Attraktion

Jag behöver verkligen få ner detta i ord, detta flyktiga, abstrakta. Konkreta och verkliga. Jag vet inte om det egentligen handlar om Killen Med Hatt eller om det bara var omständigheterna. Så, från början.

Oxen och jag bestämde oss för att gå på Husfest, nu när jag ändå var i Malmö. Med oss hade vi några gram svamp var och peppade vandrade vi genom stan till festen. Redan innan midnatt var det mycket folk och atmosfären var fantastisk. Med våra gram i systemet hörde vi ett band, minglade runt, dansade. Någonstans där stötte vi på Killen Med Hatt, Oxens vän och för mig en ny bekantskap. Oxen berättar att vi trippar och jag vet inte hur det kom sig med från den stunden var det vi tre. Killen Med Hatt drack öl i början men undan för undan sjönk vi ihop och vi drack bara vatten.

Det är ju lätt att känna sig lite förvirrad under en tripp och jag fann mig ofta hålla i Killen Med Hatts skjortkant. Jag kan fortfarande känna den mjuka flanellen i mina fingrar. Och ögonblicksbilderna. Att han tar sin arm runt mig och säger "När jag känner någon göra såhär vet jag att det är du". En high five. En varm hand om min. En kyss på en hals. Händer på mina höfter som rör sig i takt med hans. Och trots detta total balans i vår trehörning. Hur dessa män stöttar mig under hela kvällen. Hur jag omfamnar dem båda och säger att "Ni är så jävla fina" och hur han håller om mig och ser mig i ögonen och säger att jag är fin.

Och så. Tidigt tidigt på morgonen, den infernaliska hettan som gör att svetten rinner konstant. Stora dansgolvet och vattenpaus. Jag är hög efter en timmes frenetisk dans i det elektroniska rummet. Jag känner mig hög, stark, lyrisk och extatisk. Vill inte sluta röra mig. Kan inte ens sluta när jag ska dricka och musiken bär spår av salsa och tunga rytmer och jag vill få med mig dom, få med mig honom. Och han börjar dansa. Lockar sig till mig. Jag följer efter och rör mig rör mig rör mig. Vi rör inte varandra. Det är några millimeter mellan våra kroppar och i det mellanrummet byggs något upp som gör mig yr och lätt som en fjäder. I perfekt symbios, våra höfter i takt och tempot ökar och vi sjunker ner, lägre tyngdpunkt. Och hans lår mellan mina lår och hur jag backar och han följer efter. Hur han backar och jag sugs med. Och omgivningen som upphör att existera, det är bara jag och han och våra kroppar som rör sig och bildar en enhet som är omöjlig att bryta upp. Jag andas och vill aldrig aldrig sluta.Och det blir så viktigt för mig att försöka sätta ord på upplevelsen för jag vill inte glömma den. Det var så naket, så intimt, så fyllt av glädje och frigjordhet och lycka. Och jag hoppas innerligt att han är lika glad som jag är.

Favoritögonblick, del två

Klockan är fyra på morgonen. Lokalen är stor, många vinklar och vrår och små rum. Det är fullt med folk och säkert trettiofem grader. Vi är en liten kärna på tre personer som följts åt i natten; Oxen och Killen Med Hatt. Vi har precis varit ute och hämtat luft och beger oss nu med nya krafter till det elektroniska rummet.

BAM. Tryckvågorna lyfter mig. Jag flyter in bland de svettiga kropparna som rör sig som en. Någon fångar min blick och drar in mig, vi sugs mot varandra och rytmerna dunkar och hackar och vi dansar och möts och med ett leende skiljs vi åt och jag förs längre in, mot dj:n, mot högtalarna. Jag välsignar mina öronproppar och kastar mig ut i den mest högfrekventa dans jag någonsin dansat. Ljudet knorrar och vrider och skär in i hjärnan och får kroppen röra sig nästan spastiskt. Bakom mig sluter Oxen och Killen Med Hatt upp och vi bildar ett litet rum av ren lycka. 

Jag skrattar och skriker och dansar på ett sätt jag aldrig dansat förr. Musiken är helt galen och intensiteten stegras fast jag inte tror att det är möjligt och frekvensen vrider sig uppåt och mitt linne är genomblött av svett och lyckan lyckan lyckan. Den där sekunden på ett dansgolv när allt upphör, allt samspelar, energierna blir lika konkreta som högtalarna och golvet och samhörigheten. Samhörigheten. Enheten. Inga gränser finns, ingen skillnad på du och jag och tillslut kan jag inte hantera mer känslor.

Och då maxar musiken och jag släpper allt och dansar dansar dansar ännu mer.

Emotionell status

Om jag blickar in i mitt inre och frågar mig
"hur är mitt vatten?"
så är det någon slags stillhet. Jag pendlar mellan bilderna att jag står på en strand med fötterna stadigt förankrade i sanden och känner vågorna slå mot mina ben. Tidvattnet blir starkare och starkare och snart kommer jag svepas med ut till havs. I den andra bilden är jag djupt under ytan och följer en ström långt ut i ingentinget.
Upplever ett stort behov av att andas djupt. Har fjärilar i magen mest hela tiden. Varje ögonblick känns livsviktigt samtidigt som tiden flyger förbi. Livet är en berättelse och det finns ingen början och inget slut. Det fyller mig med tröst.

Pollenchock

Jag ser inte mig själv som en allergisk person. Därför blir jag lika överraskad varje år under de veckorna allergin attackerar mig. Ligger därför mycket lågt nu, kan inte göra något där jag är stilla för länge för då somnar jag. 

Så idag möblerade jag om barnens rum istället för att plugga. Prokrastinering much?

Tack tack tack

Jag har det så fruktansvärt bra. Jag är i rörelse. Jag är stressad över pengar men prioriterar roliga saker. Jag åker på festival i Malmö och dansar i så många timmar att kroppen fortfarande är stum, två dagar senare. Jag är aldrig rädd. Jag är omgiven av människor som verkligen älskar mig. Jag planerar framåt, är på tok för tidig till möten och sätter mig i solen. Jag känner mig levande vibrerande lugn. Jag har famnar att sjunka in i. Jag är rik, så otroligt rik.

Tack.

Favoritögonblick, del ett

Kroppen är dov och lugn och liksom sammankopplad efter många timmars dansande. Hjärtat är lätt och fladdrigt av tacksamhet. Hjärnan härligt bortkopplad. Solen har varit uppe sedan några timmar men det är kallare nu är mitt i natten. Många sover lite på diverse ställen men ännu finns det tappra själar som går runt och myser.

Vi dras ju naturligt till varandra, samlas runt elden. Vissa för ett högljutt samtal. Någon plinkar på gitarren.

Helt plötsligt dyker den upp, fetingen. Och trots att jag inte saknar något så spritter det till i mig. Precis vad jag längtar efter.

Det där första blosset. Djupt ner, svälja. Sakta andas ut. Och ett till. Och en mjuk matta sprider sig i själen, fingrarna pirrar och luften vibrerar. Som att falla bakåt i en mjuk hög av kuddar.

Gemenskapen. Skicka vidare, se nästa person gå igenom samma sak. 

Ytterligare senare börjar pusslandet. Någon har meck, någon rullar ett filter, någon har långa rullpapper. Någon har tobak. Resurserna samlas för att kunna dela ytterligare en. Generositeten.

Solens första värme. Och denna lilla kick som då och då skickas runt. Samtalen som flödar och tiden som försvinner.

Dialog för en regnig dag

- Jag har räknat ut att om två år är jag ett kap.

- Jasså. Får jag kapa dig då?

- Javisst?

- Ja, jag tror verkligen att du är ett kap.

Inte för att jag tror på lidande...

...men denna väntan. Vilken plåga. 

Ett test som visar negativt men en mens som inte kommer. En karl som är fantastisk men som inte vill ha barn.

Att jag är en knivsudd från att komma in på den utbildning jag vill gå. Min tvåårsplan. Min femårsplan.

Åh jösses.

En vän gav mig rådet att låta mig själv vara distraherad och disträ just nu. 

Men jösses vad jag behöver distraheras just nu.

Ironin

Samma tjej som gick in på Apoteket häromdagen och köpte kondomer...

...går in nån dag efter och köper ett graviditetstest.

Skydd

Hemma

När jag var yngre var det bästa jag visste i inredningsväg vita möbler och rosa detaljer. Eller för all del rosa väggar. Jag drömde om ett gult kök. Ordning. 

Det intressanta att jag sedan i varje hem jag skapat valt trä, jordiga färger, guld och mycket tyg. Mycket kuddar. Äkta mattor. Fortfarande kan jag dras till den där romantiska, går alltid in och sätter mig i de rummen på Ikea. 

Men trots att jag gillar det i teorin så är det inte jag. Och jag undrar, hur många andra grejor är det exakt samma sak med? Hur mycket tror jag att jag tycker om/vill/är som faktiskt inte stämmer i praktiken?

Följa magkänslan är aldrig dåligt

I tisdags hade jag dejt nummer två med yogakillen. Och det var liksom lite ansträngt redan från början, men jag hade haft en lång dag, han hade haft en ännu längre dag så jag tänkte att det ger sig.

Så vi går hem till honom. Och väldigt snart börjar vi hångla. Han är inte överdrivet på, och med tanke på hur bra det var sist så förstod jag idéen med att ta det vidare. 

Men jag var verkligen inte där.

Det kändes inte dåligt, men inte heller bra och för första gången i mitt liv avbröt jag någon slags sexuell situation och sa just det; jag är inte där.

Först var det okej. Typ. I fem minuter. Och sedan blev det en sjukt konstig kväll där han krävde att få prata om "det" innan jag gick. Sen surade han mest. Och yttrade orden

"vad själviskt av dig att säga nej.."

Så att. Jag har aldrig känt mig mer nöjd med att gå med min känsla, även om det kändes jobbigt först. För ju mer han spelade upp sina sämsta drag så kände jag en enorm tacksamhet att jag inte kletat in mig mer i honom.

Sen att allt slutade med att jag stod i Malmö mitt i natten och fick kasta mig på sista tåget till Lund för att krascha hos min fina fina vän, ja, det är ju ytterligare en aspekt av historien.

En studie i konsten att dejta II

Det kan eventuellt vara så att jag är lite förälskad i Göteborgaren jag hade tre dejter med förra helgen. Och bara det är sjukt, att det bara gått en vecka sedan jag lämnade hans lägenhet och satte mig på bussen hem.

Trots att jag hade en dejt med en yogakille i torsdags och det var fint och mysigt på alla sätt och vi hånglade. Och trots att jag har en dejt ikväll, låt oss kalla honom Den Store, som jag faktiskt är väldigt pirrig inför. Och trots att jag mejlar med en tjej som är helt ljuvlig och att vi ska ses så fort vi kan...

...så blev jag inte riktigt riktigt glad och avslappnad förrän Göteborgaren äntligen skrev igår. Och vi skrev hela kvällen. Han är dryg och nonchalant och så snäll och rak och ärlig. Och han är inte alls särskilt snygg eller den bästa jag legat med, men djävulsk på att hångla och stark och vettig och smart. Och han är störig och distanserad och bra på att laga mat och händig och röstar på F! och läser mycket böcker och tycker inte om att dansa och ger mig få och fantastiska komplimanger.

Jag har inget emot att vara förälskad även om inte han är det. Vad jag har emot är att jag står vid ett gigantiskt buffébord och kan välja och vraka och är riktigt riktigt hungrig. Och han är som saltgurka. Absolut inte äckligt, men inte det godaste på bordet. Som lämnar efter sig en bismak som påverkar allt annat jag stoppar i munnen, pun intended. Som jag ändå vill ha mer av. 

Jag stör mig på honom. Ännu mer stör jag mig på mig. Och tänker att jag får göra det i en vecka och sen får jag fan ge mig.

Sånt jag glömt bort att jag tycker om

- att ständigt vara lite på väg. Att på rak arm veta minst tre tillfällen de närmaste veckorna då jag ska iväg på något nytt.

- att sitta på uteserveringar och prata, känna systerskap och samhörighet.

- att ligga omslingrade i en säng, och gå upp för att göra mat och inte ta på mig kläder. Bara svepa om mig täcket och gå runt i lägenheten, slå mig ner i ett hörn och ha långa samtal.

Sitter på mina händer

Efter min förra uttalande dejt hade jag inga problem att hålla kontakten lätt och avslappnad. Det var han som efter en vecka nästan blev sur eftersom han tyckte att jag ignorerade honom. Det gjorde jag inte. Jag vara bara upptagen och liksom inte där.

Nu är jag uppenbarligen där. Vi har ju hörts sen i skildes åt, men nu ligger det ett mejl och ett sms i luften, från mig och...ingen respons. Och jag fattar att så fort jag får något annat att tänka på så kommer jag inte räkna timmarna. Hoppas så olidligt mycket varje gång jag öppnar telefonen. Om ett tag kommer jag inte ens minnas att jag kände såhär.

Slappna av.

Distrahera mig.

Andas djupt.

Allt är bra.

Och tänk inte på, för Guds skull, om det är så att vi faktiskt inte kommer höras eller ses mer.

Skåne, en kärlekshistoria

Det blir nog aldrig så tydligt som när jag varit iväg och återvänder. Hur landskapet blir plattare och plattare. Växterna förändras. Luften blir tätare, mer syrerik. Axlarna sjunker ner, andetagen blir djupare.

Skåne. Ibland blickar jag in i ögonen på andra inflyttade och undrar

- Kommer man någonsin ta sig härifrån?

Och de skrattar med samma vemod som jag känner och skakar på huvudet. Nä. Har du fastnat, är det för evigt. 

Jag börjar acceptera det. Att här kan mina rötter få fäste. Mina barn kan växa upp där de föddes. De kan få prata skånska. De kommer minnas sommar av raps och kossor och sand och långgrunt, inte ljung och krabbfiske och klippor och vatten så salt att håret knastrar efter bad. Det bohuslänska kommer vattnas ur.

Hemma. Platsen dit jag alltid kommer återvända. Skåne.

En studie i konsten att dejta

Jag kan verkligen rekommendera att intensivdejta någon med ungefär detta förlopp:

Träffas för en öl i solen lördag eftermiddag. Snacka i två timmar, och sitta närmare och närmare varandra hela tiden. Avsluta det hela med en liten hög kyssar.

Ta dejt två nio timmar senare, ute på lokal med lyckan bubblande i bröstet. Spendera ungefär hela tiden med att sitta  vid ett bord längst in i ett hörn och hångla så mycket att ens konturer börjar upplösas. Att likt en film slå följe till någons port, och trots regn stå och hångla där så länge att det inte längre var kallt att vara ute.

Och sedan, dejt tre, hemma hos honom söndag kväll. Te, hångel i soffan och ett förspel som varar så länge att när alla kläder väl är av är båda utmattande och somnar intrasslade i varandra. Avrunda med att väckas av vardagen väckarklocka, med en gång vara upphetsade bortom kontroll och äntligen ligga. Trippa runt i hans måndag med täcket om kroppen, dricka kaffe, prata böcker och slutligen ta dig lätt vimmelkantig genom staden med hans sista ord ringande i öronen

" Visst håller vi kontakten? "

Livboj

Det enda som räddar mig just nu är att jag inte ens försöker reda i allt som händer, sätta ord på det eller förhålla mig till det. Jag följer bara med. Och denna våg för mig till det ena mötet efter det andra och inatt virvlar alla dessa människor för min inte syn. Så mycket bekräftelse, så mycket närhet. Så mycket uppskattning och så mycket trevande nyfikenhet.

De närmaste veckorna har jag fyra dejter med fyra olika människor. Och som sagt, det enda som håller samman mig är att jag inte försöker...någonting. Universum, bring it. Jag är redo. Och jag måste lösa frågan om preventivmedel. 

Är det bara jag som är förvånad?

Den senaste veckan har min kropp varit otroligt uttorkad. Jag dricker och dricker, kissar väldigt lite. Jag är ofta yr och illamående. Min mage stöter ifrån sig allt med enorm hastighet. Naglarna flisar sig. Håret har inte vuxit på månader. Jag är lättretlig och har svårt att fokusera. Ofta tycker jag att jag luktar märkligt, liksom djuriskt. Jag sover ofta oroligt och ryckigt.

Det tog mig till nu och se mönstret. Lägga ihop. Fråga runt lite. Och tydligen är det såhär kroppen reagerar när den svälter. Och helt plötsligt fick min dåliga aptit en annan dignitet. Det är inte bara idag jag bara fått i mig ett halvt päron och en tredjedels portion pasta. Det är många dagar nu, veckor, månader. Tillräckligt ofta för att jag ska hålla mig på fötter har jag någon form av ätar-dag då jag faktiskt har lust att äta.

 Så imorgon får jag börja ta tag i detta. Äta frukost. Be min massör och akupunktör att göra något som stimulerar aptiten. Bjuda folk på middag eftersom det är mitt säkraste sätt att faktiskt laga mat. Och absolut inte ge mig in i några fastor eller dieter. 

Referenser som går hem

- Menne...du vet att jag är väldigt kurvig va? (Underförstått, tycker du om det?)

- Ja, du vet, jag klär mig inte så längre, men jag hiphopare.

- Aha, du tänker som Sir Mix-a-lot.

- Precis.

En ordvåg i min mållöshet

Det senaste dygnet har varit något av det mest intensiva jag varit med om. Min första dejt på år. En kropp som är oskuld igen. En obefintlig sexlust som väcktes på tre minuter blankt och som jag ägnade arton timmar att tämja. Vi skulle egentligen inte ligga, men kunde inte sluta röra varandra.

Och det är så dubbelt, för på många sätt är han så långt ifrån vad jag brukar tända på. Men det var så laddat mellan oss att det suddades ut. Att se in i dessa mörka mörka ögon och se total åtrå och dyrkan - det gör under för ett knäckt självförtroende.

Att somna sent sent och vakna tidigt. Vända mig om och genast vilja vara nära. Att ligga i sängen hela förmiddagen och läsa, hångla, röka fetingar, äta jordgubbar, dricka te, kolla grejor på youtube, hångla ännu mer, prata prata prata och tillslut släppa efter och faktiskt ha sex. Och då knappt kunna sluta.

Jag har ingen aning om vad detta ska bli, men herrejävlartackgodegud vad jag behövde just detta.

Nu händer det.

....jag har en dejt på torsdag.

Min säng - en kärlekshistoria

Långt innan jag faktiskt flyttade hemifrån så visste jag att en ny stor säng, det skulle jag ha. Så det var det första jag köpte, och det enda jag köpte nytt. 180 cm bred, kontinental, köpt på EvaBäddar i Larv och jösses, vad jag älskar den.

Fortfarande får jag rysningar av lycka när jag kryper ner varje kväll. Jag är dessutom den typen som gör allt i sängen; äter, pluggar, surfar, ser på film, läser osv osv. Den har varit med om mycket sex, en del gråt och bråk, mängder mys och häng, långa nattliga samtal, värkar, sjukdom, amning kompanjerat av läckande bröst, barn och djur som travar runt och tre flyttar.

Mmm. Min säng. Det är ren lycka.

Jag ber och jag får

Alltså, jag ver ju att jag är bra på att manifestera saker. Brukar raljerande skoja att "jag alltid får som jag vill". Och inget är ju roligt om det inte är lite sant.

Med det som bakgrund - flödet jag haft den sista tiden....!!! Har inga ord för det.

1. Ber om att få förra klassens schema som går den utbildning jag vill gå. Och javisst, med några få undantag är det lektion två dagar i veckan. Precis som jag ville.

2. Ser ett avsnitt Sherlock (med Basil Rathbone) och hypnos var en del av storyn. Jag tänker "Hypnos, vad spännande, det hade jag velat göra."

Typ en vecka senare ringer jag en kompis för att boka en massage och vi hinner knappt komma överrens om det innan han säger "- Jo, jag går en utbildning i hypnos och har tio timmars klinisk träning kvar...är du intresserad?"

3. Är på väg till Malmö. Hör en härlig reggaeton på radio och tänker "Jag gillar ju verkligen sån här musik, hoppas Moriskan har någon spelning snart." En timme senare kliver jag in på Simpan och det första jag ser är att Syster Sol spelar på Moriskan 26 april.

Osv osv osv i all oändlighet. Jag gör eller tänker på något i förbifarten och sen ramlar det i knät på mig. Tilliten i detta. Att jag får precis vad jag behöver. Och att jag bara behöver be om det. 

Till Anna - Om livet som förälder på halvtid

Sedan september-oktober bor jag och Mannen hundra meter ifrån varandra. Han i en tvåa, jag i en trea. Hos mig har barnen ett eget rum, hos honom delar de alla tre. 

I höstas satte vi oss och gjorde ett schema som ser ut som följer:

Måndag-Onsdag har jag barnen.

Onsdag-Fredag har han barnen.

Varannan helg.

Det innebär att jag som mest har barnen fredag eftermiddag till onsdag lunch. Och som mest är jag ifrån dem onsdag lunch till måndag morgon. Det innebär också att jag varje vecka har dagar där jag inte behöver anpassa mig efter barnen och hinner ha möten/sova/städa/umgås/träna osv helt som jag själv vill.

De första månaderna hade jag ett stort behov av att distansera mig och mannen och jag hade endast kontakt via sms. Vi bytte även barnen utan att ses.

Efter nyår hände något och sedan dess har schemat varit mycket mindre vattentätt. Vi kan åka och göra saker ihop, äta middag när det är bytesdag eller helt enkelt byta dagar med varandra. Detta funkar ju för att vi har lätt för att kommunicera och komma överrens gällande praktiska saker. Barnen tar det fint, vardagen är sig lik oavsett hos vem de är hos. Typ samma väg till dagis, samma rutiner.

Så till kärnan; är det jobbigt att inte ha barnen hos mig jämt? Ja. Men, vad skulle alternativet vara? Att de inte fick träffa sin pappa alls? Så jag försöker göra allt som är svårt att göra med barn när de är hos honom för att känna att jag inte bara väntar. Men det blir inte som det var innan barnen fanns. Den där uppmärksamheten, att man väntar på att någon ska behöva något och rusa upp, försvinner inte. Har jag suttit och gjort något blir jag efter en stund lite förvirrad, som när man glömt något men inte kommer på vad...tills jag inser att jag lärt mig att bli avbruten och liksom väntar på det.

Det jobbigaste är att behöva möta att det inte blev som jag ville. Att jag ville ha en hel familj. Att jag ofta när barnen är med mig känner att det inte är meningen att vi ska vara ensamma, fast allt går bra. Jag har det bra. Men jag sörjer allt det som inte blev. Och kan inte låta bli att hoppas att det kanske kan bli annorlunda en dag.

Light bulb-moment

Det finns flera anledningar att jag tycker om att träna på gym. Att jag kan göra det när det passar mig. Att det är rytmiskt och enkelt. Att jag tydligt märker framsteg. Att jag jobbar med mig själv, i mitt tempo.

Men ikväll kom jag på den största anledningen; att folk inte pratar med varandra. Jag är omgiven av människor som är fokuserade och det smittar. Det förväntas inte att man ska prata. Och idag blundade jag och hörde löpband som surrade, hårda utandningar, vikter som klinkar mot varandra. I övrigt; tyst.

Hehe. Typiskt mig att tycka om något för att jag slipper prata med folk.

Yogisk nostalgi

Min yoga nu förtiden; en handfull solhälsningar här och där när jag har några minuter över. När jag lägger barnen och väntar på att behöva gå in igen. Eller när vällingen kokar. Eller när jag får ont i kroppen efter för mycket bära/lyfta bebis.

Avslappning och djupandning innan jag somnar.

För fyra år sedan kunde jag ligga i Kobran i trettio minuter utan paus. Stå i trikonasana i sju minuter, på varje sida. Meditera i fyrtiofem minuter varje dag, och det kändes som fem.

Och jag kan sakna det. Men vad jag älskar med yogan är att den är flexibel och att mina små pauser här och var i vardagen ger mig precis lika mycket lugn och påfyllning som flera timmars pass gjorde för några år sedan. I tre års tid var yoga allt jag gjorde. Och jag känner fortfarande effekterna.

Njuteri

När barnen är hos sin pappa är ju mina mornar väldigt annorlunda. För det första helt tysta. För det andra väldigt lugna.

Så jag brukar öppna altandörren i mitt sovrum, hämta te och möta min morgon som alltid innan barnen. Läsandes och drickandes te. 

När morgonvärmen kommer tänker jag att jag går raka vägen ut och sätter mig i solen med mitt te.

Helande vänskap

Min bästa vän och jag har känt varandra sedan vi var elva. Stora delar av den tiden har vi varit oskiljaktiga, levt hos varandra och delat allt allt allt.

De senaste åren har jag sörjt lite att vi verkade glidit för långt ifrån varandra; inget kändes riktigt som innan. Började förbereda mig på att det kunde vara slutet.

Så, börjar vi mejla igår kväll. Efter en stund med detta föreslår hon att vi rings istället 

och

på en sekund är allt som förut. Och vi är så nära så nära och pratar i munnen på varandra och la precis på. Halv fem på morgonen och det är truly som när vi var tonåringar. Prata hela natten, sova och sedan ses nästa dag och prata ännu mer.

