Det är inte meningen att tiden inte hänger ihop, att jag inte förstår begrepp och tidsramar. Jag tappar bort mycket nu, minnet läcker som ett såll. Jag är så trött att jag somnar om jag är tyst i tre minuter.
Jag är fantasilös och tvär och arg och har så ont i varje fiber varje sekund som en dov ständigt pågående vibration. Hopplösheten i att detta inte är första gången i detta kolsvarta tjärkletiga förvillande hål. Det är inte första gången, och jag börjar kapitulera inför att det inte är den sista. Och jag undrar om livet kommer vara en hinderbana, någon slags långdistanslöpning där framgången mäts i hur länge jag lyckas hålla mig uppe. Tio månader i sträck är mitt rekord. En månad i hålet och sedan tio månader till. Så nästan nästan två år med bara ett litet fall.
Dessa ord jag så sällan säger högt för att beskriva min verklighet.
Depression. Ångest. Panikångest, som en kraftfullare variant. Utmattningssyndrom. Självdestruktivitet. Strösslas med suicidala tendenser som jag verkligen inte orkar med.
Det är som att leva med tickande bomber inom mig. För det mesta går jag försiktigt och stilla för att inte få någon att brisera. Så blir jag trött på att vara försiktig, trött på att vara rädd och kastar mig ut i något, som en kamikazepilot - för någonstans finns ju den där upplevelsen av att jag skapar allt detta själv. Och jag kan välja själv. Och det brukar funka.
Men så kommer det smygande.
Och till slut har jag inget annat val än att låta det ta över mig. Att sjunka. För jag orkar inte simma, inte ens hålla mig flytande. Så jag sjunker. Ner i djupet. Och ger efter. Och ber en bön att det ska finnas en botten att ta avstamp ifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar