Jag söker inte något heteronormativt och monogamt men just i en familjebildande situation känner jag att jag vill ju ha barn med någon som verkligen vill ha barn. Men mig. Och vice versa. Det är grundbulten i min och Mannens relation, vi valde varandra som föräldrar oavsett övrig status på vår relation. Och det funkar. 

Den eventuella pappan till det här barnet är...sval. Mesig. Förvirrad, osäker. En bra människa men inte någon jag hade valt medvetet som pappa. Han bor fyrtio mil bort. Och jag räknar inte med hans deltagande i något, men han får gärna motbevisa mig.

Inatt drömde jag om en förlossning och vaknade med ett namn i huvudet. Så just idag har jag lite ångest över det. Att jag överväger abort av själviska skäl, enbart. Och att behålla barnet innebär en liten lättnad för det innebär att jag ger mig själv ytterligare två år innan jag behöver veta vad jag ska göra med mitt liv. Inte sant, men det är så det känns.