Svårsmält

Jag kan inte riktigt hantera hur jag först skulle åka hem vid lunch. Och på väg till tåget frågar han mig om jag inte vill följa med och göra skattjakt?

Några timmar senare, när han igen ska släppa av mig vid tåget och undrar om jag inte ska hänga med och käka middag? Och jag nekar ihärdigt och tar mig till Malmö och har planer och vänner och allt sånt men efter några timmar

kan jag komma tillbaka?

Och självklart.

Så jag sätter mig på nästa tåg och promenerar fyra kilometer mitt i natten

bara

för att få sitta i hans närhet.

Vila i hans blick. Vila i vår sfär.

Känna hur ytterligare barriärer sprängs. Han talar om min känslighet. Och vi möts och vi drömmer om varandra på nätterna och har telepatiska samtal hela tiden och han är så nära så nära så nära.

Inget är självklart. Allt är skört och illusoriskt. Det mänskliga, det egocentriska. Rädslorna. Begränsningarna.

Och i detta.

Tryggheten och tilliten och tron. Det stabila och gudomliga och gränslösa och visionära.

Han tar inte i mig

och berör

varje

fiber

av min existens.

Vi rör knappt varandra 

och jag har

aldrig

varit

så nära en annan människa.

Tack.