Jag tycker inte att det är så vanligt att folk ser mer än det man väljer att visa upp. Och även om de plockar upp saker så sker det liksom omedvetet. Han ser. Och han synar mig. Han ser all min potential och tillåter mig att vara allt jag är. Allt jag inte är. Våra samtal är till stor del att han säger sånt jag tycker är jobbigt att höra, jag tjafsar emot, han säger åt mig att vara tyst, jag lyssnar. Motvilligt. Sen pratar vi om min motvilja. Och jag berättar om min längtan efter honom, att även om vi ses så ofta som är praktiskt möjligt känns det ibland som en...
...evighet, fyller han i.
Och hans ögon är som en stjärnhimmel och han bjuder in mig till sitt hus. Och jag berättar om mina senaste genombrott och han säger såklart det jag minst av allt vill höra men jag käftar inte emot (!) utan håller vidden av hans ord i min varelse och han håller om mig och ger mig nästan en örfil och kysser mig på pannan och det är något med det där. Att vi valt att inte vara fysiska med varandra och på något sätt försöker navigera i hur fan vi ska visa all den här kärleken för varandra.
Han är min bror och min lärare och min skyddsling och min partner och älskare och vän och elev och tusen saker till. Ruinerna av mitt ego skriker högt på hjälp och jag faller in och ut i rädsla. Det är upp till bevis. Det är inte bråttom men det är nu det gäller. Och det är det mest subtila av möten, samtidigt som jag känner mig mer djurisk än någonsin. Fly eller fäkta? Och jag är en krigare och en prästinna och ett orakel och ett barn och aldrig har allt jag studerat innan känts både så relevant och överflödigt. Aldrig har en person känts så relevant och överflödig för mig. Jorden kallar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar