Vad man ser i solen

Om man skulle likna Mannens och mitt förhållande vid en natt, och att tiden efter separationen var gryning så kan man säga att just nu är det full dag. Jag ser allt med skrämmande tydlighet och jag kan inte förstå hur jag lyckades normalisera de omständigheterna jag levde i. Om jag var diplomatisk skulle jag säga att vi tar fram det värsta i varandra. Om jag var känslostyrd skulle jag nog inte kunna säga något alls, bara frysa i panik.

Vi hade något slags gräl igår, där han kom in med något jag delat med mig av i ett väldigt fint och intimt samtal vi hade häromdagen. Det är verkligen inte vanligt och jag var glad över att vi kunde mötas på det sättet. Men så igår hade han (tydligen) en dålig dag och tar en bit information ur sitt sammanhang, virder runt och förstorar och helt plötsligt är sanningen den att det är mitt fel att ingen tycker om honom. Det är mitt fel att hans vänner sagt upp kontakten. För jag går tydligen runt och smutskastar honom och det är mitt fel att ingen av hans relationer har fungerat de senaste sju åren.

Skulle man göra ett manus av de ord som yttrades så skulle det möjligen kunna tolkas som en diskussion. Men ju längre samtalet fortskred blev jag rädd, för det kändes som att minsta oövertänkta ord eller formulering skulle provocera honom och han skulle slå mig. 

Och här har jag undrat varför jag tar så stort ansvar i mina kärleksrelationer just gällande formuleringar. Att jag, utan att ens vilja, lägger märkligt mycket tid på att hitta precis rätt ton för att inte skapa obehag eller ilska. Nu kan jag ju förstå det. Och samtidigt kan jag inte förstå hur jag levde i det så länge utan att reagera? Eller jo, jag reagerade ju, jättemycket, men inte så jag förstod varför. 

Jag vet inte vad som händer nu. Men det här med förtroliga samtal, det vill jag inte göra mer. Och det är väl dags att ta tag i den där skiljsmässan. För så länge vi har en opersonlig föräldrarelation så funkar det bra. Jag orkar inte bråka.