För varje anekdot vi berättade, för varje minns du och för varje asgarv kände jag hur jag läkte. En mjuk smet bredde ut sig inom mig. Här står vi. Med barn och skilsmässor, fyllor, lugg, ligg, ragg, flyttar, familjefejder, inredningskriser, finnar, otaliga fikor och plugg bakom oss. Återigen på exakt samma punkt, helt i synk.

Möten

När man träffar någon och man under några timmar pratar om musik, språk, folkvandringar och differensen mellan självbild och hur andra uppfattar en?

Så kan det inte vara konstigt att man (jag)  är väldigt, låt oss säga berörd.

Ingen känsla för tid

Har ingen som helst uppfattning om när jag senast skrev här. Det var veckor sedan jag var inne på min "dejtingsajt"; jag tappade lusten och sedan även greppet om tiden. 

En sak jag har reflekterar över är mitt behov av att definiera mig själv. Jag tror att en stor förändring skapar det, liksom ställer frågan vem är jag nu?

Bilden av mig vs. bilden andra har av mig. Den jag vill vara. Den jag inbillar mig att jag inte är. Och där kommer tiden in igen. För någonstans känner jag inte att det har gått fem år sedan jag senast verkligen kände mig som mig fullt ut. Då jag hade oceaner med energi, yogade varje dag, rejvade flera gånger i månaden, gick till gymmet, trippade, satt i olika styrelser och grupper, drev saker framåt. Jag tycker fortfarande att jag är den människan. Även om hon hamnat lite under ytan.

Hehe.

Jag älskar bilden människor har av mig. Att jag sitter hemma och ugglar och inte får så mycket stimulans. Att jag inte träffar så mycket nytt folk. Att jag är väldigt puttinuttig och fin av mig. Att jag är svår att resa med.

Ha! Det är som att jag få ha en helt egen version av mig bara för mig.

Som att jag i hela mitt liv alltid haft oerhört lätt för att lära känna nya människor. Att jag varje år de senaste sju åren lärt känna mellan två och sju personer varje år. Att jag (se förra inlägget) alltid säger ja till allt. Att jag är asbra att resa med för att jag är alltid glad och vill alltid göra något, samt tycker i princip allt är roligt. Jag har inte heller några problem med att hänga själv i en främmande stad - det är kanske mitt roligaste. 

Och att jag har gjort så mycket; flyttat fyrtio mil, varit i USA i tre månader, sommarjobbat tjugo mil hemifrån som sextonåring, åkt på konferenser yogakurser andra kurser osv, helt själv utan att känna någon; och ändå betraktas som en som inte kommer ut och träffar så mycket folk?

Detta är hysteriskt kul. På riktigt, jag är inte ens ironisk.

A rule I can live by

Ett tag nu har jag haft en princip jag levt efter; att alltid säga ja. Eller javisst! Eller absolut! Att i möjligaste mån omfamna förslag andra kommer med, utan betänketid.

Nej, ibland kan man inte. Eller vill. Men ofta så är tveksamhet, i mitt fall, bekvämlighet. Så att automatiskt säga ja gör att jag lurar mig. Än så länge har det bara gett mig positiva upplevelser. Jag är en person som säger ja.

Det här livet älskar jag

Att sitta i soffan ena kvällen och tänka; bo i New York. Skulle min utbildning funka där? Kan jag annars göra den internationell på något vis?

Och nästa kväll nämna den grejen för en kompis och hon känner en kille, utan för NY, som jobbar med exakt det jag vill. Och kopplade ihop oss.

Älskar när mina förflugna idéer lyfter och får eget liv. Händer så ofta att jag borde vara van, men icke. Lika nöjd varje gång. Lika extatisk.

När jag får vad jag ber om

Jag hade massor inplanerat i helgen. Roliga grejor. Men så kom tröttheten. Och stressen. Och jag kände att det var länge sedan jag hade en helg hemma själv. Men så vet jag också att jag alltid är glad att jag tar mig iväg när jag väl gör det.

Efter nattens vomering känner jag mig konstig. Mår inte illa, men är yr och ryggar av tanken på mat. Och jag bad om en anledning att göra ingenting; här är den. Tack tack.

Jaha?!

Vaknar halv tre och känner mig konstig. Ligger och vrider mig. Springer upp och kräks upp hela maginnehållet.

Så. Tur att barnen är hos sin pappa. Och så håller jag tummarna för att det bara var en matförgiftning och inget annat.

Har ätit lite a-fil och ska se om jag kan somna om nu. Uuuh. (Tycker lite synd om mig)

Tji får jag

När jag under en period ostörd fått vistas i den lilla bubbla jag byggt upp; med rutiner och bekanta bra människor och vanor och allt jag mår bra av så får jag lätt för mig att jag nog överdriver min problematik. (Samma grej som när jag varit smärtfri ett tag behandlar mig själv som att jag överdrivit hur ont det gjort.)

Så idag skulle det komma hit ett gäng mammor med bebisar, varav jag känner en. Och jag var mycket peppad! Låg bra till med min planering, behövde inte stressa, hade bjudit in till mig för att vara så trygg som möjligt, tog min medicin. De bästa förutsättningarna alltså.

