar mamma och en nedkissad säng. Och jag nästan skrattade, glad av det givna tillfället att bli sams. Att visa i handling att jag finns här även om vi bråkat. 

Sitta på knä framför henne och tvätta med en varm handduk. Bädda rent. Mjuk ny pyjamas. Kramar. Puss och godnatt och det tog inte mer än tio minuter men jag kommer somna mycket bättre nu.

Tack!

Vissa dagar alltså...

Jag brukar raljera och skoja om Lillebrors damatiska humör, och så ändå...så lik mig. Allt utanpå. Kommer fort, går över fort. Därför mer ängslig för Mumsan. Dessa tendenser hon har att svälja gråt, svälja känslor. Och så går hon in i nån slags roll vilket gör mig frustrerad eftersom jag inte kan hantera det som inte är äkta. Så jag blir arg och hon sväljer och spelar osv osv. Hoppas innerligt att den spiralen bryts med sömn, för idag var inget kul. Fina stunder, men jag vet inte hur jag löser konflikter med henne på ett konstruktivt sätt. Hon är bara fyra. Då kan jag sakna Mannens närvaro, han är bättre på det. Att lirka. 

Som förälder väntar jag ständigt på att bli genomskådad.

Mör, mörare, jag

Två barn, två kalas, fyra timmars körning (Skåne runt) och sex timmars sömn i kroppen. Alltsammans gick faktiskt sjukt smidigt och alla glada hela dagen men nu...känner mig som efter en riktigt djup massage. Plus koffeinstinn. Av någon anledning tycks jag dock ha någon princip emot att somna innan klockan nio, så nu försöker jag göra något fint med tiden. Som att svamla.

Jag ger dig min morgon

I can feel

everything you do

Hear everything you say

Even when you're miles away

Jag har alltid tänkt gällande Nasse att jag kommer alltid finnas där när hon är redo. Händelsevis en märklig projicering då det ju inte ens är så att jag är redo. Häromdagen kom det dock en insikt, att nej, det kommer jag inte. Jag älskar henne högt och innerligt, men det vi eventuellt har i romantisk/sexuell kontakt, det är inte något jag kommer vänta på för alltid. Det var skönt att känna så. Har inte sagt det till någon, allra minst till henne, men som vanligt förändrade den lilla insikten hela dynamiken.

Hon sov över inatt. Och jag gjorde kvällsmat som hon fick äta i sängen, frukost i sängen, kaffe i sängen. Mer än tolv timmar i sängen med henne, sovande, pratande, ätande, kramandes. Och till slut, med solen dansande i rummet, hånglandes och älskande. Trevande, långsamt, lidelsefullt. Kärleksfullt. Men ett lugn att vi trots allt har all tid i världen. Vi har varandra. Och även om jag inte formulerat tanken så har jag nog bett om någon form av bekräftelse som inte är tvetydig för att inte släppa alla förhoppningar. Hennes läppar och ögon, forskande, utforskande, mjuka. Ben och fötter och händer och knän och kyssar överallt.

Tid försvann. Rum försvann. Allt som fanns var våra kroppar, tätt tätt sammanfogade. Omslingrade. Panna mot panna. Hjärta mot hjärta. Efteråt sublimerade vi i sann tantrisk anda och hon virvlande in i en dusch och iväg och jag är kvar. Avslappnad och mjuk och en säng med röriga lakan och ett rum som doftar av oss. Och en känsla av evinnerlig tacksamhet. 

Det som uppfyller mig

Samtalen. De mängder av diskussioner och mejl och kommentarstrådar och sms jag fördjupar mig i varje dag. Massiva mängder information. Och det livar upp mig till den grad att jag nästan blir utomkroppslig. Mitt senaste tillskott i kommunikationskanaler är Skype och det är nästan läskigt. Att prata med Lucius i timmar, höra honom säga mitt namn, och se honom lyssna. Att se honom. Att han ser mig. Att vi skrattar och skämtar och jag vet i mitt hjärta att detta är en människa jag alltid kommer minnas, oavsett om vi aldrig ses.

Och han säger att jag har inspirerat honom så mycket på denna korta tid, att mina råd alltid uppfyllt honom med tillit och hopp och jag känner mig sedd och hörd. Det är ett hav emellan oss, men det spelar ingen roll. Och jag fastnar ibland i hur ung han är, och han bara skrattar och sger att det är kontraproduktivt. Han kallar mig gudinna och vill veta vad jag vet och vad jag tror och tänker om allt. Vi har likadana ögon, exakt samma färg och jag känner mig lugn och pirrig i hans närvaro. Hans ord har gått rakt in i mig från första stavelsen. 

