Natt

och jag är alldeles hoppig och skuttig

(med tanke på alla fantastiska planer och fina människor och upplevelser och möjligheter)

och samtidigt så trött så trött

(med tanke på varit däckad av sjukdom i tio dagar och ligger efter med så mycket)

och lite orolig

eller om det är nervös

eller förväntansfull.

Hur känner man egentligen skillnad?

Fjärilar i magen hela tiden och alla dessa ögon och hjärtan och famnar som virvlar förbi

några ord från Henne (du är snygg!)

och Nasse min Nasse

och Snickaren som ler och lyser som solen

och Massören.

Och jag får en del panik, vill slita mig loss från allt det påbörjade, oavslutade. Vill knarka nytt, nya människor, nya möten, nytt nytt nytt. Obörjat. Oslutat. Dopamininducerande.

Och sen.

Jag har mitt plexiglas. På gott och ont.

Det finns ju något varmt i det välbekanta. Något jag älskar med att veta att man har en

historia

ihop

vi har ordlösa stunder och långa samtal och fysiska kroppar och det är ju det,

jag älskar relationer.

Jag älskar människor.

Jag älskar mina människor.

Natt

och jag är alldeles hoppig och skuttig.