Jag älskar min själ.

Men är inte lika säker på att jag älskar min person. Hon jag är nu började jag bygga som artonåring. Nu känns det för trångt. Eller. Jag vet inte. Jag vet inte vad som är kvar efter den här demonteriningen. På ett själsligt plan känner jag mig friare och lyckligare än någonsin. På ett personligt, världsligt, plan känner jag mig vilsen och liten. Och det är faktiskt okej.

Allt detta gör mig folkskygg. Selektiv. Lite dålig tajming eftersom jag bygger festival de närmsta två veckorna och sedan är festivalgeneral. Men det är ett överflöd av kärlek och kreativitet och det är alltid som balsam.