Och med honom, och min senaste (vad ska vi kalla honom?) har jag även börjar kommunicera genom att skicka låtar som förklarar känsloläget. Som ljudrebusar över internet, känslor och längtan och komplimanger så stora att det svämmar över. Omtänksamhet. Framförallt upplever jag en otrolig uppriktig önskan om välmående. Och det gör mig gott. Jag kan sakna och längta och ge uttryck för detta och bara mötas med vänlighet, det är inget problem. Och allt detta, alla dessa människor och möten bygger upp till något. Något viktigt. Kanske börjar jag ana konturerna av det, kanske börjar jag få en känsla för vad det är jag skapar. Och kanske är det inte viktigt. Processen är fantastisk och jag njuter av varje sekund.

Säger godnatt till mina män, släcker ner och ändå, så många saker att skriva. Lösa trådar knyts samman. Idéer sprutar ut. Och kroppen, den börjar kännas som jag minns den. Starka muskler, en kontrollerad smidighet. Lätt till avslappning. Lätt till uttryck.

Och det är intressant, när jag tagit mig an utmaningen att sätta gränser får jag möjligheterna hela tiden. Framförallt i fråga om att prioritera aktiviteter; jag kan inte vara överallt. Göra allt. Och det känns nyttigt.

Min senaste snubbe (för ny för ett smeknamn) är så jäkla bra på att bekräfta mig när jag möter mina rädslor och det är otroligt upplyftande att ha någon som bara hejar på utan att varken problematisera eller förenkla. Bara ser på mig och ser mig. Jag vill ha mer av det. 

Ikväll var månen gigantisk och brandgul...

...och jag gick nog ganska långsamt den sista biten hem. Fullproppad på intryck. Känslor. Tillstånd. Energier. Bara några timmar tidigare stod jag halvnaken i ett varmt rum med underbara kvinnor och dansade allt vad hjärtat kunde bära.

Ytterligare några timmar innan det stod jag på ett trottoar och grovhånglade.

Igår kväll låg och loj och mjuk och blickade in i ett par ögon och är mjuk och tyst och han viskar

Jag ser dig

Och jag vet väl det, just därför är det så läskigt. Kanske är han inte min, men vet ni, jag tror att han älskar precis som jag gör. Han är ärlig och uppriktig och tydlig och mjuk och fast och förankrad och luftig i en salig röra.

Jag gjorde plats för relationer som faktiskt får mig att växa. Det gav resultat. Nu är frågan om jag är modig nog...och inte har jag kommit såhär långt för att fega ur.

Alla dagar kantas av ord

Jag skriver, jösses vad jag skriver. På engelska och svenska och ibland på franska. Och jag formulerar tankar och känslor och kommunicerar konstant. Ibland när jag inte skrivit här på länge tänker jag att det behövs en uppdatering, en ifyllning. Men inget här är baserat på kronologi så varför ens försöka?

Jag känner mig snabb som blixten, vass och hög och klar och får det jag vill göra gjort i en rasande takt. Även där, jag skriver, jösses vad jag skriver. Och pratar. Och tänker. Och undervisar. Och hittar lärare, vägvisare. Människor tvärs över hav, som jag aldrig träffat i fysisk person men som på något vis tar sig in i mig och gör mig ödmjuk. Och jag sjunger och jag yogar och jag öppnar upp och bjuder in men också sätter gränser. Förtydligar. 

Och jag vandrar gator, byter stad och miljö, ser människor i ögonen och skrattar. Dansar på trottoaren, själv, mitt på dagen. Jag är starkt och stor och i ett överflöd. Det är inte en affirmation, det är en ren sanning. Och jag kramas mycket och sedan ännu mer. Skrattar högt och mycket. Vaknar av försiktiga fingrar längs min rygg. Somnar till snälla sms. Sticker min arm under vännens, pratar pratar och det tar aldrig slut. Blir bjuden på middagar. Går ut på lokal. Somnar på soffan och yogar naken. Säljer mitt sista röka, köper för mycket snus, glömmer bort att äta. Längtar efter tröjväder, längtar efter hångel. Gör presenter, glömmer bort födelsedagar, och städar sporadiskt och frenetiskt. 

Allt är rörelse, det kan inte existera något utan det. Stillhet är endast en lågfrekvent rörelse, och kanske kanske börjar jag faktiskt få kläm på dynamiken mellan frekvenserna. Att krama det mesta ur ett vortex och inte oroa mig för att det kommer bli för mycket. Ge allt. Och sedan fullständig vila. Kanske springer jag från något, men jag vill helst tro att jag snabbt tar mig till något. 

Mars och eld

Mitt år börjar ta fart efter vintervilan och jag får påminna mig om att andas. För det är inte övermäktigt, alla projekt. Det finns luckor i kalendern. Men det är många trådar. Och det är många idéer och planer och förhoppningar och människor.

