Nästa kapitel

Så kom dagen jag vetat om hela sommaren. Dagen då Savanten ska spela på festivalen jag är med och anordnar och den dag då vi oundvikligen kommer att träffas. Efter ett möte jag vet berörde oss båda djupt och sedan en sommars radiotystnad. För två månader sedan skickade jag ett sista sms med innebörden - allt är lugnt.

Men jag visste ju inte. Skulle han ignorera mig? Vara dryg? Kaxig? Hånfull? Flyktig?

Så i min hamsterutklädnad (kängor, strumpbyxor, kort tajt klänning, stor pälsväst och målade morrhår) går jag för att kolla deras soundcheck.

Och den kramen.

Den värmen.

Många timmar senare finner jag honom igen i mörkret. Vi sätter oss under en filt och pratar. Först ganska allmänt. Nära nära. Och sedan pratar vi, på riktigt, om vad som hände. Han ber om förlåtelse. Och jag känner i hela mig hur något vridits ett varv runt och vad vi än är för varandra har vi kommit närmare, varandra och oss själva.