Den där egentiden

Hanna berättar om det där med att är med bebisen konstant den första tiden. Jag minns hur jag kände mig. Det var fantastiskt att hon var så beroende av mig men det hade ju sina begränsningar. Jag försökte allt vad jag kunde att inte vältra mig i de känslorna för mycket; känslorna av att vilja göra något själv. Jag kände att den tiden kommer.

Och nu är den här, permanent för att stanna. Det var ungefär en månad sen jag slutade amma helt och hennes rutiner sitter såpass att hon även har blivit barnvaktad ett par gånger. Att vara ute och promenera med Mannen utan bebis kändes pirrigt och nästan lite förbjudet. Även vardagslivet har blivit mycket mer flexibelt - vem som helst kan mata, byta och lägga Lilla M. Mellan det vill hon mest leka lite eller åka vagn. Flera mornar nu har Mannen gått upp med skrutten och jag har fått sova till närmare nio. Det är himla lyxigt.

Ännu lyxigare är det att jag nästa vecka får två hela dagar på vift i Göteborg utan familj. Jag längtar!

Ps. Ibland känner jag mig så präktig för jag gör allt från grunden till min unge, både mat och välling. Men det känns ännu fånigare att köpa så burkar med mos i och kartonger med pulver. Mitt nästa mål är att köpa tygblöjor för jag börjar verkligen tröttna på att köpa blöjor i tid och otid.