En mycket viktig tid, den som kommer. Kan ej specifiera varför men det känns avgörande. Jag ställs på prov. Hur stark är min tillit? Hur öppet är mitt hjärta?

För någon vecka sedan gick planeten Mars in i Väduren och jag märkte av den skiftningen så starkt. Och all denna eld märks fortfarande. Jag är varm hela tiden, jag svettas när jag sover. Jag äter helst kall mat. Jag har närmare till ilska och irritation. Jag kan nästan inte vara stilla, måste ordna med saker hela tiden. Och jag känner att torrheten i luften och det att jag är i rörelse får min kropp att värka. Det är även denna eld som gör att jag inte säger nej till något. Eld är initierande, och med våren är det dags att sätta frön för att ha något att odla. Mina två senaste relationer har inletts på våren, inser jag nu. 

Andas djupt, och hoppa. Flyg. Sväva. Brinn. Borra ner hälarna, förläng ryggraden, öppna upp bröstet. Slappna av i bäckenet och den uråldriga svansen. Välkoman cirkulation och rörelse. Låt elden förbränna allt som inte är gynnsamt. 

Detta är min bön. 

En helt vanlig torsdag i februari

Jag vaknar med en känsla av sommar och att jag kanske försovit mig? Och minsann, klockan är nästan tolv och jag accepterar att det där mötet i Lund på eftermiddagen, det kommer jag inte vara med på.

Och yogan igår kväll satte igång en sista utrensning av allt detta sjuka i min kropp och jag riktigt känner hur systemet jobbar för att bli friskt. Så under det känner jag mig liksom...energi. Lust. Pigghet. Välkommen!

Som en stabil och härlig vind sveper jag sedan runt hemma och mejlar folk, ringer supporter, beställer grejor, tvättar, diskar, fixar mat, städar, plockar. Dricker te och lyssnar på ljudbok. 

Ger mig ut och ordnar ännu fler saker på listan; återvinning och posten och affären.

Och kommer hem.

Och nu. Helt slut. På ett skönt sätt. Men bihålorna pulserar och huvudet är tungt och jag tänker 'kämpa kroppen, kämpa!' och hostar och bäddar ner mig i soffan. 

Jag tänker en kväll med serier och te och kanelbulle och snus och en öl. Nya skor och avocado och imorgon, då, då är jag frisk. Helt och hållet.

Natt

och jag är alldeles hoppig och skuttig

(med tanke på alla fantastiska planer och fina människor och upplevelser och möjligheter)

och samtidigt så trött så trött

(med tanke på varit däckad av sjukdom i tio dagar och ligger efter med så mycket)

och lite orolig

eller om det är nervös

eller förväntansfull.

Hur känner man egentligen skillnad?

Fjärilar i magen hela tiden och alla dessa ögon och hjärtan och famnar som virvlar förbi

några ord från Henne (du är snygg!)

och Nasse min Nasse

och Snickaren som ler och lyser som solen

och Massören.

Och jag får en del panik, vill slita mig loss från allt det påbörjade, oavslutade. Vill knarka nytt, nya människor, nya möten, nytt nytt nytt. Obörjat. Oslutat. Dopamininducerande.

Och sen.

Jag har mitt plexiglas. På gott och ont.

Det finns ju något varmt i det välbekanta. Något jag älskar med att veta att man har en

historia

ihop

vi har ordlösa stunder och långa samtal och fysiska kroppar och det är ju det,

jag älskar relationer.

Jag älskar människor.

Jag älskar mina människor.

Natt

och jag är alldeles hoppig och skuttig.

Hejhej!

Lek; skriv en text på säg, minst tio meningar utan att korrigera autocorrect. 

Men annars, såhär på andra sidan tre dygn i feberdvala känner jag mig både pånyttfödd och överväldigad av livet. Slut på linser, ringa olika kundsupport, skriva saker, förbereda möten, och yogaklassen, och tvätt och sjuka barn och hur blev det så smutsigt här hemma fast jag bara låg stilla i sängen?

Och äta. Herregud vad skönt det var att inte behöva äta något av substans på typ fem dagar. Kanske skulle jag ge mig på en omvänd fem:två diet? Fasta i fem dagar och äta i två? Det var inte en dum idé faktiskt. Tål att tänkas på.

Smått och gott

- Har beställt pärlor till mina dreads och känner mig så himla nöjd.

- Tror snart att jag aldrig kommer bli frisk

- Har helt fastnat i Downton Abbey

- Kan ofta inte riktigt hantera hur lyckligt lottad jag, och skakar bort känslan fort

- Räknar dagarna till slutet av mars, av många anledningar

Skapa mitt eget liv

Vilken välsignelse det är. Att jag har all frihet att kasta mig in i projekt och skapa det jag vill skapa.

Som att ikväll har jag detta eminenta;

Spellistmöte.