Och där kom tjiet. Två timmar in snurrade det som fan i huvudet. Hade jag inte tagit min medicin hade det varit ett läge då jag slagit på högväxeln. Nu tog jag ett steg bak, andades och lyssnade. På de andra och på mig. Men. Att tro att det inte är så farligt. Jotack. Och det gör mig så ledsen. Att så lite, helt utan prestation och krav, påverkar mig så mycket. Och jag älskar människor. Men den här perceptiva öppenheten jag kör med blir jag utmattad av vissa dagar.

Första gången är alltid värst, det vet jag. Nästa träff är på en plats jag har varit, och nu har jag träffat några. Så det kan bara bli bättre.

Aaaah. Andas ut.

Hade inplanerat att vänner med barn skulle komma på lunch idag. Med vattengympa på eftermiddagen och måndag morgon innan det så kände jag mig lite...spänd. Hade kunnat bli stressad, men valde att andas bort det.

Så hörde vännerna av sig; hela familjen i feber. Helt plötsligt har jag flera timmar att bara göra vad jag känner för. Alltså kolla på White Collar, sätta ettiketter på saker och tvätta.

Reaktioner

Nu har det gått fem dagar sedan smärtutredningen. Och idag small det till. Hur det känns? Ta ömheten i kroppen som vid den värsta influensa gånger sju. Lägg till att fötter och händer är så ömma att du helst inte vill gå eller hålla i något. Plus att du blir lite som prinsessan på ärten; minsta lilla grej kan göra svinont. Som att någon tar dig i armen. Eller bära en påse mat.

Jag börjar inse att jag behöver föra någon form av smärtdagbok för att få koll på vad som triggar mig och lindrar. Nu ska jag undersöka om kamomillte kan hjälpa.

Det där miraklet varje kväll

Undrar om jag någonsin kommer vänja mig vid att mitt stora barn ber om att få gå och lägga sig varje kväll? Ber om att borsta tänderna? Ber om pyjamas?

Jag kan tänka mig en tid då de båda vill leka istället för att sova; men innan Lillebror föddes fick Mumsan vara uppe på sitt rum efter nattning. Efter en stund kunde vi gå in och släcka och lägga om; men jag minns det så tydligt från när jag var liten. Att inte kunna sova. Och tända lampan och bläddra i en bok. Lägga ett pussel. Och sedan släcka och somna, nöjd och lugn.

Att se henne göra likadant. Ha samma behov. Och jag älskar ju att sova, har alltid gjort. Men trots det så är jag impregnerad av föreställningen att små barn inte sover. Om trots. Om kamp. Och varje kväll som flyter smidigt är jag fylld av förundran. Vilka ungar alltså.

Tillfällen då jag älska teknik

Jag köpte en Hdmi-adapter häromveckan för att kunna koppla telefonen direkt till den stora skärmen på väggen.

Och, SVT-play funkade utmärkt. Men Netflix vägrade samarbeta! Och då blev jag lite sur. 

Men så igår, på något magiskt vänster fick jag det att funka. Och jag känner mig obeskrivligt nöjd att jag ska göra mig en frukostbricka, starta s3e1 av White Collar och se det på stor skärm utan att ens starta datorn.

Äntligen börjar teknik vara så som jag önskat mig alltid; enkel, smart och smidig. Till och med jag fattar liksom.

En liten pusselbit

I måndags var jag i Lund en hel dag och gjorde en smärtutredning. Och ja, ont har jag fortfarande.

Det kändes bra, jag fick ett fantastiskt bemötande av samtliga och fick egentligen inte reda på något jag inte redan visste.

1. Jag har smärtor som vid fibromyalgi. Är vidare hänvisad till fibromyalgiförbundet.

2. Jag är extremt överrörlig i hela kroppen (fingrar, rygg, axlar, höfter, knän, fötter) och får aldrig någonsin, under några omständigheter stretcha. Tydligen tycker överrörliga att de är stela och finner enorm njutning i att sträcka ut, men det förvärrar bara problematiken. Och yogan? frågar folk och tja. Jag vet inte. Det finns mycket jag kan göra som handlar om styrka och stabilitet. Men mina planer att lära mig Dancers Pose och hjulet går bort.

Som sagt. Inget var någon överraskning. Och det jag redan gör (basala kroppsövningar, vattengympa, yoga och promenader) är det bästa jag kan göra. Känns bara surt att det enda jag varit riktigt bra på, flexibilitet, är det som är sämst för mig.

Men nästa vecka bokar jag tid på gym, börjar lyfta skrot och hoppas att det gör mig riktigt stel riktigt fort. Som en pinne. 

Bön

Kära kära värld,

Om det är meningen att jag ska stanna i Skåne; snälla ge mig tecken. 

För jag kan se det logiska i att plugga i staden jag växte upp i. Jag kan omgivningarna. Mina föräldrar. Min ekonomi. Det är praktiskt och enkelt på så många sätt.

Men. Även om jag hyr ut min lägenhet i andra hand och tänker komma tillbaka om två år och vara färdigutbildad...så känns det som att jag lämnar så mycket. Och det finns ingen utbildning på Österlen. Och jag vill inte pendla till Malmö. Och jag har inte råd att bo där.

Så. Finns det en väg jag inte ser, en lösning jag inte hittat; bring it.

Det händer alltid mig

Var på väg hem från Lund igår, lite tidigare än beräknat. Hoppades hinna med 16.10-bussen och skyndade mig lite extra. Ser på håll hur en buss står inne. Ser ej vilket nummer det är. När jag väntar vid ett rödljus åker den iväg.

Jag är framme på hållplatsen 16.11. Bussen har försvunnit från tidtavlan. Och jag tänker lite men slår mig sedan ner på en bänk; beredd att vänta en timme på nästa. Tänker att jag kan göra min favogrej, titta på folk!

Och då. Runt hörnet kommer den. Bussen. Uppenbarligen sen. Och jag blir så lycklig och tacksam att jag nästan gråter.

Och sånt händer mig alltid.

Tack.

Detta nu

Ligger på en madrass i Lund. Och jäklar vad välsignad jag är. Vilka vänner. Har blivit skjutsad över halva Skåne. Upphämtad vid bussen. Bjuden på middag. Bokat boende till Boom. Pratat pratat pratat. Blivit skjutsad till affär för att stilla chokladsug. Fått fika. Fått sängplats.

Jag får överlag så himla mycket hela tiden. Och nu ska jag minnas att vara tacksam att jag fått prata om mitt; utan att känna mig förminskad. Så jag inte glömmer nästa PMS-stund.

Också glad att jag känner så många bra män; just nu männen i mitt liv. 

En dröm jag aldrig ville vakna ifrån

Inatt drömde jag att jag stötte på Jesper Rönndahl. Och efter inledande bra snack har vi ett kalas-hångel. Det var verkligen en besvikelse att vakna.

Vet en hel drös kvinnor som drömmer heta drömmar om Ryan Gosling. Eller vad han heter? Jag kör mitt eget race jag.

Minnesanteckning

Lillebror blir åtta månader om två dagar. Han har fyra och en halv tand. Han

Älskar vatten, både att dricka och bada i. Han crawlar som besatt på skötbordet; stor skillnad mot sin syster som alltid legat still som ett ljus.

Sedan typ tre-fyra månader ser hans rytm ut som följer:

06-07 vaknar

09-10 somnar

11-13 vaknar

15-16 somnar

17 vaknar

19 somnar

Han kan skippa eftermiddagsluren, beroende på hur mycket han sovit på dagen och vad man gör.

Just nu är han inne i en väldigt aktiv fas. Han försöker verkligen krypa, men än så länge står han mest och gungar. Dock tar han sig runt på ett planlöst sätt när han sitter på rumpan.

Sedan någon månad somnar han själv i sängen (alltså, jag behöver inte stå och gunga honom) och det är en stor grej för mig. Och min rygg.

Han är glad och utåtriktad och älskar människor, djur, musik och att kramas. Och på tal om det så, relationen mellan dessa barn! Otroligt! M säger åt mig att sätta mig i soffan när han vaknar från sin dagssömn, bara för att hon måste säga hej och krama honom.

Han äter puré som jag gör en laddning av varannan dag, gröt morgon och kväll, välling morgon och kväll, yoghurt, majskrokar, rån, brödbitar och långa bitar päron och gurka. Och apelsin! Är väldigt glad i mat med verkar precis som jag, vara känslig mot konsistenser.

Åh. Vad jag kan önska att han kunde vara bebis för alltid. Han är så ljuvlig. Och samtidigt - om ett litet litet tag kommer han vara stor nog för att verkligen kunna leka med M. Och det ser jag fram emot.

Just nu

- är jag helt mör i kroppen efter en timmas hård vattengympa

- är min vata förhöjd vilket i mitt fall innebär att jag har svårt att fokusera, varva ner och vara stilla. Nu när barnen somnat ska jag hämta ett glas vatten och en värmekudde och sedan får jag inte resa på mig på minst ett avsnitt Lie to Me.

- räknar jag litegrann ner till på onsdag; har haft barnen tre helger på raken och nu är det Mannens tur.

- har jag ett ständigt dåligt samvete över att jag verkligen verkligen borde planera min ekonomi bättre. Sälja saker. Söka fonder. Inte handla något. Åh, detta får bli ett eget inlägg.

- är jag överlag så himla nöjd.

Stor lycka

Institutet är tillbaka.

Varje helg i typ tio veckor.

Himmelrike.

Var är jag?

Folk klagar på mörkret och kylan.

För första gången märker jag knappt av det. Mörkret stör mig inte. Jag är piggare och gladare och lugnare än på länge. Bävar ändå inför mars, min värsta månad, men jag tror det kommer att gå bra.

På något sätt känner jag mig lite frånvarande. På ett ganska ocharmigt sätt har jag svårt att förstå människors förmåga att skapa problem av ingenting. Samtidigt som jag vet att det som är ett berg för mig är ett gruskorn för någon annan, och vice versa.

Idag insåg jag att alla mina band i huvudet är tysta. Jag klankar inte ner på mig själv. Jag tvivlar inte. Jag är snäll mot mig. Och känner ändå - så här har min relation med mig alltid varit. Jag ifrågasätter inte mina upplevelser; inte heller haussar upp dem. 

Så. I min bubbla den sista tiden; årstidlös, tidlös. Fritt från mörker och ljus. En tydlig kommunikation med mig. En allomfattande kärlek. Hopp och tillförsikt.