Om närheten och om utrymmet

Detta jag upplever nu är lite som en ständigt pågående orgasm. I två år har jag jobbat som ett litet djur för att lära känna och förändra mina relationsmönster. Och länge länge var jag så arg, sur på mig själv, för att jag inte tycktes fatta grejen. 

När det äntligen föll på plats, när jag äntligen manifesterade nytt, när förändringen visade sig i konkret form; herregud. Herregud! Det är knappt ens ett rus, det är bara en enorm inandning efter att inte fått luft på länge. 

Och allt det där att tänka på vem som skrev sist och om vad och hur länge sedan det var och hur tätt man ses och hur man dämpar uttryck av kärlek för att inte skrämma bort? Inget sånt. Alls. I flera veckor har vi dagligen skrivit till varandra och utöver det setts i skolan. Utvecklingen har skett så naturligt och alla dessa små saker som jag hängt upp mig på. Huruvida han satt sig bredvid mig på lunchen. Att han bjudit mig på kaffe. Att jag tänkt på honom på morgonen, gjort mig extra fin. 

Och nu är vi ihop.

Och vi hånglar i korridorerna och samtidigt, ibland när vi spelar på lektionerna så glömmer jag bort att vi är ett vi och vi är något annat. Hur jag inte behöver anstränga mig för att skapa utrymme eller att komma nära - det sker helt naturligt.

Och inte en sekund behöver jag en fundera på om han verkligen tycker om mig - han ser och bekräftar och säger ifrån och uppmuntrar och skäller och klappar om och hyllar mig.

Detta är något nytt. Allt är nytt.