En torsdag i september...

...vaknar jag i en säng i ett kök i Lund. Jag dricker te med min vän, sitter på hennes säng och pratar så länge att jag till slut får lite bråttom. Dusch, kläder, smink i en dundrande fart och ut genom dörren med kjolen fladdrande runt benen.

På plats på habiliteringen och eftermiddagens jobb; att i tre timmar prata om mig och diagnoser och sex och relationer med en grupp föräldrar till ungdomar med diagnos. Känslan när folk slickar i sig varje ord man säger. Som ställer frågor och vill verkligen höra mina svar. 

Och vidare till Malmö och en träff med Savanten. Vars ögon är blåare än is och hjärta och hjärna och långa ben och hjälp vad jag tycker om denna människa. Kärlek för människor kommer liksom i vågor och för mig är det nästan en utomkroppslig upplevelse. Det drabbar mig. 

Två kaffe och två öl senare lämnar jag Malmö. Kör genom stan, lyssnar på Hello Saferide och solen går ner bakom mig och Skåne är som ren magi, som alltid. Får ett infall, ringer ett samtal och fyrtio minuter senare sladdar jag in på Snickarens gård och vi har picknick i hans husbil tills det blir mörkt och kryper sedan upp i hans soffa och dricker te och pratar och allt känns välbekant och lagom och jag åker hem och Bullen ligger i sängen och äntligen får jag ta av mig kläderna och slänga ur linserna och bli omfamnad av min säng.

Dagar som denna känns som den perfekta genomskärningen av mitt liv. När jag känner mig lycklig och närvarande och att jag gör precis det jag vill göra.