Eventuellt ett karmiskt kvitto?

Jag glömmer bort sånt jag gör för folk. Kan ej förklara hur, men kan berätta om känslan att vara fullkomligt utbytbar, både den sköna och mindre sköna aspekten. Häromkvällen berättade Grannen om när hon inte mådde så bra förra vintern. Hur jag hämtade henne från sjukhuset, bestämde att hon skulle bo hos mig, satte henne på johannesörtskur och satt sedan kväll efter kväll och pratade. Såg depressionen rakt i ögonen och tvingade henne göra roliga saker. Jobbiga saker, som att skaffa lägenhet, slå rötter och finna jord.

Hade helt glömt detta.

Har säkert glömt mycket annat.

Men vad jag har lagt märke till är de ofantliga mängder bekräftelse jag fått den senaste tiden. Stora ord som altruist, genuin, fantastisk, strålande, magisk, sagolik, magnifik. Ord om min kompetens, person, utseende. Och jag står där med gapande mun och liksom

har jag faktiskt blivit den där personen jag alltid drömt om att vara?

I tio år har jag dagligen arbetat med att utveckla min person. Skärskådat mig själv. Skalat ner. Lagt på. Korsat gräns efter gräns, tappat principer och åsikter. Varit irriterad på att vara så styrd av blodsocker, sömn och kyla; har lyckats släppa det. Kan fortfarande lägga märke till det, men har en distans. Undersökt och testat vem jag vill vara i sociala sammanhang. Blivit tystare. Roligare. Mer avslappnad. Omfamnar mina vänner utan att döma, störs av min fortfarande alltför närvarande kantighet och lättstötthet. Tar upp mer plats, skapar mer plats åt andra. Tar ansvar för vad jag tror på. Att alltid vara generös med min tid, mina känslor, min energi.

Och nu är det tydligen dags för detta: att ta emot. Bekräftelse och kärlek och hjälp. Ibland går det bra. Men jag tucker det är svårt. Och jag är rädd som fan.