Det magnifika med kärleken

Det pågår mer i mitt liv än den här relationen - det är barn och vänner och skola och hem och familj. Det handlar mycket om vad jag egentligen ska göra, vart min plats är. Om försörjning och syfte, om kapacitet och förmåga. Fram tills för en handfull veckor sedan hävdade jag att jag inte skulle ha tid med en fast relation, att jag inte ville vara det viktigaste i någons liv.

Så denna kärlek, den liksom drabbar mig. Vi växer stadigt in i varandra och tiden tycks inte räcka till för allt vi vill göra med varandra. 

Kärleken drabbar mig.

När han sjunger en koral med skrapande röst.

När han kommer till mig med choklad när jag har en dålig dag.

När han sitter med min dotter i famnen och tittar på film.

När hans blick blir dimmig av att röra vid mig.

När han drar ett dåligt skämt och jag är övertrött och vi skrattar så vi gråter.

När han memorerar precis hur jag vill ha mitt kaffe, vilket snus jag snusar, vilken choklad jag gillar.

När han lägger sin haka på min hjässa och sina varma stora händer på min mage.

Kärleken drabbar mig.

Jag blir lätt och yr och tung och torr i munnen. Jag mår nästan lite illa och kan inte sluta le. Jag får svindel och måste titta bort, hitta mina fötter. Och varje gång vi ses blir det mer och mer. Och jag känner mig rå och blottad och hudlös - och denna gång ska jag inte gardera mig, inte skydda mig. Detta är en kraft jag vill njuta av, vara närvarande i även när det blir läskigt.