När jag först fick mina diagnoser blev jag lite lättad. Sen följde en lång tid då det bara kändes skönt. Avslappnat. Ganska neutralt. Efter ett par år kom ilskan. Det är fortfarande den som är mest framträdande.
Inför varje strörre förändringen i mitt liv kommer de där, som två spöken. Eller demoner. De styr mitt sinne och min kropp. De får mig att känna saker jag inte vill känna. De får mig att må på ett sätt jag inte vill. De får mig bete mig på sätt som jag inte vill bete mig på.
För det mesta ligger ilskan lite så i bakgrunden. Men även om den inte är framträdande så finns den alltid där, redo att blomma upp. Idag orkade jag inte följa med Mannen och Lilla M på utflykt. Trots att jag var sminkad och klar så gick det inte. Och fast jag känner att idag, och varje dag, har så mycket potential så kan jag inte göra något. Jag blir så nära apatisk jag kan föreställa mig. Varje produktiv sak jag lyckas ta mig för är en liten seger. Varje dag då jag är aktiv är en förvåning. En liten lycka. Att jag ibland fungerar så som jag föreställer mig att vanliga människor fungerar.
Jag har tid hos läkare för att få medicin. Om den påverkar mig på samma sätt som sist betyder det att jag inom någon månad kommer vara lugn och alert, tålmodig och trygg. Aktiv och stabil. Jag kommer klara av överraskningar och oväntade situationer. Jag kommer inte behöva äta i tid och otid för att inte somna. Jag kommer vara full av energi och vilja och lust.
Och sluta vara såhär arg hela tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar