Play it safe

Jag är så jävla tråkig. Och försiktig. Och andra saker som jag ínte hittar ord för men som innebär att jag alltid spelar säkert. Tar aldrig risker. Jag försöker ha tillit till processen Livet och lite på att allt kommer när det ska. Jag har haft min beskärda del av utmaningar, tack så mycket, men jag är ju inte heller den som skaffar mig utmaningar i onödan. Välj dina strider kan jag säga till andra. Till mig själv tycks jag säga Välj inga strider. För jag är faktiskt den som går därifrån.

Nej. Fel. När jag verkligen verkligen verkligen bryr mig stannar jag tills jag nästan kräks. Jag nöter och slåss och kämpar och vrider och vänder och väntar. Som med Mannen. Jag ger inte upp. Vår relation är så jävla bra och lite missbruk och missförstånd och missuppfattningar förstör inte den. För jag är kvar.

Men oftast så går jag. Jag ser konflikten nalkas. Den jobbiga energikrävande relationen. Jag ser personen. Och inser att hej, här har vi en konflikträdd dramaqueen. Och så stannar jag. Även om...? Jag tänker även om det är det jag behöver. Jag behöver nötas lite. Känna lite mer än den här ständiga förnöjdsamheten. Jag är alltid betraktaren. Möjligtvis regissör med det var så länge sedan jag var skådespelare. Som jag agerade. Och jag vill. Jag vill in i en relation med Tjejen med jag orkar inte med allt jävla meck. Jag kan stå här och vara stark och tydlig och ärlig med kan fan inte vara det för någon annan. För henne. Jag såg framför mig hur det kunde bli. Om vi alla spelade vår kort snyggt. Harmoniskt.

Istället så detta ständiga drama. Och jag spelar säkert.