Grymma kvinnor, mat och kaffe och timmar då vi gräver ner oss i musik. 

Det skrivna ordet och mitt hjärta

Jag har alltid älskat text. Förlorade mig i böcker sekunden jag lärde mig läsa. 

Och vad var jag, tretton? när internet kom och detta ofattbara att det fanns mängder av människor att kommunicera med via text. Ord. Bildlöst och ljudlöst och så många fina människor jag mött på  internet. Genom långa mejl, mening efter mening utkastade i en rymd som jag inte alls förstår och uppfångade av någon på samma våglängd. Under dessa år har jag utvecklat en fingertoppskänsla för människor genom deras ord. Men något säger mig att det är mer än ord jag läser. Jag får mer information om personen mellan raderna och jag förstår inte hur det går till. Men det händer och jag litar helt på min inte kompass.

De senaste månaderna har mitt ständiga mejlande tagit en ny form genom fantastiska grupper på facebook. Människor över hela världen med vissa gemensamma intressen och helt plötsligt kan det trilla in ett mejl från någon fin människa, det händer flera gånger i veckan.

Men det är något extra särskilt med Lucius. Vår kontakt är så stark att jag tappar andan. Vi möts och drar och ser varandra och orden rinner ut och skapar något helt enastående. Han är amerikan och så ung att jag stundtals blir mer än lovligt fördomsfull. Men han ser min själ. Jag vet inte hur. Inatt fick jag bryt på att snubbla över trestaviga engelska ord och skrev ett par rader på svenska. Han översatte, och skrev tillbaka på mitt språk. 

Och till slut, hans natt och min tidiga morgon så frågar jag

är det bara jag som tycker detta är oändligt speciellt?

Och han svarar

du vidgar min själ.

Idag känns allt overkligt. Veckor av skrivande och ändå var detta helt överraskande. Det var länge sedan jag blev såhär förälskad enbart via mejl. Ord. Text. Och något mer. Men våra själar sitter ihop och jag är tacksam över att vi fick hitta varandra såhär.

Märklig söndag

Först sova tolv timmar men ändå i te känna mig helt vaken.

Umgås med barnen, särskilt Lillebror som är sjukt social just nu.

Börja mejla med främmande karl från Texas, en karl med skägg och dreads och det tar väl vaddå? Fem minuter så är mejlen väldigt...heta.

Får Millemuffen på lunch, är vid det laget genomblöt av kåt. Så vi pratar trekanter och dildosar och onani.

Och jag gör semlor. Spritsar grädde och känner mig duktig.

Inser att bristen på kaffe kan varit tröttheten.

Dricker mycket kaffe.

Blir speedad i huvudet, börjar spotifya musik till spellistorna. Jonglerar barn. Lyssnar musik. Städar. Lägger barn.

Lägger mig i sängen.

Pratar med han från Texas. Ordnar Skype. Startar videosamtal.

Nakna är vi båda.

Och så blir jag av med någon slags video-oskuld, för sannerligen, detta har jag inte gjort förr.

Kommer.

Och nu tänker jag mycket på min engelska accent, som tydligen var sexig, och på att jag måste åka till USA snart. Och på semlan i kylen.

Nämen, helt kort då

Försökte mig på någon slags längre berättelse men det gick inte så vi kör såhär då;

Tidigt tidigt lördag morgon var jag inbegripen i en trekant på ett köksgolv i ett hus fullt av sovande människor.

Så kan det gå.

En nyfunnen gammal insikt

Jag har ju precis allt jag behöver.

Jag är älskad och omtyckt och trygg och gör bara det jag älskar och tycker om och jag har magi i mitt liv och en mening och syfte och många relationer som betyder mycket. Allt.

En fin kärlek med tillhörande fysiskt umgänge hade jag inte tackat nej till. Men det är mer strössel än glass. Och glass har jag i överflöd.

Tecken täcken tecken

Samtalet, åh, samtalet. Blickarna och orden och allt som målas upp i luften. Närvaron kontakten och

hon sitter i min soffa med sina blonda dreads och norrländska och lyssnar verkligen lyssnar

och berättar

verkligen berättar

och vi pratar om tiden och gåvorna och det som inte går att ta på

och kvinnorna

och hon säger

Det är kanske därför det inte funkar med männen. För att det är en kvinna du ska ha.

Och luftslottet som hinner byggas upp på en sekund, på ett ögonkast. Frågetecknen. Vill jag? Vad händer nu?

Just idag är ångesten sirapstjock.

Men jag ska äntligen få hämta hem mina barn.

Och ikväll är det Måndagsklubb. Och jag blir lycklig var gång jag minns min piercing. 

Jag har mycket att se fram emot.

Min helg var fin.

Men ändå. Det är lite svårt att andas.

Just idag.