Process

I tisdags fick jag en kort men intensiv massage av Gangstern. 

Redan någon timme efteråt kände jag hur det liksom började röra sig i mig. Som något sakta rörde sig upp mot ytan. Svart. Tungt.

Och jag skriver till honom att nu, nu kommer det. Och han svarar, säger åt mig att andas.

Du fixar detta.

Sen dess är det bara ett töcken.

Det är inte så att jag mår dåligt, egentligen. Men all denna gamla sorg som jag släpper taget om passerar genom hela mitt system.

Det gör ont. Det förlamar mig.

Han ringer innan han lämnar landet.

Du är helt redo för detta. Släpp det. Det kanske tar några dagar eller en vecka, men sen är du klar. Gråt bara. Du är okej. Förlåt dig själv, jag hör att du tycker det är svårt. Andas. Var arg på mig om du behöver, men du vet att jag hade inte satt igång detta om du inte låtit mig.

Och jag gråter och gråter och gråter och gråter. 

Han säger mitt namn.

Jag gör detta själv. För min egen skull. Men himmel, himmel, att inte vara ensam är det som just nu håller mig samman.