Säger godnatt till mina män, släcker ner och ändå, så många saker att skriva. Lösa trådar knyts samman. Idéer sprutar ut. Och kroppen, den börjar kännas som jag minns den. Starka muskler, en kontrollerad smidighet. Lätt till avslappning. Lätt till uttryck.

Och det är intressant, när jag tagit mig an utmaningen att sätta gränser får jag möjligheterna hela tiden. Framförallt i fråga om att prioritera aktiviteter; jag kan inte vara överallt. Göra allt. Och det känns nyttigt.

Min senaste snubbe (för ny för ett smeknamn) är så jäkla bra på att bekräfta mig när jag möter mina rädslor och det är otroligt upplyftande att ha någon som bara hejar på utan att varken problematisera eller förenkla. Bara ser på mig och ser mig. Jag vill ha mer av det.