Det blåser som fan och du skolkar från någon lektion och jag, ja, jag är liksom bara tvungen att veta om det fortfarande finns kvar. Alla känslor. Självklarheten. Ömsesidigheten.
Som tonåringar hånglar vi, går hand i hand, en runda i affären, har råd att köpa en dosa snus för vi är båda panka, en promenad i blåsten och vi måste stanna och kyssa varandra varannan meter.
Lukten av din t-shirt när jag borrar in näsan i ditt bröst och mumlar fram, hastigt och oförfinat vill du bli ihop med mig? och ditt skratt.
Ditt skratt som mullrar som åska, du som jag som är högljudd och tar plats och har direktkontakt med hela ditt känsloliv. Du som jag som är intelligent och nyfiken och så mycket som barn. Inget världsvant, inget cyniskt, ingen nonchalans.
Jag är kär i dig. I din norrländska, i dina stora händer som gör magi med vilket instrument du än tar upp. I hur du snöar in på grejor, i din klädstil, i din passion.
Du.
Du som jag som älskar innerligt och hämningslöst. Som inte spelar, som inte har en agenda, som älskar improvisation.
Jag är så värd dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar