- Jag älskar dig.
Han gör ett oefterhärmligt ljud, ett skratt och en fnysning och ett stön. Och säger
- Det där var väl inte svårt? Och, det är ju underförstått. Fast det kanske vi behöver säga ibland?
- Ja, jag behöver det.
- Men du. Du vet ju. Du vet ju att jag älskar dig. Det är ju själva förutsättningen för allt.
Och sen är det liksom slutpratat om det. Men i mig bubblar det över.
Jag älskar honom för att han aldrig kommer smeka mitt ego. Jag älskar honom för att han inte skrattar åt mina skämt. Jag älskar honom för att han tror på mig. Jag älskar honom för att han utmanar mig. Jag älskar honom för att han är det snällaste jag mött. Jag älskar honom för hur han är med sina barn. Jag älskar honom för hur han pratar om sånt han älskar. Jag älskar honom för hans intellekt och kunnande. Jag älskar honom för att han varje morgon går upp före mig och säger åt mig att sova mer. Jag älskar honom för att han gör så gott kaffe. Jag älskar honom för att han ser all min svärta och omfamnar den. Jag älskar honom för att hans röst gör mig tyst. Jag älskar honom för att han låter mig vara ifred. Jag älskar honom för att jag alltid får komma till honom. Jag älskar honom för att han visar mig vägen jag inte vågat gå förr. Jag älskar honom för att han får mig att känna mig skör och ömtålig och stark och oslagbar. Jag älskar honom för att jag vet att han är rädd och han gör det ändå. Jag älskar honom för att han inte tränger sig på men aldrig backar när jag försöker gömma mig för det som är viktigt. Jag älskar honom för att han är ödmjuk. Jag älskar honom för att han aldrig låter mig göra mig mindre än vad jag är. Jag älskar honom för att hans själ är det vackraste jag någonsin mött.
Och en miljard saker till.
Och tusen till.
Och en.
Åh. Fint.
SvaraRadera